De ökade resurserna har tyvärr följts av allt lägre produktion och av snabbt stigande kostnader på alla områden. Från att ha varit läkarstyrd är svensk sjukvård numera ett utmärkt exempel på planekonomi där politiker och tjänstemän skriver och bestämmer mål och medel med hjälp av mycket tro och förhoppningar, men tyvärr utan djupare kunskaper om behov och utveckling.

Det som för svensk allmänhet främst märks är givetvis svårigheterna att komma i kontakt med rätt vårdande instans. Väl där gäller det att bli rätt behandlad – för viss vård har inrättats köer som ibland kan vara flera år långa! Många klagar mer eller mindra högljutt, men de flesta finner sig under protest då alternativ ofta saknas. En liten tröst finns hos många svenskar som känner sig förvissade om att den efterlängtade vården, när den så småningom kommer, har högsta internationell kvalitet och resurser.

Men tyvärr, också i kvalitet är resurserna ofta starkt begränsade med många flaskhalsar av ekonomisk art. Bäst till ligger de patienter som har intressanta sjukdomar vars behandling för tillfället intresserar någon eller några forskare/läkare. Sämst till ligger den stora gruppen med helt ointressanta sjukdomar som varicer, hemorrojder, värk- och åldersrelaterade sjukdomar.

För att hantera stora patientgrupper försöker sjukvårdsadministrationerna införa mer eller mindre häftiga ransoneringar. För att begränsa årets ”behandlingskvot” (fastställd av ekonomer!) användes tvivelaktiga sorteringsbegrepp, där patienternas behov har lägst tyngd. Beslut, med livsavgörande konsekvenser för de vårdsökande, fattas i massmöten av olika specialister, i vass konkurrens med varandra. Den viktigaste personen – patienten – representeras endast av en mer eller mindre välskriven remiss. Dessa förhandlingar mellan olika specialisters intresse liknar således domstolar, som avkunnar sina ofta livsavgörande ”domar” för olika patienter, utan chans för patienten att komma till tals. Sådana domslut kan inte överklagas och de kan lätt gömmas bakom medicinsk fackuttryck, omöjliga att tolkas av lekmän, patienter, tjänstemän och politiker. Deltagarna i dessa dömande specialistgrupper är således sjukvårdens verkliga mandariner – skyddade av sin anonymitet. Organisationer av denna art är endast möjliga i planekonomier, oftast i diktaturer, där byråkrati härjar okontrollerat.

Hur kan det svenska folket tolerera en sådan organisation där individen så lätt spolas bort, beror det bara på att folket inte vet hur det går till? Eller har folket gett upp? De som betalar hela vården ska naturligtvis vara i centrum tillsammans med den behandlande läkaren, som patienten själv ska ha valt – utan tvång.

Medicine doktor. Välfärdspartiet

Det är svårt att komma i kontakt med rätt vårdande instans. För att få snabb vård krävs nästan att man har en intressant sjukdom vars behandling för tillfället intresserar några forskare, eller läkare, skriver Klas Rosengren.

Foto: Daniel Roos/SCANPIX