Det finns uppenbarligen en likartad situation i Sverige. Stora delar av landet 'producerar' råvaror till de övriga, där dessa råvaror förädlas och skapar välstånd. Under en längre period var framtagandet av råvaror en arbetskrävande sysselsättning och genom arbetarnas löner kom en mindre del landsbygden till godo.
I dag kan ett fåtal ta fram mycket stora råvaruresurser i stora maskiner. Så gott som hela produktionen kommer andra till del. Företagen som exploaterar råvarorna betalar skatt till staten och inte i respektive kommun.

Sverige motsvarar ändå inte de traditionella koloniala strukturerna. De centrala resurserna kommer nämligen 'hela landet' till godo. Den statliga skatten fördelas över hela landet och även mellan kommuner omfördelas resurser i ett skatteutjämningssystem. Dessa rader ska inte diskutera vad som är en lagom nivå i detta utjämningssystem. Låt oss anta att det verkligen uppnår det avsedda: en rättvisa mellan kommunernas offentliga utgifter och inkomster.
Men nu kommer vi till problemen. Rent faktiskt minskar antalet arbetstillfällen på landsbygden. Det är tänkbart att utjämningen gör att det lokala kan sörja för den arbetslöses försörjning och sociala välstånd. Fast vi vet alla att den som är försörjd av samhället har en klart lägre ekonomisk standard än den som har ett 'riktigt' jobb.

Men samhället accepterar inte i längden att den arbetslöse är kvar på orten och jobben finns på ett annat håll. Det vill säga, om arbetstillfällena minskar på landsbygden så kommer också befolkningen att minska i längden. Det beror alltså inte bara på demografiska skillnader med felvända befolkningspyramider utan även på följderna av den koloniala strukturen.
Visst kan man ha ett samhälle som bygger på stora städer, där de flesta bor och arbetar, med ett fåtal som plockar jordens grödor och sänder dem dit. Får dessa sitt, så kanske alla är nöjda och glada, kan gå på Operan, Skansen och häftiga nattklubbar. Det är inget bra samhälle anser jag, som tror att naturen har mer än så att ge människan. Men låt oss strunta i min naturromantik och fokusera på det strukturella problemet.
För varje enstaka procent som lämnar en bygd uppstår problem. Skolor blir för små och riskerar att läggas ned, servicehus likaså. Fullt beboeliga hus blir tomma eller halvfulla. Men det är inte som många tror, att det bara är att lägga ned skolor för det finns andra att gå i. Det leder till ökade avstånd för barnen också. Det förflyttar de få arbetstillfällen som finns kvar till centrala orter och det uppstår ett stort pendlande för både barn och vuxna. Redan rätt så gamla barn till de ännu äldre i servicehusen får pendla långt för att träffa sina föräldrar och så vidare.

Familjer behöver flytta från vänner, från barnens skola, från jobb som en av dem har kvar till anonyma områden i stora städer. Skulder på tidigare boende skuggar den nya tillvaron, då husen har tappat sitt försäljningsvärde på landet. Flyttar de ur en lägenhet kanske kommunen får bära skulden.
Detta råder inte dagens system bot på. Detta kostar enorma resurser - både ekonomiska och mänskliga. Detta behöver centralisterna och rationalisterna begrunda! Lokal produktion och småskaliga lösningar är inte bara en föråldrad lösning på tidigare sekels behov. Det är också en modern tanke där den enorma tekniska utvecklingen inte bara används till att rationalisera bort arbetskraft, utan också till att öka livskvaliteten hos befolkningen. Och det är ett svar på nykolonialismens dilemma.