När historien börjar har det trojanska kriget pågått i tio år. Agamemnon och Menelaos har dragit samman en väldig flotta, men kan inte lämna staden Aulis eftersom gudarna inte vill ge dem gynnsamma vindar.

Agamemnon får då rådet av Artemis att offra sin äldsta dotter Ifigenia. Detta är upprinnelsen till den katastrof som väntar när Agamemnon återvänder från kriget eftersom han har väckt hustrun Klytaimestras hat genom offret.

Dramat utvecklar sig till en intrig om hat och kamp om makt. Aiskylos beskriver i sitt odödliga verk människornas mörka sidor och sätter in dem i ett större sammanhang.

Man kan också skönja ett kvinnligt perspektiv. Sonen (Orestes), eggad av sin syster Elektra, hämnas fadern Agamemnon, medan modern Klytaimestra, som hämnas mordet på Ifigenia, utmålas som den onda. Moderskärleken gentemot dottern får stå tillbaka för sonens känslor för fadern. En antydan till att relationen mellan sonen och fadern anses viktigare, ur ett modernt genusperspektiv.

Dramat avspeglar att mänskligheten egentligen inte har förändrats sedan Aiskylos tid och är i högsta grad aktuellt.

Texterna som är översatta av Emil Zilliacus har den språkliga styrka som krävs samtidigt som uppsättningen har undvikit det pompösa. Det är lätt att leva sig in i den stämning som kan tänkas ha rått i Argos då segrande men krigströtta krigare återvände för att möta kommande tragedier.

Det är fascinerande att dessa unga skådespelare framför ett flertusenårigt verk med en sådan inlevelse. En stor eloge till den unga ensemblen och regissören Richard Turpin som vågat hålla sig nära ursprunget.

Lena Nylén övertygar som Klytaimestra, hon växlar från den starka kvinnan som beslutat sig för att ta livet av Agamemnon, till den kvinna som sedan utpekas som den onda och slutligen faller offer för Orestes hämnd.

Även Rasmus Slätis från teaterhögskolan i Helsingfors utstrålar intensitet på scenen. Men framför allt är pjäsen resultatet av en ambitiös kollektiv insats.

Aiskylos spelas till mitten av december.