Österrike har cirka 8 miljoner invånare och är mest känt för sina vackra alper. Här använder man fortfarande det hövliga tilltalet Ni, och titlar samt vackert och artigt tal. I alla fall på ytan. När man kommer nära inpå österrikare märker man ofta att de också är rättframma, humoristiska och passionerade. Modet är avslappnat, lagom trendigt och bland många ungdomar något bohemiskt. Traditionen är viktig här, vilket är som tydligast under balsäsongen som inträffar på vintern. Då ska alla landets många föreningar och olika institutioner ha bal, det dansas Wienervals i vackra klänningar och frack eller smoking. Men senare på kvällen finns det både modern och klassisk musik i olika rum, eller så spelar ett lokalt band lite rock och schlagers. I Österrike har man det trevligt och är trevlig, eller 'gemütlich' som man säger här. Man vill bevara det man tycker om, och tycka om det man har omkring sig. Men alla i Österrike vill inte samma sak. En förändring kokar under ytan i detta land, där många söker efter sin sanna identitet.

De flesta österrikare verkar vara överens om att man fortfarande inte gjort upp med sin skuld för andra värlskriget. Österrikarna framhöll länge sin roll som offer för Hitler, vilket vissa var, men andra inte.
Birgit Sauer är professor i statsvetenskap vid Wiens universitet, och har de senaste åren inriktat sig på ett genusperspektiv i ämnet. Hon menar att i efterkrigsgenerationerna söker de flesta efter sin riktiga identitet. Hon säger också att den så kallade konsensuspolitik som styr Österrike är grundläggande för att förstå hur detta land fungerar. Konsensuspolitik innebär att alla beslut debatteras länge i utskotten och att man ska nå kompromisser långt innan en fråga röstas om. Detta system blev starkt efter kriget, då man ville att hela landet skulle känna sig delaktigt i framtiden, och därmed ledde politiken i nära samarbete mellan alla partier. Därav har samarbete och koalitioner mellan partier varit vanligt i landet.
De partier som fanns vid krigsslutet var det borgerliga Folkpartiet ÖVP (Österreichische Volkspartei), Socialdemokraterna SPÖ (Sozialdemokratische Partie Österreich) samt Kommunisterna KPÖ (Kommunistische Partei Österreichs). Samarbetet mellan dessa var ett krav från de allierade. Österrikarna hade dåliga erfarenheter av sovjetiska soldaters övergrepp och god insyn i Stalins tyranniska ledarstil, vilket ledde till att KPÖ var och förblev ett mycket litet parti. Detta beror också på att socialdemokraterna har haft en relativt stark vänsterinriktning.
Under tidiga efterkrigstiden hade folkpartiet makten i landet, men det styrde i konsensus med de andra partierna. Senare när socialdemokraterna fick makten på 60-talet så kom konsensuspolitiken i skymundan och grunden lades för det välfärdssystem enligt nordisk modell som fortfarande utmärker landet. Under 70- och 80-talen jämnades den politiska makten ut, vilket ledde till en lång tid av koalitsionsregeringar mellan socialdemokraterna och folkpartiet, som enligt Birgit Sauer inte fungerade så bra.
- Dessa koalitionsregeringar betecknades alltmer med tiden av att de inte fick någonting gjort. När man som till exempel i familjepolitiken samtidigt satsade pengar för att värna om kärnfamiljen och på bygga ut offentlig barnomsorg så fungerade inget av det helt. Detta ledde till ett missnöje som i sin tur ledde till högerpopulistiska FPÖ:s framgångar i valet under 90-talet, säger Birgit Sauer.

