Glädje och sorg – det heliga landet från två helt olika håll
I vår är det 60 år sedan staten Israel bildades. En anledning att fira, eller en anledning att sörja? Den närmaste veckan kommer bägge sidor att manifestera sig.
I morgon, söndag, firar Judiska församlingen i Stockholm tillsammans med en rad organisationer, bland andra Samfundet Sverige-Israel och Förenade Israelinsamlingen, 60-årsdagen av staten Israels bildande.
Det officiella högtidlighållandet äger rum i synagogan där till exempel Mona Sahlin (s) kommer att tala, liksom Gunnar Hökmark (m), Fredrick Federley (c), Lars Leijonborg (fp) med flera.
Lizzie Oved Scheja är programansvarig och ser firandet främst som en kulturhändelse.
– Vi har bjudit in Israels främsta musiker och vi kommer att diskutera israelisk identitet. Och vi är tacksamma över att få ha både regeringen och oppositionen representerade.
För många andra var våren 1948 början på en katastrof, al-Naqba, när hundratusentals människor försattes i flykt i samband med kriget som följde på självständighetsförklaringen. För att uppmärksamma detta arrangerar flera palestinska grupper manifestationer under nästa vecka. En stor manifestation äger rum på torsdag på Sergels torg i Stockholm, där bland andra ordföranden för Palestinagrupperna i Sverige Per Gahrton kommer att tala, liksom SSU Stockholms ordförande i , Emma Lindqvist.
– SSU har tagit gemensam ställning för Palestinas sak i den här frågan, säger hon. Israel bryter mot mänskliga rättigheter och FN:s konventioner.
Deltagarna tågar sedan mot Israels ambassad under parollen ”60 år av fördrivning, 40 år av ockupation”.
Nael Touqan, ordförande i Palestinska föreningen, är mycket kritisk till de svenska politikernas medverkan i firandet av Israel.
– Jag tycker inte att ett folks lidande är något att fira. Det är omöjligt att bortse från politiken – firandet har inget med judisk kultur att göra. Det Förintelsen är för judarna är al-Naqba för oss. Vi är beredda att leva sida vid sida med israelerna när de erkänner palestiniernas rättigheter, men i dag finns det inte ens en palestinsk stat.
Mona Sahlin har tidigare sagt till Svenska dagbladet att det är självklart för Sverige att ha en nära relation till konfliktens båda parter, och hennes pressekreterare Camila Peirone Buzaglo hänvisar även fortsättningsvis till det uttalandet.
– Hon får ha hur nära relation hon vill, säger Nael Touqan. Men att delta i själva firandet är för den skull inte nödvändigt.
Även i vissa judiska kretsar motsätter man sig firandet. I Storbritannien har 100 framstående judar undertecknat ett upprop som publicerades i The Guardian den 30 april, där de proklamerar att de inte kommer att fira en stat vars existens bygger på terrorism. Stephen Fry och Harold Pinter är ett par kända namn på listan. I Sverige arbetar konstnären Dror Feiler – som orsakade rabalder med utställningen Snövit och sanningens vansinne på Historiska museet 2004 – på ett liknande uttalande.
– Jag har pratat med dem som startade det brittiska uppropet, säger Dror Feiler, som också är ordförande i JIPF – judar för israelisk-palestinsk fred. Nu har jag precis börjat med det svenska och det går bra. Vi hoppas förstås få uppropet publicerat i den stora dagstidningen.
Lisa Abramowicz är generalsekreterare på Svensk-Israel information. Hon säger att hon har förståelse för palestinier som anser sig ha rätt till hela landet, däremot ställer hon sig mer undrande till de judar som är av samma mening.
– Att man kan ha synpunkter på bosättningar och delar av Israels politik är självklart, det har jag också, men den som säger att Israel skapades på bekostnad av andras lidande har dålig koll. Det var araberna som startade kriget eftersom de ogillade FN:s delningsbeslut. Israel bör ta ett ansvar för de palestinska flyktingarna, men inte hela. Det finns en förståelse bland den israeliska befolkningen att man måste ge upp territorier men att alla flyktingar och deras släktingar ska flytta tillbaka är inte rimligt. Flyktingfrågan har blivit ett vapen att slå Israel med.
Apropå firandet säger Lisa Abramowicz:
– Det jag tycker är bra med Israel är att man inte utmålar sig som offer. Dessutom har man trots alla år av ofred lyckats utveckla industri och vetenskap. Det tycker jag borde firas.
Mattias Gardell, professor i religionshistoria, är en annan av dem som kommer att tala i Stockholm den 15 maj.
– Det är uppenbart att Israel är det enda land som nonchalerar FN:s resolutioner utan att omvärlden ingriper. Om världens stormakter hade agerat hade vi haft den tvåstatslösning som det faktiskt beslutades om.
Är det rimligt att palestiniernas flyktingstatus går i arv?
– Situationen i flyktinglägren är ohållbar och det måste lösas. Att flyktingstatus går i arv är inte konstigare än att klass gör det.
Även i Göteborg uppmärksammas jubileet när föreningen Fred i Mellanöstern genomför en manifestation den 18 maj.
– Vi vill visa att vi är många i Göteborg som stöder Israel som stat, säger föreningens ordförande Oded Meiri. Vi har haft motvind i media och jag vet att det finns judar som är rädda för att visa sin tillhörighet.
Han tycker att det är lite märkligt att vänstern i Sverige har ett så djupt engagemang för just Palestina när det finns så många oroshärdar i världen, men han förstår deras åsikter.
– Jag är också kritisk mot till exempel bosättarna i Hebron, de är fanatiker. Det är inte bra med de palestinska flyktingarna, men man ska heller inte glömma att det inte finns några judar kvar i de arabiska länderna, de har blivit bortkörda. Vi måste ha ett eget land. Och Israel är det enda land som, om det förlorar ett krig, upphör att existera. Om alla kan acceptera två stater kan vi leva i fred.
Manifestationen i Göteborg avslutas med en fest på stora teatern. Några av dem som deltar är Jan Björkund (fp), Birgitta Ohlsson (fp) och Alf Svensson (kd).
De borgerliga partiledarna anklagades för att ta ställning mot Israel när de tackade nej till medverkan vid firandet i Stockholm, samtidigt som Mona Sahlin fick kritik för att hon tackade ja. Jan Björklunds medverkan har varit bestämd sedan slutet av mars.
Oded Meiri poängterar att själva arrangemanget ska vara positivt och inte fokusera på konflikten.
– Jag tror att det kommer att gå lugnt till. Och jag vet att en lösning på den här frågan är möjlig. Även om den nog inte kommer att ske under min livstid.