Falska fakta bakom hyllat arbetslöshetsprojekt
Den så kallade Skärholmsmodellen har hyllats av Lars Leijonborg och andra som synnerligen lyckad. En ny forskningsrapport beskriver den dock som ett misslyckande, enligt Gunnar Thorell.
Expressen plus tidningar som City och Metro, samt även i viss mån SR/ SVT, har ju deltagit i en kampanj för 'Skärholmsmodellen' - en metod att möta arbetslösheten som tillämpas i Skärholmen, Stockholm.
Åtskilliga gånger har vi sett arti-klar om hur framgångsrik den här modellen tycks ha varit - att den innehåller en 'jobbgaranti' (jobb inom fem dagar). Att man äntligen 'ställer krav' och verkligen 'respekterar' de arbetssökande.
Mauricio Rojas, Lars Leijonborg med flera har antytt att Skärholmsmodellen också är borgerlighetens modell när det gäller att få de långtidsarbetslösa i arbete.
Ledningen för Jobbcentrum har fått massmedial uppmärksamhet, er-hållit priser, engagerats av Timbro et cetera. Den strida strömmen av lov-ord har kommit från chefer i toppen av hierarkin och från medierna.
Skärholmens Jobbcentrum har därigenom gjorts till förebild. I dag har snart sagt varje stadsdel och kommun med självakting tillverkat sin egen variant som tillämpar samma kontrollsystem som finns i Skärholmen. Därför är det oerhört intressant när det väl kommer ut en forskningsrapport som värderar och analyserar Skärholmsmodellens faktiska egenskaper.
Har Skärholmsmodellen lett till jobb för de långtidsarbetslösa? Har individerna känt att de fått stöd och blivit respekterade?
Rapporten på 130 sidor är gjord av Veronica Ekström på FoU-byrån och har titeln Individens eget ansvar och samhällets stöd.
Forskningsresultaten visar att nästan ingenting av det Skärholmsmodellen har hävdat om sig själv stämmer. Ytterligt få har fått 'rik-tiga jobb' genom Jobbcentrum. De arbetslösa säger att jobbgarantin 'inom fem dagar' snarare borde sägas gälla 'inom fem år, om ens det'.
De flesta som intervjuas har känt sig trakasserade av tvånget att månad efter månad, år efter år vistas flera timmar per dag i en överbefolkad lokal.
Ingenting har nämligen hänt i den här lokalen. Utom att man har kunnat titta på Platsbanken som ju finns i alla tänkbara lokaler och i många hem. Utom att man tid efter annan har fått delta i ständigt nya praktikperioder - det vill säga, jobba för socialbidrag.
Att som motprestation för social-bidrag kräva praktik/arbetsträning, det har ju tillämpats av kommunerna sedan 1993. Dock vanligtvis på ett sätt som tillåtit ett förhandlingsutrymme. Därmed en smula värdig-het för den arbetslöse. I Skärholms-modellen får man ovillkorligt avslag om man tackar nej till praktik.
De stora medierna, som säger sig värna om de svaga, har med andra ord deltagit i att haussa upp en modell vars enda förtjänst tycks vara att cheferna för socialbidrag kan ge avslag på bidragsansökningarna. Skärholmsmodellen verkar således 'effektiv' i och med att man på kort sikt kan spara pengar. Det är den enda substantiella fördelen.
Frågan är förstås vad kostnad-erna blir för individerna och för andra instanser när socialtjänsten drar undan sitt stöd. Efter att ha läst den här rapporten är mitt stalltips att vi kommer att få bevittna att en medial tystnad breder ut sig. En så kallad begravning. Rapporten innebär näm-ligen en prestigeförlust för medierna och eliten. Dessa maktcentra har återigen varit med om att trumma fram ett förhållningssätt, vars främsta förtjänst tycks vara att göra livet surt för dem som behöver ett visst stöd från samhället.
Vi kommer alltså INTE att få se några rubriker i Metro, City, Expressen med flera som presenterar Veronica Ekströms utvärdering.
Veronica Ekström förser också den här rapporten med en intressant historisk vinjett som återger vilka metoder som tidigare har använts under perioder av stor arbetslöshet.
Som helhet en mycket läsvärd text som kan fås genom FoU-byrån i Stockholm.

