I Nagapattinam i södra Indien bor Dinah med sin man och tre barn i en kaklad och fräsch lägenhet. De har tre rum och modernt badrum och kök, men varje dag måste Dinah gå två trappor ner för att hämta de drygt 200 liter vatten som familjen behöver varje dag.

– Vattnet i vår kran är så gott som obrukbart. Vissa dagar är det så brunt att man inte ser genom det. Vi använder det bara för att diska och spola på toaletten, säger hon.

I en kran nedanför trappan är vattnet bättre. Det vattnet använder familjen till att duscha och tvätta kläder. Dinah går dit sex gånger om dagen. Men eftersom vattnet är salt måste hon gå ytterligare fyra rundor till en kran 50 meter bort för att hämta vatten till att dricka och laga mat.

Oftast kommer det vatten varje dag. Ibland varannan. Ibland på morgonen och ibland på kvällen. Det är ofta långa köer vid kranarna när alla kvinnorna i området hämtar vatten för att fylla sitt dagliga behov.

– Där vi bodde förut var vattnet inte lika dåligt. Den här lägenheten är bra och barnen har nära till skolan, men ibland funderar jag på hur vattnet påverkar vår hälsa.

Två kilometer bort från Dinahs vattenkran breder ett landskap av gigantiska vattendammar ut sig. I Nagapattinamdistriktet i delstaten Tamil Nadu produceras cirka 1 500 ton jätteräkor per år. De föds upp i en blandning av söt- och saltvatten och varje ton räkor kräver tusentals liter vatten i kombination med kilovis av kemikalier och antibiotika. Det innebär att enorma mängder dricksvatten går till räkor som konsumeras av människor i Europa och Nordamerika. Samtidigt förstör saltvattnet och kemikalierna jordar och grundvatten.

Ett liknande exempel är bomullsindustrin. Norr om Nagapattinam i delstaten Andhra Pradesh odlas stora delar av Indiens bomull och Indien är i sin tur världens tredje största bomullsexportör. Produktionen kräver inte bara otroligt mycket vatten utan även enorma mängder kemikalier i olika delar av produktionskedjan, vilket påverkar de lokala vattenresurserna och människorna som är beroende av dem.

Enligt en holländsk studie förbrukar svenskarnas bomullskonsumtion 755 miljoner ton vatten från länder som Indien årligen. Till produktionen av en t-shirt går det åt 2 720 liter vatten och ett par jeans kräver den förkrossande mängden 10 850 liter. Med Sveriges begränsade varuproduktion är vi beroende av mängder av importerade produkter. Att producera en apelsin kräver 50 liter vatten. Till ett glas vin går det åt 120 liter. En kopp kaffe behöver 140 liter. Allt detta påverkar vattenresurserna i produktionsländerna och ofta kommer varorna från länder som har starkt begränsade vattentillgångar.

– Alltför mycket vatten konsumeras av alltför få människor. Effekten av detta är att det inte finns nog med vatten till alla. Kostnaderna för dagens överkonsumtion betalas av världens fattiga och vår miljö, säger David Molden, forskningschef på International Water Management Institute, IWMI.

Han menar att det inte finns tillräckligt med insikt i hur västvärldens konsumtionsmönster är kopplade till vattenproblemen i världen i dag. Att en produkt inte får tillverkas med barnarbete är allmänt accepterat. Men att produktionen av en vara innebär allvarliga konsekvenser för människors vattentillgång och möjlighet att leva sina liv är något som det inte läggs tillräckligt mycket vikt vid, enligt Molden. Han menar att det finns ett behov av att utveckla en produktcertifiering som garanterar ett rättvist och hållbart vattenförbrukande.

– Genom att vara mer medvetna om hur det vi konsumerar har producerats och påverkat miljö och människor samt avstå från vissa varor kan vi försöka påverka produktionen så att den blir mer hållbar och rättvis, säger han.