Hemlöshet är en het fråga. Under det senaste åren har de problem som förknippas med bristen på bostad ständigt varit aktuella för debatt. Frågan har gång på gång lyfts av gatutidningar som Situation Stockholm, Faktum och Aluma, och av kristna frivilligorganisationer som Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Räddningsmissionen.

I Göteborg har politikerna påverkats av opinionen, och under senare år har insatserna för hemlösa utvidgats kraftigt. Kommunen satsar i dag stora summor på olika typer av boende för de kommuninvånare som saknar bostad. Målet är att alla som ramlat ut från den reguljära bostadsmarknaden på sikt skall återvända till en egen bostad.

Redskapet kallas boendetrappa. Den som saknar bostad får hjälp att återvända via ett antal trappsteg. I botten finns härbärgen och jourboenden för de akut bostadslösa och i toppen finns vanliga lägenheter med så kallat kommunalt kontrakt. Det vill säga lägenheter som hyrs ut i andra hand av socialtjänsten. Däremellan finns olika typer av tillfälliga boenden.

Boendetrappan kan liknas vid en skola. Varje steg för den bostadslöse närmare ett eget boende. På vägen är det meningen att man skall lära sig att 'klara ett eget boende' samtidigt som man visar att man kan vara drogfri och skötsam.

Boendetrappan har beskrivits som en framgång och många kommuner runt om i landet har inspirerats av arbetet för hemlösa i Göteborg.

Men det som på pappret ser ut att vara en framgångsrik väg, är i praktiken en del av problemet. Det menar Cecilia Löfstrand, forskare vid sociologiska institutionen, Göteborgs universitet. Under hösten är hon aktuell med avhandlingen Hemlöshetens politik - lokal policy och praktik.

- Man kan absolut säga att politiken låser fast hemlösa i hemlöshet. Satsningarna på speciella boenden för de som saknar ett eget hem har blivit en särskild boendesfär vid sidan av den reguljära bostadsmarknaden. Och den här särskilda boendesfären är i ständig tillväxt, säger hon.

I avhandlingen visar Cecilia Löfstrand att modellen för boendetrappan, där klienterna sakta men säkert tar sig steg för steg mot ett eget hem, har lite med verkligheten att göra. När hon studerat situationen i Göteborg har hon istället kunnat se tre horisontella rörelser inom trappan.

- Istället för att ta sig uppåt stannar de flesta bostadslösa på ett trappsteg. I botten har vi en grupp som pendlar mellan härbärgen eller liknande och akut hemlöshet, där ovanför har vi en grupp som roterar mellan olika boenden inom trappan och som inte kommer vidare uppåt till de översta trappstegen. Högst upp har vi i ställen en toppgrupp som roterar mellan eget boende och lägenhet med andrahandskontrakt, där kommunen gått in som "mellanhyresvärd". Här hittar man många kvinnor och barnfamiljer som enbart har ekonomiska problem.

Enligt Cecilia Löfstrand växer denna boendesfär kontinuerligt. Varje år tillkommer nya boenden och nya grupper som måste få plats i systemet.

Bakom denna expansion döljer sig en bostadsmarknad med allt tuffare krav på sina hyresgäster. Det är i dag betydligt lättare att bli vräkt än det var för något decennium sedan och det är i dag betydligt svårare att återetablera sig på bostadsmarknaden om man väl trillat ur.

- Sedan början av 1990-talet har bostadsbolagen och fastighetsägarna fått en minskad tolerans mot de som inte passar in, och därmed växer antalet personer utan eget kontrakt. Vi har fått en bostadsmarknad med mycket höga krav. Och det betyder att allt fler personer exkluderas, personer vars problem inte överensstämmer med den traditionella bilden av hemlösa, det vill säga missbrukande män.

Cecilia Löfstrand berättar att det kan räcka med en hyresskuld för att vara portad från den reguljära bostadsmarknaden i flera år.

Fastighetsägarnas hårda krav på bostadssökande på den reguljära bostadsmarknaden, liksom på de bostadslösa som kan komma i fråga för de specialkontrakt som upplåts med särskilda villkor, utgör en flaskhals. Endast ett fåtal av de bostadslösa kan återetablera sig på bostadsmarknaden genom kommunens försorg.

- Man kan fråga sig om alla aktörer på bostadsmarknaden verkligen är intresserade av att så många som möjligt skall ha ett eget kontrakt. Många allmännyttiga hyresvärdar tycker säkert att det är ganska skönt att slippa detta ansvar.