I GFT vecka 37 kunde vi läsa om den oro och besvikelse som Ulrika Nordström från Röda Korset känner inför de beslut som Sveriges riksdag fattade om asylpolitiken onsdagen samma vecka.

Jag delar denna oro och besvikelse, samtidigt som jag upplever att den breda folkrörelse som under året krävt en annan asylpolitik har vunnit många stora segrar. Flyktingpolitiken har blivit en viktig politisk fråga i Sverige, en fråga som hotade spräcka ett regeringssamarbete, en fråga som vi läser om i borgerlig media, såväl som hör om i Sveriges Television. Många gånger har journalister, tämligen oväntat, tagit ställning för den rörelse som kräver allmän amnesti för alla gömda och väntande asylsökande i Sverige.

Som de flesta vet räckte inte all kamp till att nå det mål om amnestin som vi satt upp. Detta har givetvis många orsaker, på flera olika plan i samhället, inkluderande parti-politiska spel, socialdemokratisk trångsynthet och givetvis brister i vårt eget arbete. Men vi kan också söka anledningar i andra delar av folkrörelsevärlden.

En faktor till att kampen för amnesti inte blivit starkare och mer slagkraftig än vad den är just nu, är den tystnad och bitvis till och med motarbetning vi mött hos stora svenska folkrörelser. Flera av de mer väletablerade frivilligorganisationerna såsom Röda Korset, Amnesty och Rädda Barnen har valt att gå denna väg: att aktivt eller passivt ta ställning mot kravet på en allmän amnesti.

Detta uppfattas som provocer-ande, inte minst av de gömda asylsökande som själva engagerar sig i kampanjarbetet. Det är därför mycket märkligt att läsa om hur besviken en person från Röda Korset är över riksdagens beslut, och dess-utom i en artikel där man skulle kunna tolka det som att Röda Korset faktiskt gjort någonting för att driva frågan om amnesti.

Det är många individer från Röda Korset runtom i landet som engagerar sig i amnestifrågan, vilket naturligtvis är bra.

Det kompenserar dock inte på långt när det faktum att organisationens namn, och därmed styrka, saknas på den långa listan över de grupper som stödjer kravet på amnesti.

Röda Korset har många förtjänster och driver på ett antal plan ett imponerande arbete, exempelvis med gömda och väntande flyktingar. Detta gör det ju dock bara ännu konstigare att de väljer att inte gå in och arbeta med en bred folkrörelse som på ett radikalt och människovärdigt sätt försöker förändra den vidriga situation som gömda flyktingar lever i, som ju Röda Korset genom sitt eget arbete är så väl medvetna om. Detta bekräftas upprepade gånger i exempelvis artikeln i GFT.

Vi kan bara gissa oss till varför bland andra Röda Korset, Amnesty och Rädda Barnen valt att agera som de gjort, trots sin kunskap och sin medvetenhet. Några ordentliga svar har vi aldrig fått på detta.

En gissning skulle kunna vara att vi ser väldigt olika på folkrörelsernas roll i arbetet för att förändra samhället. Borde den inte vara att driva långtgående krav, där man inte kompromissar med grundläggande frågor om mänskliga rättigheter? Krav som på intet sätt är utopiska även om de går stick i stäv med gängse (läs socialdemokratiska) uppfattningar om vad som skulle vara politiskt möjligt?

Kampanjen för flyktingamnesti har visat att det går att lyfta en fråga genom att kräva precis det man vill ha. Våren och den tidiga hösten har bevisat att det till och med är möjligt att få med sig fem av sju riksdagspartier på detta.

Varför är det då så svårt för exempelvis Röda Korset att gå ut och ta ställning och kräva en radikal lösning på de problem som står i fokus även för ert eget arbete?

Kampen för upprättelse och uppe-hållstillstånd fortsätter. Det lands- omfattande nätverket Flyktingamnesti 2005 ger inte upp och hoppas på en ännu större uppslutning kring kravet på allmän amnesti!