I Per Almgrens beskrivning av solidarsystemet finns några oegentligheter som strider mot naturens premisser. Därför vill jag som ansvarig för idén och dess utveckling se till att systemet förvaltas på livets villkor. Och - inte minst - att det inte ger upphov till krig, utan varaktig fred.

Alla personer som går med i systemet får två slags konton, ett microchipkort och en scanner för att kunna sälja. Solidarerna utges elektro- niskt som potentiella pengar varje dygn på personernas baskonton, men bara som tomma siffror så länge de inte använts. Först när basinkomst överförs till en säljares handelskonto blir den bytesmedel. På handelskontona trappas alla summor gradvis ner, men återskapas som ny basinkomst nästa morgon, alltid lika fördelad och i tillräcklig mängd till regionens alla användare.

Säkerheten för solidarerna är vid varje tid de verkliga värden som säljs och köps. Detta ger en flexibel, real och fri marknad med stabil konjunktur. Och basinkomsten ger frihet att välja jobb.

För långsiktig hållbarhets skull måste systemet avspegla naturens energihushållning hela vägen utan risk för fusk. Härtill krävs en envägsspärr på baskontot. Att sätta in basinkomst vore som att kasta tillbaka oceanernas uppsparade, gradvis utstrålade solvärme. Solidarernas tidsbegränsade vandring mellan födelse och död avspeglar naturens energiflöden, och de båda kontonas födelse och död sammanfaller med användarens födelse och död. Detta är ännu ett skäl till elektroniska solidarer.

Alla har varit barn, alla blir gamla, många är arbetsförhindrade på goda grunder och allt fler föredrar meningsfulla arbeten utan lön, i varje fall om basinkomsten täcker de primära behoven. Personer som lever på basinkomst förser marknaden med pengar. Flit är är ju inte att rekommendera i en värld som hotas av för mycket flit. Och att jobba av rädsla för utslagning tär på hälsan.

Möjligheten att köpa pengar för pengar triggar en tvångsmässig girighet som upphör i ett balanserat, icke-skuldskapande system med uteslutande elektroniska pengar som förgås och återskapas i en ständigt ny ström. Den strömmen kan liknas vid en vind som inte låter sig fångas, men som låter alla andas.

Gemensamma kassan i solidarsystemet bör vara regional, dels för att behoven och resurserna är olika på olika håll, dels för att Kassan tillhör folket. Därför finns det bara baskonton för gemensam upphandling men inga handelskonton, för man gör inte affärer med andras pengar.

Gemensamma kassan finansieras gemensamt på lokalplan enligt omröstning. Då blir basinkomsten lägre än den skulle vara om Kassan inte hade funnits. Kommunalskatt försvinner helt, men statens ansvar för samhällsskydd består, och därmed en viss statlig skatt. Men borta är rundgången av skattepengar i transferering på transferering som plåster på plåster i ett naturvidrigt system.

Som världen ser ut måste solidaren förbli en regional tilläggsvaluta under oviss tid. Men de lokala pionjärerna kan skatta sig lyckliga eftersom deras solidarer alstrar en daglig decentralisering som belivar bygden och förser staden med närproducerad mat. Detta är civilförsvar och naturvård i ett enda paket. Alla behåller jobben om de vill, eftersom solidaren kan växlas med spekulationsresistensen intakt.

Jag varnar för nationellt införande. Istället kan vi med lokala pilotprojekt som förebild införa systemskiftet nerifrån och upp, i region efter region, harmoniskt och transparent på datorskärmar med kommunernas goda minne, eftersom de kommunala kostnaderna minskar och upphör.

Solidar-administrationen kan anförtros folkvalda ekologer med korta mandat.

Systemet är ett civilförsvar på markplan, frivilligt, naturbevarande, fungerande jämsides med de gamla pengarna. Men reformen kräver tajming. I dag kan en djupgående reform som denna inte införas nationellt utan krigsrisk, eftersom pen- ningmakten ännu inte ifrågasätts i världens stora media. Därför måste systemet prövas regionalt och spridas spontant enligt folkviljan, både av militära, ekologiska och pedagogiska skäl.