Fördjupning


Ramzy Baroud ZNET vers ttning
  • En docka som symboliserar en palestinsk politiker är uppställd framför en flagga med texten ”demokratiskt palestina” i Gaza inför parlamentsvalet nu p
Fria.Nu

Palestinsk demokrati vid vägskäl

Palestinsk politik verkar omedvetet ha antagit en säregen stil som står i konflikt med landets traditionella politiska grundbultar. Inför onsdagens parlamentsval - det första på nästan tio år - har den politiska klyftan i Palestina blivit allt tydligare. För att förstå dagens politik måste man göra en återblick på det största politiska partiet inom den palestinska befrielserörelsen, Fatahs 46-åriga historia.

Fatah grundades 1959 av den nu döda palestinska presidenten Yasser Arafat och blev snart hörnstenen i den palestinska motståndsrörelsen. Palestinsk politik var då koncentrerad till två områden: territoriellt, där PLO strävade efter att komma fram som den enda representanten för den palestinska saken; och internt, där diverse palestinska fraktioner konkurrerade om att definiera sin roll inom PLO och motståndskampen i stort.

Tack vare Arafat har Fatah ofta gått vinnande ur striden, men inte utan förluster. Gruppen har haft flera allvarliga konflikter med olika arabstater. Det har även uppstått stridigheter mellan PLO-grupper, i många fall på grund av korruptionsanklagelser, bristen på insyn och även som ett resultat av Arafats dominanta sätt att leda kampen.

Varje fas av den palestinska kampen har påverkat Palestinas politiska mekanismer på något sätt: vare sig det varit en följd av interna spänningar eller reaktioner på regionala eller internationella kriser och förändringar. Hur som helst utvecklades ett status quo där Fatah överskuggade PLO. Oavsett intensiteten eller allvaret i de omgivande förutsättningarna, hade inget kunnat förändra denna sammansättning.

Även om PLO:s uttåg ur Libanon - efter Israels invasion 1982 - knappast ändrade Fatahs överlägsna position på toppen av Palestinas politiska pyramid, så förändrade det utan tvivel dess prioriteringar. Med sina ledare i huvudkvarteret i exil i Tunisien blev det direkta motståndet lokalt baserat istället för att komma utifrån. 1987 inledde palestinierna i de ockuperade områdena den första intifadan, men avbröts av det otillbörliga och till en början hemliga Osloavtalet 1993.

Medan ett antal andra palestinska grupper axlade ansvaret för att leda intifadan 1987, hade Fatahs unga medlemmar ett svårare utgångsläge. De lyckades förnya förtroendet för det sedan länge exilbaserade partiet och återuppväckte dess betydelse för hela den palestinska kampen. Ledarskapet i Tunisien var oförmöget att på något sätt praktiskt bidra till kampen.

Det var under dessa år som fröna till splittringen inom Fatah såddes. Det verkade som att partiet drevs av två olika ledarskap, prioriteringar och till och med målsättningar. En yngre generation kämpar fostrades på de ockuperade områdena och många av dess medlemmar tillbringade år i israeliska fängelser. Den äldre generationen betraktades i allt större utsträckning med misstänksamhet och misstro.

Fatahs ensidiga undertecknande av Osloavtalet gav upphov till allvarliga motsättningar. Men Arafat lyckades ännu en gång avleda en kris även om han åsidosatte många av PLO:s medlemsgrupper, som nu fanns i Damaskus, och senare hela PLO.

Arafat återvände från exilen 1994 tillsammans med ett antal av de äldre upprorsledarna och skapade en ny politisk struktur, som blev för omfattande för dem att kontrollera.

Fatah kom snart att fylla rollen som en kvasiregering: de blev Den Palestinska Myndigheten, PA. Men PA var inte PLO. Den senare var skapad under andra politiska omständigheter som utlovade frihet och seger. Den förra var i bästa fall en dysfunktionell självtillräcklig regeringsstruktur, sanktionerad av Israel och understödd av diverse västländer. Den högsta ledningen bestod till största del av 'tunisier' som i sin tur representerade inflytelserika familjer med tydliga kopplingar till den palestinska affärseliten. Klyftan vidgades.

Sprickan inom Fatah var sedan länge ett faktum. Trots försiktiga försök att föra upp den till ytan bibehölls en viss grad av enighet. En anledning var Arafats fortfarande viktiga sammanhållande roll som förhindrade Fatah-skeppet från att brytas sönder av kaos och splittring i mindre grupper. En annan anledning var den utmaning Hamas framväxt innebar, som en stark och betydelsefull politisk och social kraft likväl som motståndskraft. Ett tredje skäl till att sammanhållningen bibehölls var utbrottet av den andra palestinska resningen år 2000, som skapade relativ enhet inom Fatah och bland de flesta palestinska grupper för att gemensamt stå emot den israeliska ockupationsmakten.

Arafats död i november 2004 gav upphov till att splittringen inom Fatah åter blossade upp. Mahmoud Abbas överlevde den första tvisten med den yngre generationen när han övertygade den karismatiske Fatah-ledaren Marwan Barghouti, som avtjänar fem livstids fängelsestraff i Israel, att avblåsa sina planer på att konkurrera i det palestinska presidentvalet. Barghoutis eftergift lämnade fältet öppet för Abbas, som nu var Fatahs enda kandidat för den palestinska allmänheten.

Men sprickan vidgades ytterligare efter Israels ensidiga reträtt från Gaza, som syftade till att istället befästa israelisk kontroll över östra Jerusalem och Västbanken. Våldet i Gaza och anklagelserna om korruption i alla andra områden antydde att ett sammanbrott inom PLO:s största parti var nära förestående. Samtidigt fortsatte Hamas att framställa sig som disciplinerade, enade och ansvarstagande. Partiet gick om Fatah i de senaste kommunala valen och lyckades vinna tre av fyra städer på Västbanken.

Den politiska intrigen tätnar inför parlamentsvalet i veckan. Barghouti offentliggjorde nyligen sprickan inom Fatah när han lade fram en alternativ kandidatlista till valen med ett annat partinamn: al-Mustaqbal, Framtiden. I veckan tog de dock tillbaka listan och Barghouti kandiderar nu som Fatahs förste kandidat.

Splittringen inom Fatah och det utspridda missnöjet med dess politik kan betyda en möjlig seger för Hamas. Denna möjlighet har fått USA:s representanthus att hota med att dra tillbaka sitt ekonomiska stöd till den palestinska myndigheten om Hamas tillåts delta i valet.

Även EU har framfört att en eventuell valseger för Hamas kommer att göra det svårt för unionen att upprätthålla det ekonomiska stödet till palestinierna.

Den palestinska demokratin står inför sin största utmaning hittills. Turbulensen inom Fatah kommer onekligen att påverka utgången i valet. Det är nu mycket viktigt att motsättningarna begränsas till att avgöras vid valurnorna. Vad som än blir utgången av valet, kan palestinierna inte ge efter för påtryckningar utifrån eller interna stridigheter och därmed äventyra hela demokratibygget.

Fakta: 

Fotnot:
Ramzy Baroud är chefredaktör för PalestineChronicle.com och författare till den kommande boken Writing on the Palestinian Uprising: a Chronology of a People"s Struggle (Pluto Press, London).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria