Ändå ska han avvisas till Bagdad, säger Migrationsverket.

Facher hälsar vänligt och slår sig ned i en fåtölj i besöksrummet på Kållereds förvar. Han är trött. Sedan han greps under lördagen har han haft svårt att sova.

– Det går inte att få någon sömn. Det är ett fängelse det här, man kan inte göra någonting. Jag sitter i mitt rum och tänker. Om jag skickas tillbaka, vad händer med min framtid då? Har jag någon framtid? Har jag ens något liv?

Facher Mohammed är kurd och härstammar från norra Irak, nära gränsen mot Turkiet. Men trots det tänker man skicka honom till Bagdad. Det beror på att den kurdiska regionalregeringen vägrar ta emot medborgare som avvisats från andra länder. Om inte medborgarna frivilligt har valt att återvända, skickas de omedelbart iväg från Kurdistan.

Eftersom avvisning direkt till Kurdistan alltså inte är aktuell, och det svenska Migrationsverket numera bedömer Bagdad som säkert för tvångsavvisningar, avvisas även kurder dit. Tanken är att de sedan ska åka vidare till Kurdistan. Men Facher är rädd för att åka till Bagdad:

– Det är inte min stad, det är inte mitt språk, och jag har aldrig varit där i hela mitt liv. Dessutom är jag kurd. Kurder har problem i Irak. När jag bodde i Kurdistan vågade vi aldrig ens åka till gränsen, även om vi var sjuka. Jag kan inte åka dit,

Fachers bror, Shakir, som är svensk medborgare och medverkar som tolk under samtalet, fyller i:

– Min bror är med i facket och a-kassan. Han har jobb och boende. Han har bott här i sju år. Den släkt han har finns här. Hur kan man skicka iväg honom nu?

Det finns ännu en anledning till att Facher Mohammed inte vill åka tillbaka.

Han lyfter upp ena byxbenet och visar. För nio år sedan trampade han på en mina. Sedan dess är hans högerben amputerat vid vristen och han bär protes. Men benet har läkt dåligt – ”det blir mindre och mindre hela tiden” – och läkarna har sagt att om några år kan man behöva amputera om. Och i mycket varmt klimat, som i Irak, förvärras hans tillstånd.

– Jag får utslag, röda prickar som kliar. Jag kan inte använda protesen, utan tvingas använda kryckor. Det blir jättesvårt att överleva.

Trots det har han nekats permanent uppehållstillstånd. Hans bror är förtvivlad:

– Flera av hans vänner som kom samtidigt med honom fick uppehållstillstånd. Och varför? För att de är gifta! Är Facher inte en människa också, är han inte värd lika mycket för att han inte är gift? Hur ska han klara sig med benet? Man kan tro att ett barn har skrivit lagen.

– Att skicka en person med ett handikapp tillbaka in i en region där vi vet att sjukvården är högst problematisk låter väldigt märkligt. Det är fullt möjligt att säkerhetsläget i Irak har blivit något bättre, men det är fortfarande på intet vis bra , säger Amnestys jurist i flyktingfrågor Madelaine Seidlitz.

Amnesty är starkt kritiska mot Migrationsverkets besluta att återsända människor till Irak och Kurdistan.

– Just nu upplever den regionen en av sina värsta flyktingkatastrofer i mannaminne. Infrastrukturen är otroligt skör och vi anser att det står helt i strid med Sveriges internationella förpliktelser att tvinga tillbaka människor – både till Bagdad och till de norra delarna.

Besökstiden på Kållereds förvar är snart slut.

Facher tittar upp lite trött.

– Det finns ingen i Bagdhad som kan hjälpa mig. Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet bara att jag inte vill dit. b