De flesta riksdagspartier hyser precis som regeringen en önskan om att fler pappor ska ha större del i sina barns liv. Det viktigaste redskapet för detta anses generellt vara att få ett större antal män att ta ut föräldraledighet med sina barn.

Flertalet statliga utredningar pekar på att lönegapet mellan män och kvinnor samt arbetsgivares inställning till ledighet är de två största skälen till att män tar ut betydligt mindre föräldraledighet än kvinnor. Jag vill dock påstå att en viktig aspekt av den här problematiken är det bemötande man som blivande förälder får redan innan barnet föds. Bemötandet på mödravårdscentralen.

Min sambo var den som kände rädsla och osäkerhet inför graviditeten. Min träning och vårt gemensamma intresse för friluftsaktiviteter gjorde att han ville ha svar på många frågor kring hur mycket kroppen tål vid en graviditet. Vid in-skrivningsbesöket på mödravården hade han därför ett gäng frågor förberedda. Barnmorskan vände sig dock enbart till mig.

Gång på gång försökte min sambo ställa sina frågor och gång på gång avfärdades han med ett överlägset leende och fokus återgick till mig. När vi gick hem från besöket kändes det som om något hade förändrats. Bilden av graviditeten som ett gemensamt projekt hade verkligen fått sig en första törn.

Kort därefter fick jag gå på en 'tjejträff' på mödravårdscentralen. Där skulle bland annat graviditetens inverkan på sambolivet diskuteras.

Medan vi åtta kvinnor i varierande ålder drack ljummet vatten (ur de där vita muggarna som även används till urinprov) berättade barnmorskan att vi nu skulle bli tröttare. Vi skulle kanske inte kunna hålla samma standard hemma och karlarna skulle kanske behöva 'hjälpa till' mera. Kanske skulle det även bli aktuellt att be karln stå för middagen någon gång, om vi kände oss riktigt trötta vill säga.

Sen började föräldrautbildningen. Äntligen, tänkte vi. Nu kommer vi båda att få diskutera hur det känns att bli förälder. Uppdelningen mellan kvinnor och män fortsatte dock. Barnmorskan som ledde vår föräldragrupp förklarade utförligt hur viktig kontakten mellan mor och barn är och hur pappan skulle underlätta denna kontakt så mycket han kunde under 'den första tiden'.

Vid det här tillfället delades även ett papper ut. Speciellt till papporna. Papperet bestod av tio punkter med råd till blivande fäder. Råd nummer ett lydde: Det blir bättre (angående sexlivet). Detta 'råd' fick min sambo att känna sig riktigt kränkt. Vi hade redan innan denna händelse förstått att mödravården inte ansåg att pappans roll i barnets liv under 'den första tiden' var speciellt viktig. Nu blev min sambo som blivande far även reducerad till någon som sätter sitt sexliv i första rummet. Före nyfött barn och nyförlöst kvinna. Skulle samma råd ges till en blivande mamma?

Att enbart sjutton och en halv procent av föräldraledigheten tas ut av män är givetvis skrämmande. Det faktum att blivande pappor matas med att det centrala i papparollen är att underlätta för kvinnan gör att denna siffra sätts i ett nytt perspektiv. Hur ska man som pappa kunna känna att det är viktigt att vara en aktiv del av sitt barns liv när man från graviditetens början blir tillsagd att vara passiv?

Efter denna händelse surnade jag och min kille till ordentligt och skickade ett mejl till jämställdhetsminister Jens 'hästen' Orback. I mejlet påtalade vi det könsstereotypa bemötande vi fått och undrade om detta var riktigt riktigt. Orback, eller snarare någon av Orbacks sekreterare, svarade att detta givetvis inte är bra och att 'gamla' inställningar lever kvar och så vidare. Vi fick även veta att det inom vissa landsting finns speciella pappa-grupper.

När datumet för nedkomsten började närma sig fick jag gång på gång höra att jag borde skicka in papper till försäkringskassan för att få mina föräldraledighetspengar. Inte en gång nämndes alternativet att min sambo skulle börja föräldraledigheten.

Strax därefter dök amningsfascismen upp. Alla fördelar som finns med amning upprepades som ett okränkbart mantra. Att amma var odiskutabelt, det fanns inga alternativ. Att som mor, eller föräldrar, välja att avstå amningen betraktades som totalt vansinne och oerhört egoistiskt mot barnet.

När vi påpekade att det kan finnas en fördel i att inte amma, nämligen att pappan också kan vara delaktig i matningen, lät barnmorskan oss förstå att om jag inte ammade skulle vårt barn få massor av allergier och bli osäkert då det inte fick sin behövliga närhet. Vi blev superrädda och jag ammade givetvis.

I dagarna kom föräldraförsäkringsutredningen Reformerad föräldraförsäkring - Kärlek, omvårdnad, trygghet. I denna omfattande utredning nämns mödravården enbart i ett par meningar och då i samband med dess förmåga att agera som informationsspridare i föräldraledighetsfrågan. Ingenstans i utredningen nämns att mödravården skulle kunna ha en negativ inverkan på mäns inställning till föräldraledighet.

Att vart fjärde barn inte får en enda föräldrapenningsdag med sin pappa har givetvis många orsaker. En av dessa tror jag är mödravårdens bemötande av pappor under graviditeten. Ett sätt att öka männens föräldraledighet kan vara att reformera mödravårdscentralen och barnmorskornas syn på föräldraskapet.

Kanske kan vi till och med få en föräldravård istället för en mödravård?