Säkert mest av gammal vana. För var har vi sett det här förut? En vit man som kämpar för socialism och rättvis fördelning och en vit man som kämpar för frihandel och liberalism? Bara på typ alla politiska arenor över huvud taget.
När ska vi tröttna på den här falska motsättningen? Varför ifrågasätter vi inte att det var två maskulina killar i final? Två vita? Två som hyllar tillväxt, storskalig industri och som ställer sig i varsin ände av höger/vänster-skalan?

Jag blir så frustrerad. Paradigmet om att det finns två block i svensk politik som är fundamentalt olika är lika absurd som tanken om den strikt binära könsuppdelningen. Det finns inga argument när man börjar syna den i sömmarna. Därför känns det naturligt för en queerfeminist att ifrågasätta politiskt blocktänkande.
Nu tar vi den här skiljelinjen en gång för alla. Det finns skillnader partier (människor) emellan. Men det finns ingen avgörande skillnad mellan svenska 'högerpartier' och 'vänsterpartier' (män och kvinnor).

Det har funnits många partier som försökt ta den här fajten, men de bestraffas av väljarna för att inte välja sida och i självbevarelsedrift tvingas de in i blocken - centerpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet och nu Feministiskt initiativ.
Alla har de trott att de ska få driva sin egen agenda och få chansen att visa en ny väg. Alla har de, frivilligt eller motvilligt, placerats in av väljarna på den blåröda skalan.
Det blir en töntig valrörelse när 'duellerna' handlar om Reinfeldt vs. Persson och de själva väljer att bråka om den stora valfrågan om blablablaförsäkringen ska upp eller ner fem procent. De riktigt stora frågorna diskuterar ingen, för där finns det en höger-vänster-enighet. Tillväxten måste öka. (Hur länge kan den göra det?) Det måste komma nya jobb i de gamla sektorerna. (Varför inte dela på dem? Eller satsa på helt nya sektorer?) Invandringen måste vara restriktiv. (Hur kan vi bråka om huruvida 200 apatiska barn ska få stanna när andra länder tar in hundratusentals flyktingar varje år?)
I verkligheten blir de blocköverskridande överenskommelserna fler och fler. Senaste vändningen på skolgården är att folkpartiet och sossarna har börjat skicka kärleksbrev i form av gemensamma förslag. Antagligen för att ha en brasklapp om vi får ett valresultat där varken sossarna eller moderaterna kan bilda regering. Men officiellt hålls bilden uppe av att blått och rött är de enda riktningarna - och aldrig mötas de två.
Politik är fantastiskt. Och partipolitik kan vara ett spännande forum. Men partipolitiken dör om vi tillåter höger och vänster fortsätta dominera den.