Visst finns det en logik i att en omröstning som över hälften av dagens invånare inte fick delta i också har spelat ut sin roll. Men i det läget bör det gamla beslutet ersättas av ett nytt folkomröstningsbeslut. Vi folkomröstade om Eu-frågor två gånger inom 10 år, varför då inte om kärnkraften en andra gång efter 26 år?

Trots att Barsebäcks reaktorer sent omsider stoppades så producerar vi i dag mer kärnkraftsel än för tio år sedan. Och ökad produktion av kärnkraftsel innebär förstås också ökad produktion av det mest livsfarliga ämne som människan lyckats producera, ökad uranbrytning och ökad risk för en radioaktiv katastrof.

I en tid då storebrorssamhället införs i en rasande fart, där personlig integritet och säkerhet helt får stå åt sidan i kampen mot terrorister, har vi alltså inte bara kvar ett perfekt mål för en fiende, vi gör dem än mer radioaktiva. Och vi fortsätter inte bara tillverka ett ämne som till exempel terrorister kan slå ut hela landet med, utan vi ökar produktionen. Det är inte så att de ansvariga inte ser riskerna, men istället för att stänga ner så föreslår man rustning. Statens kärnkraftsinpektion vill till exempel att beväpnade vaktstyrkor ska vakta våra reaktorer mot terrorattacker, så länge de är i drift. Frågan är vad de ska göra om någon kör ett flygplan in i Forsmark.

Utbyggnaden av den svenska kärnkraften sker inte bara i strid med den gamla folkomröstningen, utan även med lagen och utslag i miljödomstolen. Att svensk kärnkraft byggs ut är dock en väl bevarad hemlighet för de allra flesta. Genom att det har skett i befintliga anläggningar under täckmanteln renovering så har makthavarna nästan helt sluppit debatten.

I utlandet ses detta dock som uppsendeväckande och då inte minst hur detta kan ske utan debatt. När en fransk journalist ska rapportera om den numera kärnkraftsvänliga opinionen i Sverige så berättar hon om ett land där befolkningen undanhålls information om utbyggnaden av kärnkraften. Hon rapporterar att nästan inga svenskar vet att Sverige är ett av världens kärnkraftstätaste länder och att det för de flesta är okänt att stora delar av landet fortfarande lider av sviterna från Tjernobyl. Och, som hon förvånat konstaterar, detta i ett land där minsta lag annars diskuteras.

En folkomröstning innebär inte bara att vi myndiga får bestämma hur vi ska lösa detta gigantiska problem, utan även en omfattande folkbildning. En folkbildning som mer än någonsin behövs. Svenskarna har gått från att vara några av de mest insatta befolkningarna i kärnkraftsfrågan till att bli några av de mest okunniga.

En folkomröstning innebär inte på något vis att alla sidors argument får komma fram på lika vilkor, men båda sidor har i alla fall i större utsträckning än i dag möjlighet att nå ut.

20 år efter Tjernobyl och 26 år efter kärnkraftsomröstningen är det hög tid att ompröva den svenska kärnkraftspolitiken. Vi måste lösa frågan en gång för alla. Det kan vi bara göra genom att låta en folkomröstning trycka på snabbstoppet.