Tomma stolar
Efter ett antal år av kontroverser har då Knut Ahlund lämnat sin plats i Svenska Akademin. Därmed har han också avsagt sig sin formella rätt att avgöra årens nobelpristagare i litteratur. Han tog detta sista avgörande steg med anledning av sin starka kritik av förra årets pristagare, nämligen österrikiskan Elfriede Jelinek. Jag har varken tänkt analysera hennes författarskap eller språk. Det är inte mitt bord. Inte heller tänker jag bedöma Ahlunds meriter som akademiledamot. Det gör så många andra.
Det jag hade tänkt reflektera över är fenomenet livstidmedlemskap. Trots vad som sägs, har han egentligen inte lämnat Svenska Akademin - det går inte. Det är emot de instiftade reglerna. Man väljs på livstid! Man kan ju fråga sig: vem bryr sig? Ja, förvånansvärt många och inte minst Ahlund själv, vad jag kan förstå.
Oskicket att välja folk på livstid förekommer på flera håll, USA:s högsta domstol och påvestolen är andra exempel, även om dessa poster går att lämna frivilligt. Ju större makt, desto viktigare att inkompetens inte leder till åtgärd? Värst är väl kungaämbetet som ärvs vid födseln. Men tanken är nog densamma. En odiskutabel merit, som får vara hur misslyckad som helst. Något mer tydligt exempel på denna form av misslyckande än Svenska Akademin lär man få leta efter. Numera är det bara femton av 'de aderton' som är kvar. Där står tre tomma stolar från informella avhoppare.
Den diskussion som förs om detta är att regelverket borde tolkas om så att folk ska kunna hoppa av på riktigt och nya ska kunna väljas in. En rimlig tanke, men den bortser från viktigare frågor. Ska verkligen en institution inrättad 1786 av Gustav III fortleva över huvud taget? Nog kan han ha varit en framsynt och upplyst monark, men hade han en verklig känsla för vilka former av kulturella institutioner som behövs i vårt mångkulturella Sverige av i dag? Jag tvivlar på att han skulle ansett det själv om han hade fått se sig omkring i Malmös Rosengård eller i några av Stockholms förorter.
Än värre är den enorma roll som Nobelpriset vekar ha i vår massmediala värld. Det kan låta tilltalande att lansera världens största upptäckter, klä dem i frack och guldornament. Trumpeta och drälla svenska kronor över dem. Man kan ju förstås undra varför de, som redan har gjort sina stora upptäckter ska ha de stora pengarna istället för de som ännu inte har nått fram. Men visst: fokus sätts på respektive vetenskap och en rad intressanta tv-program bjuds i ämnena. (Förutom sniffandet i specialkryddade älgskivor, glasskapelser och sidenglänsande kreationer med diadem.)
Men inget av allt detta skulle vara så uppmärksammat utan det enorma kapital som Alfred Nobel anslagit till evigt förräntande. Hans och Gustav III:s makt är inte bara livslång utan obegränsad i tid. Ett intressant spörsmål, vars svar säkerligen blir värt ett nobelpris, är om evigheter av denna art har sin begränsning? Vad sätter stopp? Eller kommer alla framgenta generationer att kunna avnjuta nobelfesten i sina massmediala manicker?
Kanske vore det enklast att lösa problemet genom att släppa akademiledamöterna fria, avsluta projektet och låta nya fräscha gäng fundera över vårt språk och andras litteratur. Sedan kan nobelkommittén passa på att fördela sitt kapital till katastrofhjälp, fredsrörelser och miljöinvesteringar.