Scenen ser ut som Myrornas avdelning för kontorsmöbler. Skrivbord med tunga träskivor och stålrörsben, brevkorgar, ett gammalt arkivskåp vars olika luckor öppnas och blir till miniatyrtablåer eller dockteaterscen, och så ett tämligen sorgligt partytält. Skådespelarna tycks ha ramlat in i denna second hand-tristess av en slump. De glider omkring där, pratar förstrött och berättar i förbifarten handlingen i Lagerkvists roman, avbryter sig ibland och börjar gräla, skojar, larvar sig, tar fikapaus. Kommentarer och förtydliganden till handlingen skrivs in på en laptopdator på skrivbordet och projiceras på väggen. Rollfigurerna gestaltas aldrig, de berättas eller karikeras med stor distans.

Och i processen uppstår en fullkomligt grotesk klyfta mellan tre grabbars och en tjejs leksaksestetik på scenen och den hemska historia de berättar. Kung Herodes är ett monster av ondska, en Hitlers eller Stalins like. Hans enda svaga punkt är den oförklarliga kärleken till Mariamne, en okänd kvinna han fått syn på vid stadsporten och så småningom gifter sig med. Men Mariamne är aldrig förälskad. Hon gifter sig av något slags pliktkänsla för att se om hon kan mildra kungens grymma sinnelag, vilket faktiskt lyckas för en tid.

Moment lyckas dock aldrig riktigt övertyga mig om poängen med att ta upp Lagerkvists roman på scenen. I denna avskalade version tycks berättelsen alltför klichéfyllt svartvit, och dessutom med en nattstånden idé om den goda kvinnan som självutplånande offer - något som för all del regissören tycks vara medveten om i några ironiska kommentarer om gubbteater och kvinnosyn. Å andra sidan är nog huvudsaken denna gång just den suveränt nonchalanta leken med själva formen, en lek som är fylld med glädje och teatral vilja som ger en lycklig eftersmak.

Frågan är bara vart detta kan tänkas leda, för längre på antiestetikens väg kan man väl ändå inte komma. Vilket blir nästa teatermoment på Gubbängsscenen?