Efter kriget bildades partiet Verband der Unabhängingen, VDU, av österrikiska nazister för krigsveteraner och nazistiska flyktingar från Östeuropa. Partiet blev relativt populärt och fick 11 procent av rösterna i valet 1949. Men det folkliga stödet dalade och interna motsättningar gjorde att partiet löstes up. I dess ställe bildades Freiheitliche Partei Österreichs, FPÖ, år 1955.
FPÖ fick mellan 5-10 procent av rösterna ända fram till 1986, och har varit ett ganska traditionellt liberalt alternativ. I valet 1983 förlorade socialdemokraterna många röster. Den dåvarande partiledaren, Bruno Kiersky, som varit premiärminister sedan 1970, avgick, och den nye socialdemokratiske ledaren Fred Sinowatz formade en koalition med FPÖ. Denna stormiga koalition upplöstes 1986 när Jörg Haider tog över styret av FPÖ.
Jörg Haider beskrivs av socialpsykologen Klaus Ottomayers i boken Die Haider Show som en politikens popidol, som egentligen inte bryr sig om vilka idéer han för fram. Det viktiga för Haider är att han får vara i strålkastarljuset. Han utnyttjade folkets missnöje med rikspolitiken och med EU, samt spelade på främlingsfientliga känslor. Socialdemokraterna ville inte regera med Haider och utlyste nyval.
I detta val förlorade båda de stora partierna, och FPÖ samt de nya gröna partierna (ett höger- och ett vänsterparti) gick starkt framåt. Det hela slutade med att socialdemokraterna och folkpartiet fram till 1999 regerade i den så småningom impopulära stora koalitionen. Under tiden enades två gröna partier till de växande Die Grünen, och FPÖ gick framåt i varje val. 1999 vann de en skrällseger, och fick bilda regering med folkpartiet. Detta gick som ett skrämskott genom världen, kanske gjorde kriget och nazismen sig påminda. Det ledde till och med till att de dåvarande 14 andra EU-länderna samt USA införde symboliska sanktioner mot Österrike. Haider var på grund av detta till sist tvungen att lämna rikspolitiken och ledningen av FPÖ.
Att omvärlden reagerade på detta viset kanske inte bara berodde på gammal rädsla för nazismen. På sätt och vis pekade EU-länderna ett desperat finger mot Österrike för att man var rädd för sina egna inhemska missnöjespartier. FPÖ är trots allt ett ganska typiskt så kallat euronationalistiskt parti, som finns i minst 23 av EU:s 25 länder. De har alla olika program, men enligt Wikipedia är de alla bland annat emot mer immigration, skeptiska mot euron och annat i EU, kritiska mot de etablerade partierna, förspråkare för familj och tradition, har ett grönt program och försöker säkra röster från arbetarklassen. De har ofta karismatiska och populistiska ledare, och där är Jörg Haider inget undantag.
När Haider lämnade rikspolitiken dalade stödet för partiet, som några år senare föll samman. Österrike fick då ha nyval, igen. FPÖ har gått bakåt i opinionsundersökningar sedan dess och förra året föll partiet isär i två partier. Detta då Haider och några andra från FPÖ bildade Bundis Zukunft Österreich (Förbundet för Österrikes Framtid), BZÖ. Både BZÖ och FPÖ har gått bakåt i opinionsundersökningar och kör nu hårt med propaganda inför valet i höst.

I vintras täcktes Wien av FPÖ:s plakat som talade om att 'Österrike får inte bli Las Vegas' och 'Österrike får inte bli Istanbul'. För att förstå varför människor tilltalas av detta talar jag med min blivande svärfar, Herwig Geiblinger. Han har fram tills han slutade i år arbetat i 15 år med lokalpolitik för FPÖ i den lilla staden Katsdorf i norra Österrike. Herwig Geiblinger berättar om sitt stora och framgångsrika gröna engagemang, och om att man kan påverka mycket i den lokala politiken i Österrike. Vi talar också om hans besvikelse på Haider, som han ser som en förrädare.
Till sist kommer vi fram till EU-frågan, och då ryter det till. Herwig Geiblinger plockar fram ett upprop från FPÖ som samlar underskrifter i protest mot EU. Punkterna på uppropet är att slopa EU-författningen, att stoppa Turkiets inträde i EU, samt att stoppa 'bidragsvansinnet' (Österrike är en av de största nettobetalarna till EU). På programmets framsida finns Hans-Christian Stracher, FPÖ:s nye ledare. Jag frågar till sist Herwig Geiblinger vad hans reaktion är på att många anser att FPÖ är rasistiska i sin framtoning. Först måste jag förklara vad jag menar med rasism. När jag väl har gjort det, blir Herwig Geiblinger upprörd och ledsen.
- Nej, det är inte alls det som det handlar om! Det handlar om att vi vill bevara kulturer, men bredvid varandra... Turkiet är inte Europa, det är till 93 procent Asien. Dessutom är de muslimer, det är en helt annan kultur. Man kan samarbeta, ha speciella avtal tillsammans, vad som helst... Vi skulle då få gränser med Irak, ska de vara med sen? Vart ska det sluta?

Påföljande tisdag tar jag en kaffe med min väninna Ahu Sun, en turkiska som bott i Wien i elva år. Samma dag rapporterar Euronews att 80 procent av österrikarna är emot ett turkiskt inträde i EU. Ahu Sun är filmklippare och arbetar även med egna filmprojekt. Hon gick som ung på ett tyskt gymnasium i Istanbul tillsammans med många internationella studenter. Alltså talade hon både engelska och tyska när hon kom till Wien, men hade ändå problem.
- Det tog mig ett år att bara förstå hur saker och ting fungerar här. Men det tog mig fyra år att bli sedd som en person, och ibland är jag fortfarande inte en person för vissa. Du förstår, jag har ett turkiskt pass. Är man från
Turkiet, så är man en turkisk person. Alltså först turkisk, sedan en person, säger Ahu Sun.
Hon menar vidare att hon inte förstår Herwig Geiblingers och andras rädsla för multikulturalism.
- Hur kan de vara rädda för att deras kultur ska försvinna? Vi talar om traditioner som är tusentals år gamla. De kommer inte bara att försvinna, eller förstöras.
Till sist talar hon om den bild som folk har av turkar här. Man ser på dem som 'den stackars fattiga turken', en bild som mest återspeglar en dålig integration från båda sidor. Turkarna och andra som bjuds in för att bygga Europa måste även få vara en del av det, menar Ahu Sun. Hon ser Turkiet som en självklar del av Europa, men landet behöver cirka tio år till för att bli medlemmar i EU, tror hon. Ahu Sun berättar att även Turkiet har sin egen euronationalistiska rörelse, och tillägger:
- Om du tittar på de nationalistiska rörelserna i EU får jag känslan att unionen går för snabbt fram för de olika kulturerna och
deras folk. De måste definiera EU på ett mänskligt sätt och få folk att tro på det.

När jag frågar professor Birgit Sauer om varför 80 procent av österrikarna är emot Turkiets inträde i EU så svarar hon snabbt: media. Framför allt då den anrika tidningen Kronenzeitung. Föreställ er en sämre version av Svenska Dagbladet, fast mer konservativ och i Expressen-stil, så har ni Kronenzeitung framför er. Denna tidning med tillhörande mediekoncern styrs med järnhand av den 85-årige Hans Dichland. Tidningen har en daglig upplaga på två miljoner exemplar och är ett mediefenomen av unik styrka. Birgit Sauer menar att hon och hennes kollegor kan bevisa att det som står i Kronenzeitung ofta blir den stora massans opinion. Tillsammans med den nu konservativa statstelevisionen och premiärminister Wolfgang Shüssel har tidningen propagerat mot Turkiets tillträde till EU. Därav den likasinnade folkoponionen.
Som tur är har nu Hans Dichland en hel del problem med den tyska mediakoncernen WAZ, som har köpt Kronenzeitung. De vill inte tillåta att Dichlands son tar över, vilket Dichland själv vill. Många hoppas på att Dichland ska förlora denna process och att detta ska leda till att Österrikes medier finner nya vägar.
Bland dessa optimister finns parlamentsledamoten Ulrike Lunacek som är med i miljöpartiet Die Grünen. Hon är den enda öppet homosexuella personen i det österrikiska parlamentet, och menar att det fungerar bra för henne i vardagen. Hon berättar vidare att Österrike inte har någon partnerskapslag för homosexuella, trots att 60 procent av befolkningen är för detta. Men sådana lagförändringar hindras av att FPÖ sitter i regeringen.
I de grönas partiprogram står EU-författningen högt på dagordningen, man vill ha den folkomröstning som parlamentet egentligen beslutat om. Regeringscheferna upphävde beslutet, vilket enligt Ulrike Lunacek mest berodde på att det fanns tekniska problem, eftersom vissa länder inte har en grundlag som tillåter folkomröstningar.
  - Detta förstår jag inte, säger Ulrike Lunacek. Vi är väl politiker och det vi gör är att stifta och ändra lagar. Om vi vill ändra på något så måste vi ju kunna göra det!
  De gröna är det enda österrikiska parti som är positivt till Turkiets inträde i EU. Partiet inser problemen, men väljer att fokusera på möjligheterna och vinsterna med bland annat ökade mänskliga rättigheter och samarbete. De vill också arbeta för ett mer demokratiskt EU. Lunacek menar att det som har varit fel med EU:s arbete är känslan av elitstyre. Därför vore till exempel en folkomröstning om författningen i hela Europa bra, och ännu bättre om det skedde vid samma tidpunkt.
- Då skulle debatt och samhörighet sprida sig, säger Ulrike Lunacek. EU får inte heller köra över lokala, starka regler när det gäller miljön, vilket har hänt i Österrike.

Både Birgit Sauer och Ulrike Lunacek menar att det nu finns en större medvetenhet och debatt om rasism och främlingsfientlighet. Birgit Sauer menar att det är ganska speciellt för Österrike i europeisk jämförelse att man finner rasism även hos myndigheter, som hos polisen. Men flera utompolitiska organisationer, som till exempel organisationen Zara, har fört upp ämnet till debatt och det är på väg åt rätt håll. På Zaras hemsida finner man en lista, på både engelska och tyska, över de rasistiska brott och trakasserier som begåtts i Österrike under 2004. Listan baseras på organisationens egen efterforskningar, men också på privata anmälningar som gruppen fått ta emot. Vissa historier är hårresande, andra handlar om vanlig, okunnig vardagsrasism. Enligt Ulrike Lunacek ligger här i Österrike, som överallt annars i Europa, en mycket dålig integrationspolitik till grund för detta.
- Det är som om folk till för tio år sedan trodde att alla invandrare skulle åka hem.
Officiellt ska Österrikes EU-ordförandeskap handla om unionens sociala dimension. Österrike har tillsammans med de nordiska länderna fått beröm från Europafacket för att de har anammat det man kallar 'flexicurity', alltså flexibel säkerhet. De har även fört upp EU-skatter på agendan, som ett sätt att blidka EU:s nettobetalare, av vilka Österrike är en. FPÖ:s upprop har hittills samlat 258 277 underskrifter, även från EU-missnöjda socialdemokratiska väljare.

På frågan om vad som är hoppet för framtiden svarar Ulrike Lunacek självklart att hoppet ligger i ett regeringsskifte. Österrike fick en socialdemokratisk president 2004, som inte har någon reell makt, men en inflytelserik position. Birgit Sauer hoppas lite på socialdemokraterna och de gröna, eftersom de har fler kvinnor i sina partier. I Österrikes parlament är cirka 33 procent kvinnor, men bara 2,5 procent av Österrikes borgmästare är kvinnor. Birgit Sauer menar att dominansen av de konservativa medierna och det stora inflytandet från den katolska kyrkan gör att förändringar i kulturen går långsamt.
Österrike snurrar kanske sakta in i framtiden, men går snabbt mot ett spännande val i höst. Oavsett vilket parti som vinner så måste man diskutera det egna folkets identitet. Detta gäller över hela Europa, som präglas av en identitetskris. Utan att ta tag i denna finns ingen väg framåt. I våra invandrartäta 60-talsförorter ligger en skatt av människor och kunskaper att ta vara på. Vi måste bara våga ta emot den.