Om färre löneslavar hotas den makt facket och näringslivet fått på grund av att vi spenderar en så stor del av vår tid i lönearbetet. Om färre konkurrerar om jobben blir det svårare för arbetsköparna att hålla ner lönerna. I dag står 15 personer i kö för varje jobb och så länge de står kvar hindrar de effektivt löneökningskrav. Som LO-ekonomen Dan Andersson uttryckt det: 'Vi har en massarbetslöshetsarmé som disciplinerar löntagarna till lägre lönekrav'.

Därför gör makthavarna det så obekvämt de kan för dem som är arbetsfria. Indragna ersättningar, indragna dagisplatser, förbud mot att ta semester, tvångsdeltagande i meningslösa kurser och praktiker, förbud att delta i föreningsaktiviteter och annat som arbetsförmedlingen inte har kontroll över är bara några av de saker som anses vara legitimt att utsätta arbetslösa för.

Det råder en moralpanik runt lönearbete. Om man inte vill löneslava så gör man inte heller rätt för sig, är budskapet. Att inte masa sig iväg till arbetet 8-17 varje vardag har blivit lika fult som att i forna dagar inte gå till kyrkan på söndag. Men lönearbete i 90 000 timmar av sitt liv är varken någon naturlag eller något gott i sig. Vi är gjorda för större ting än att bindas till makthavarnas idé om god sysselsättning. Så varför sörja att det inte finns

90 000 timmars jobb för var och en av oss? Och varför försöka konstruera dem på konstgjord väg? Varför inte istället ge de arbetslösa frihet och ekonomisk möjlighet att skapa ett drägligt och eget liv?

Ytterst handlar detta om makten över vår tid. Vem ska bestämma över din tid? Staten, kapitalet eller du själv? Utan en rättvis och villkorslös fördelning av resurserna så kommer det alltid vara de med pengarna som bestämmer vad du ska använda större delen av din vakna tid till. Med vilken rätt gör de det? Med en villkorslös medborgarlön skulle det istället bli du som bestämmer. Och visst är vi förståndiga nog för att kunna ta ansvar för våra egna liv.