Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria.Nu

Hårdare straff ger mer våld och övergrepp

Allt som oftast dyker det upp mejl i inkorgen med upprop för (hårdare) straff, demonstrationer hålls och så vidare mot olika hemska gärningar. Ofta handlar det om våldtäkter eller annat mycket grovt våld mot kvinnor och/eller barn. Och ofta ser de drivande kampen för hårdare straff eller krav på enklare beviskrav som en del av den feministiska kampen. På samma sätt brukar en del miljövänner ropa efter hårdare straff vid miljöbrott, djurvänner vid misshandel av djur och så vidare.

Men är verkligen lösningen hårdare straff och krav på lägre bevisbörda? Vad skulle syftet vara med höga straff? Det är väl bevisat att straff i sig inte gör folk till bättre människor och mindre våldsbenägna. Inte heller har det en avskräckande effekt det när det gäller grövre brott. Om man riskerar att få tre eller tio år gör ingen skillnad i brottsögonblicket.

Den som inte tror på de studier som visat detta kan istället vända blickarna mot ett land som USA. Där är straffen många gånger hårdare, villkoren i fängelserna många gånger värre, bevisbördan lägre, men trots det är brottsligheten betydligt högre och det gäller inte minst de grövre brotten. Inte ens det faktum att USA omöjliggör återförbrytelse för en stor del av de riktigt grova brottslingarna har hjälpt. Tvärtom har även dödsstraff och livstids fängelse lett till ett hårdare klimat med fler våldsbrott.

Hårdare straff är alltså inte ett sätt att minska brott. Istället handlar ropen på hårdare straff om hämnd och idén om att genom hämnd ge den drabbade upprättelse. Detta är en livsfarlig retorik. Dels för att den leder till ett hårdare samhälle, något som varken gynnar utsatta grupper eller kamper för ett bättre samhälle. Dels för att fängelserna snarare skapar kriminella än avkriminaliserar.

Det största problemet är dock idén att straffet är ett mått på offrets lidande. I denna retorik så är en friande dom detsamma som att ifrågasätta om det skett något brott. Och en lindrig dom betyder att det offret utsatts för inte varit så allvarligt och lidandet inte så stort.

Men att bevis inte håller, eller är svagt och bara kan bevisa ett lindrigare brott, innebär inte att brottet uteblivit eller inte varit grovt. Det som offret varit med om är lika allvarligt oavsett vilka bevis som finns mot en person, om det blir något straff och hur hårt det blir.

Därför är det också helt vansinnigt att offrets möjlighet att få ut ersättning och stöd är beroende av vilken dom det blir. För att döma en person ska det stå utom allt tvivel att den är skyldig. Så måste det vara.

Men däremot är det inte rimligt att offret straffas för att bevisningen är svag. Med en sådan rättsordning blir den drabbade lätt dubbelt drabbad, först genom dådet och sedan om beviset inte räcker för en hård dom.

När brottsoffrets upprättelse är bortkopplad från bevisen mot förövaren finns inga argument kvar för hårdare straff och lindriga beviskrav. Det är mänskligt att den drabbade och dess närstående vill ha ett hårt straff. Men samhället i stort måste stå över den typen av hämndbegär och istället se till hur vi bäst minimerar antalet våldsdåd och övergrepp.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria