Fördjupning


Annica Mårtensson
  • Niclas Andersson.
Fria.Nu

Två unika röster från underjorden

Den ene är inne på elektroniska experiment, den andre har blivit jämförd med Cornelis Vreeswijk - men tycker inte riktigt om det. Björn Rask och Niclas Andersson har kanske inte mycket gemensamt - utom att de gör musik, inte för att tjäna pengar utan av inre nödvändighet eller lust. Det här är två röster från underjorden.

Det är ju inte så jäkla kul när man dammsugit hela huset och så ser det ut som innan liksom, säger Nicke Andersson med ett leende och sneglar på maskinen på köksgolvet som håller på att lagas. Den trasiga slangen på morsans golv i Täby letar sig vidare in i nästa rum.
- Där inne, säger Nicke och pekar mot rummet innanför köket, har jag inte städat på lääääänge däremot. Haha.
Just det rummet är där han har alla sina tusen konstnärsprylar, som han själv säger. Och alla instrument. Här trängs gitarrer med målarfärg och tavlor. Det doftar skaparglädje. Nicke tar en klunk av det nybryggda kaffet och sätter sig vid datorn för att spela upp det som ska bli den nya skivan. Alla skivor är inspelade på dator, och de flesta instrument spelas av honom. Inklusive allt skrammelljud, som det står på senaste skivan Broarna mot lyktgubbens land.
Det kan vara kastruller eller annat som ger ett schysst ljud. För olika ljud och stämning är något som är centralt när det gäller Niklas Anderssons musik. Han har svårt att sätta en etikett på sin musik, menar mer att det är en känsla som förmedlas. En känsla som man till stor del kan spåra till barndomen. Då fanns det hus i Täby som stod helt öde, och som fungerade som en slags fristad för traktens barn. Där kunde de spika och bygga bäst de ville utan att någon la sig i. En helt egen värld där han bara kunde vara i timmar utan att göra något särskilt. Men så skulle köpcentret byggas, och drömvärlden gick upp i rök, bokstavligt talat. Ofta är det den världen han vill försöka få lyssnaren att känna. Känslan av spökstad och mystik.
Ibland har han jämförts med Stefan Sundström och Cornelis Vreeswijk. Men det var mest i början som det hände.
- Bara för att man sjunger på svenska liksom. Och man vill ju inte vara nån jäkla kopia på nån. Jag vill vara ensam om det jag gör. Så när nån sa att jag lät som nån, gjorde jag allt för att inte låta så. I ren protest. Folk kan säga de mest konstiga grejer.

Vägen till musiken börja-de redan vid tre års ålder med storabrorsan Jespers Stonesband.
- Du vet, jag lärde mig det bandet på bäbisspråk. Nu är det typ sopor kvar av det. Förresten, jäkla roligt ord typ är. Det är som att man ursäktar det man nyss sagt. Skumt.
Efter Rolling Stones blev det Kiss för hela slanten. De körde med effektpedaler och nitar, och det tyckte Nicke var otroligt tufft. Det tyckte inte mamma
Andersson. Hon låste in nitarna och Okejaffischerna. Vuxna människor, utklädda och sminkade, var inte det som önskades. Fortfarande kommer han ihåg hur knockad han blev av hela den grejen. Det var stort. I dag går det inte att chocka på samma vis, lite trist tycker han. Allt är på något vis redan gjort, och om inte ens Marilyn Manson kan skrämmas så vet han inte vem som ska kunna göra det.

Det var när han hoppade av gymnasiet som det ballade ur, fast i positiv mening. Efter att ha gått Södra latins musiklinje ett tag kände han att det inte var den sortens musik han ville syssla med. Där analyserades musiken in i minsta detalj, och det är inget Nicke gör. Han slutade skolan, blev lite av en ensamvarg. Många nattliga promenader och slumrande dagar resulterade slutligen i en skiva. Återigen kände han att han ibland saknade tiden som barn. Och det kan spåras på skivan. Mycket av musiken som han skrev då var tonsatta dikter, och det skiljer sig från den mer visdoftande musik som han gör i dag. Även här har brorsan Jesper ett finger med i spelet. Han hade spelat in ett Sommarprogram med Stefan Sundström 1995 där han spelade låtar med Västerbrokören (Vbk) som då var helt okänd för Nicke.
- Han spelade två låtar med Vbk, och det var ju totally insane liksom. Lite väl tyckte jag då, men sen fattade jag liksom att det var bra. Å sen var det kört. Ha!
Han och brorsan spelade ihop mycket, och Jesper är fortfarande den som spelar fiol och annat på Nickes plattor.
Några dagar efter han hört programmet ringde han upp GA som spelar i Västerbrokören för att försöka få köpa en skiva. De pratade både länge och väl, och GA skulle skicka en liveinspelning. Som tack för det skickade Nicke en av sina skivor till Delsbo där Vbk bor och verkar. Några veckor senare, tidigt en lördagsmorgon, ringde det. GA undrade om Nicke och brorsan ville vara förband åt dem.
- Så vi gled upp dit till ladan i Hälsinge-skogarna liksom. Och jag kände mig hemma på direkten. Ödehusen och allt du vet. Jag älskade det. Det här är mitt ställe, kände jag på en gång.
Det var första besöket i Delsbo, men det skulle bli fler. För de höll kontakten, och Vbk som nu legat nere ett tag började anta en ny form. En form där även Nicke ingick. Veckovis bodde Nicke i ett hönshus som var lika spartanskt som det låter. Det var där, bland spökhus och fjädrar, som lusten till att skapa saker som målningar och bronsgjutningar föddes. Spår av det står lite överallt i rummet i Täby. Hålögda varelser sprider sina blickar från väggarna.

Att göra musik är inte något som görs på beställning, konstaterar Nicke. Ibland kan det gå hur trögt som helst, en vacker dag kan det komma hur mycket som helst. Visst skulle han kunna pressa ur sig en massa låtar, men det är diamanterna han letar.
Just nu är han inne i en mycket produktiv period. Fyra låtar på fyra dagar. En om dan. Mycket av det tror han själv kan bero på den nyinköpta tolvsträngade Bjärtongitarren.
Tillsammans med den och morgonkaffet kommer en idé till en låt, och sen rinner det på. Det kan vara en mening eller ett ord som malt runt i huvudet en tid och nu passar in i texten. Han är inte den som sitter länge och jobbar med sina grejer, utan kör hellre på och gör klart och spelar in. Den senaste låten var färdig och inspelad på en timme.
Uppslag till låtar kan också komma på de mest konstiga ställen, säger han och gestikulerar med handen. Då gäller det att kunna skriva ner dem så man kommer ihåg det. Och det är väl det som är nackdelen med att arbeta, om man gör det.
- Då kan man stå där vid sitt band och få värsta idén och så kan man inte gå därifrån. Nej, jag blir störd i mitt skapande av att arbeta. Jag får arbeta på fritiden i så fall. För det är det här som är mitt jobb. Ingen hobby liksom.

Och det tänker han fortsätta med i all framtid. Om tio, tjugo år gör han precis samma sak. Han gör det som känns bra. Och han är inställd på att han ständigt kommer att vara förföljd av dålig ekonomi. Men hade målet varit att tjäna pengar så hade han utbildat sig, men nu är det inte så. Han beklagar sig inte för det. Han är van vid livet som fattiglapp. Visst tycker han att det kan vara tradigt att äta ris i två veckor och nästan få skörbjugg på kuppen, men det är det val han gjort. Det är det värt, han är beredd att satsa allt för att ha det bra. Och han mår bra. Det är det viktigaste.
Det enda negativa som han själv ser med sitt val är det där med att sälja in sig själv. Fixa spelningar, ringa runt, skicka skivor. Ligga på helt enkelt. Att vara som någon dammsugarförsäljare vill han inte. Hela tanken på att vara en produkt skär i hans öron. Det finns inte på kartan att klippa sig för att sälja mer skivor, eller något sådant.
- Apropå sälja skivor så byggde jag skateboardramper med han Call on me-Eric Prydz när jag var liten. Han bodde här på gatan. Vi snodde material från byggplatsen här bredvid som de sen hämtade tillbaka. Undrar hur mycket han har fått in på den där låten alltså.

Självklart vill han att så många som möjligt ska höra hans musik. Men lyssnarskaran behöver inte vara överdrivet stor. En publik på kanske tre hundra personer som köper skivorna och gillar det han gör skulle vara helt underbart, säger han, och rättar till Allan Edwallhatten.
- Det vore guld. En publik som vore som ens kompisar. Det är ju det man gör, letar kompisar alltså. Ha ha.
Jesper stegar in i rummet med sin fiol och ser ut att vara spelsugen. Nicke påminner sig själv om att det ju är söndag i dag. Repdag med brorsan med andra ord. Kanske ska det spelas in något till nya skivan, kanske ska det göras något annat. Katten har letat sig in, och i dag är det han som får äran att höra om stjärnfall och zilverzkor.

Fakta: 

Viktiga skivor för Niclas Andersson

* Anders F Rönnblom, Din barndom ska aldrig dö
- Pappas skiva. En barnskiva typ. Först garvade jag bara åt den. Sen fattade jag att den var riktigt bra. Jag kunde identifiera mig med den. Han har också en egen liten värld. Ett eget land med figurer i.
* Rolling Stones, Still life
- Den fick brorsan av våran moster. Som sagt totalt sönderspelad. Helt galet bra. Mitt tidigaste musikminne.
* Västerbrokören, Lusthusen vid Crone
- Svenskt och otroligt bra. Jag fick den faktiskt på en efterfest av en tant som vaknade upp på en soffa när vi skulle börja spela lite och snackade om Vbk. Då flög hon upp och hämtade ned den skivan från hyllan liksom. Så jag fick den av henne. Jäkligt schysst.
Nickes hemsida: www.stjarnfallrecords.com
Västerbrokörens hemsida: www.vasterbrokoren.se

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria