Härom veckan hade Liljeholmsbadet i Stockholm sin årliga underhållning för hemlösa. Jag var där och såg väl några som kunde vara hemlösa, men några problem kom man inte i kontakt med där den här dagen. Nej, det var musik, poesi och underhållning. Man bjöd på kaffe. Ett par jag känner sa att de bor i en koja i skogen och i en bil. Detta par låg för ett par år sedan under en filt i en säng på Sergels torg och älskade. De ville på det sättet protestera mot att de inte har ett eget hem.
Jag läser det fina som Gustav Fridolin skriver den 4/3 under Debatt i SFT. Jag har aldrig läst något så bra på länge om detta problem.
Om man struntar i de hemlösa, som vi gör nu, så mår vi inte bra själva. Visserligen tror jag att åtgärder görs, men det här pratet om att alla ska få bestämma själva, hur de vill ha sitt liv, det stämmer inte med verkligheten.

Orsaken till hemlöshet kan vara splittrade familjer, kriminalitet, alkoholism, psykiska problem, eller något annat. Alla människor ropar efter kärlek, trygghet och gemenskap, även vi som inte är hemlösa, det är inget konstigt behov. De hemlösa sover på pallar täckta med kartonger framför hissarna på Karlaplan. Urinränderna slingrar sig likt serpentinfloder i Brasilien över det kalla skiffergolvet.
Här har vi att göra med människor som inte är kapabla att själva bestämma över sitt öde. De är redan längst ner på samhällsstegen och räknas inte ett dugg, om de kommer och söker jobb eller försöker få kontakt med någon människa.
Jag tror att det även inom hemlösheten finns en hierarki. Det finns de som klarar sig bättre och de som klarar sig sämre. De som (utåt) klarar sig bättre har kanske en något bättre bakgrund att stå på, en talang som de kan använda sig av på gator och torg, eller också nöjer de sig med att pussla ihop sin dag. Men jag tror precis som Gustav Fridolin, att alla människor behöver ett hem 'där vi träffar våra nära och kära eller drar oss undan världen utanför'.

'Vägen bort från hemlöshet börjar alltid med en bostad', säger Fridolin. Det är ju hur självklart som helst för alla, men för samhällsapparaten är det tydligen inte det. Inom partierna är det ett himla diskuterande om allt möjligt, mest handlar det om pengar, men vi som inte arbetar med politik ser inte att det bli något resultat i fråga om de hemlösas problem.
Jag kom till ett hem för hemlösa och reflekterade över hur otrivsamt, kalt och sterilt det såg ut. Jag frågade varför det inte fanns några blommor eller böcker i sällskapsrummet. Nej, det kan vi inte ha, sa personalen, 'de bara stjäl!'
Saknas omtanken, blir resultatet därefter.

Vi tycks ha lagt av med att bry oss. Våra dataspel, nöjen och krogbesök är viktigare än våra medmänniskor, våra föräldrar och våra egna liv. Inom åldringsvården får de gamla besök av många olika ansikten varje dag. De måste acceptera det och resultaten blir därefter.
Samhället håller på att explodera av onaturlighet. Alla ska sätta upp en fasad, att de har det bra och har klarat sig undan problem och psykiska men, men många tar till alkoholen för att hålla masken. Vissa rånar en bank för att få de pengar som behövs till lyxlivet man längtat efter.
Kommunernas insatser behövs för att stödja hemlösa när de kommer ut från fängelset, när de kommer ut från sjukhuset, när de blir hemlösa. 'Att inte kunna erbjuda sina medborgare boende ska ge böter!' skriver Gustav Fridolin.
Det tycker jag också!