Läser Ida Lindqvists fina och enkla inlägg (i SFT 5/5) om hemlösa och rätten att ingå i ett samhälle. Hon slutar sin artikel med att det kunde ha varit du eller jag. Och det kanske det kunde. Ibland har det känts på gränsen, att man skulle ha kunnat hamna där själv om man kommit i ekonomiskt trångmål eller av andra skäl. Men nu kan jag betala mina räkningar och har även betalat åt andra. Det har ibland slutat med att jag själv råkat illa ut.

Jag har försökt starta egen verksamhet för att hjälpa, efter mina idéer, men gått på grund. Jag vet att man måste hjälpas åt för att kunna ge riktig hjälp. Man måste vara en grupp. Man kan inte själv klara en trasig människa. Det är svårt att veta vad som är den bästa hjälpen. Då vill man bo i ett samhälle där man kan känna sig trygg i vetskapen om att det finns folk som har betalt för att hjälpa på ett professionellt sätt.

Det kommer alltid att finnas människor som bryter av, som också Ida Lindqvist säger, som inte klarar av ett liv inom ramen för vad 'en god medborgare' är. Och jag tror att det finns krafter i samhället som resonerar som så, att befinner du dig inte inom ramen för anständigheten så ska du bort. Du har inget värde och får skylla dig själv. Det finns de som säger till dem som försöker hjälpa: 'ta hem dem själv till ditt vardagsrum så får du se hur det är!' Otroligt cyniskt!

Jag tror att de utsatta, hemlösa och psykiskt sjuka kan tas om hand. Det är den riktiga viljan som fattas de ansvariga.

Frälsningsarmén och frivilligorganisationer är de enda som tar problemen på allvar. Resten får underkänt.

Kanske de ansvariga sitter på en kobbe i sin fina sommarstuga och njuter av försommaren med en dunk vin och lyssnar på vågskvalpet. De som ordnar och ställer i samhället köper stora, dyra herrgårdar istället för att se till att alla har någonstans att bo, en egen vrå där man har sin trygghet.

Men det finns många människor som inte vill ha det här penninginriktade samhället, där de som har bil och båt och otaliga hus och andra egendomar räknas som favoriter.

Det ligger ingen glädje i att bara tänka på sig själv. Livets spänning avtar om vi inte har problem att lösa och människor att älska.