När man granskar repertoaren hos Stockholms fria teatergrupper hösten 2005 är trenden tydlig: det är 'tillbaka till klassikerna' som gäller. Teater Tribunalen, som de senaste åren utmärkt sig för satiriska nutidspjäser om terrorism och etnicitet, hoppar plötsligt 2 500 år tillbaka i tiden och sätter upp Aiskylos hela dramatrilogi Orestien (premiär 15 oktober). Och Teater Galeasen, har de någonsin i sin historia spelat en text av en författare som inte längre lever? Nu tar de sig an den i jämförelse med Aiskylos mycket moderne Strindberg och hans groteska kammarspel Pelikanen (premiär 4 november).

På Teater Giljotin, känd som teatern som fem år före alla andra upptäckte norrmannen Jon Fosses dramatik (numera spelad över hela Europa), visas Tjechovs Tre Systrar med premiär i mitten av november.

- Kanske för att vi lever i en historielös tid, funderar Tribunalens regissör Richard Turpin när jag ber honom spekulera över orsakerna till höstens klassikertrend. En längtan efter att orientera sig i framtiden genom att lära känna det förflutna. Själv har jag aldrig trott att man blir radikal genom att strunta i historien. Det kan vara lika revolutionärt att sätta upp Orestien som en nutidspjäs. Ibland ser man saker tydligare när de placeras i en miljö som är långt ifrån oss.

- Som jag ser det handlar Orestien om de första trevande försöken att skapa ett samhälle, säger han. Trilogin skrevs under den atenska demokratin som överlevde i ungefär 100 år. Nu har vår egen demokrati funnits i 80 år och det finns tecken på att den behöver ersättas av något nytt.

I Orestien mördar drottning Klytaimnestra sin man Agamemnon, och blir i sin tur mördad av sina egna barn, Orestes och Elektra.

- De brukar framställas som renhjärtade oskyldiga ungdomar, men om man läser vad de faktiskt säger står de för en fascistisk envåldshärskarideologi, de har en härskarörn som symbol och talar om sitt rena blod som ger dem rätt till makten. I sista delen står Orestes till svars för mordet inför hämndandar och vålnader, man kan tolka det som att civilisationen försöker tämja det barbari som finns i oss alla.

Sophia Artin, teaterchef på Galeasen, tror däremot att det är en ren slump att de tre pjäserna sätts upp samma höst. Det är visserligen ett brott mot Galeasens vana att spela nutidsdramatik, men det är en av gruppens principer att ständigt bryta mot sina vanor och söka nya vägar. Regissören Emil Graffman är mycket Strindbergsintresserad och Pelikanen är ett av Strindbergs bästa dramer.

Men Sophia Artin fäster min uppmärksamhet på ett annat sammanträffande:

- Det är en Strindbergstriangel på Stockholms teatrar i höst och vi är navet. Dramaten spelar Fröken Julie med Mikael Persbrandt och Ingela Olsson, Stadsteatern spelar Erik XIV med Jonas Karlsson och Leif Andrée. Alla de skådespelarna började sin karriär hos Teater Galeasen.

Elina Du Rietz är skådespelare i Tre systrar på Teater Giljotin. Uppsättningen visar sig vara ett gästspel av en grupp skådespelare samlade kring regissörerna Marcus Groth och Jojo Tuulikki Oinonen. Att spela Tre systrar var ett förslag av skådespelarna som gillade att arbeta med texten.

Jag undrar lite över pjäsvalet. Tre systrar spelas väldigt ofta, och nästan alltid får publiken tråkigt eftersom systrarna bara sitter och pratar om hur olyckliga de är, och ingenting händer.

- Men föreställningen kommer inte att bli lika från dag till dag, säger Elina Du Rietz. Vårt arbetssätt är att vara i nuet, där vi befinner oss själva just då. Texten är grunden men det blir väldigt olika beroende på dagens sinnesstämningar. Och så handlar pjäsen om något som alla känner igen, som är så otroligt mänskligt - att inte leva i nuet, att inte ta tag i sina liv, inte flytta, inte älska, inte bryta upp.

- Dessutom blir det balkaninspirerad musik i föreställningen, och bulgarisk kvinnokör.

Något mindre överraskande är kanske att Teater Moment i Gubbängen har valt en text av en klassisk (men numera ganska bortglömd) svensk 1900-talsförfattare. Mindre överraskande eftersom Moment på sista tiden har visat att de kan ta i princip vilken pjästext som helst och koka ner till sin egen oefterhärmligt nonchalanta teaterstil. Den 1 oktober är det premiär på Pär Lagerkvists Mariamne i Andreas Boonstras regi, berättelsen om den vackra kvinnan som gifter sig med kung Herodes trots att hon inser hans stora ondska. I december är det nypremiär på vårens lysande version av Shakespeares Rikard III.

Teater Scenario har i höst flyttat från en källare i Vasastan till en källare på Söder. Fria viljan (premiär 7 oktober) är skriven av Daniella Kullman och regisserad av Cilla Dunås. Det är en spöklik familjetragedi där möblerna i huset kommer till liv för att berätta den historia som hela familjen ville förtränga. Den ställer klassiska frågor om människors fria vilja och ansvaret för de val vi träffar.

Dramalabbet är en experimentscen där unga dramatiker får möta publiken med nyskrivna pjäser. Först ut i höst är Jonny av Iris Smeds, med premiär 12 oktober.

Den beskrivs som en poetisk blandning av humor och hemskheter. Ponny tar hand om sina elaka småsyskon Conny, Ronny och Sonny, men i rummet finns även den skugglika gestalten Jonny. Teaterkvällar med efterföljande konsert utlovas.

Slutligen ett spännande initiativ från Dramaten: Egyptens store 1900-talsdramatiker Tawfiq al-Hakim ska för första gången presenteras på svenska genom sin pjäs Sultanens hemlighet (premiär i november).

Arabisk dramatik är vi sannerligen inte bortskämda med på svenska scener. I samband med föreställningarna ordnas seminarier, föreläsningar och workshops om arabisk kultur.