Debatt


Jens Cavallin
Stockholms Fria

Folkfördrivning – ett sextioårsjubileum

Föreställningen att statsbildningar måste ha någon form av religiös, kulturell eller etnisk grund hade sin höjdpunkt kring år 1920, skriver Jens Cavallin. Vi har sett konsekvenserna och slutsatsen kan bara vara att en stat måste hysa människor av olika tillhörighet.

Jaltakonferensens tre herrar, Churchill, Roosevelt och Stalin, beslöt att dela upp Europa på ett nytt sätt – och konferensens förspel och efterspel innebar att 14 miljoner tyskar fördrevs från sina hembygder, förutom ett antal miljoner polacker som flyttades västerut till de områden som tidigare bebotts av tyskar. Östra Europa kom dessutom att läggas under sovjetiskt inflytande under mer än fyrtio år, även om de kommunistiska lydregimerna där hade ett nationellt självbestämmande. Uppskattningen av antalet offer för denna folkfördrivning varierar från (enligt tyska Wikipedia) ca 600 000 till tidigare uppgifter om upp till 2,1 miljoner.

Andra världskrigets slut innebar att stora befolkningsgrupper förflyttades från deras hemtrakter. Tidigare hade krig oftast inneburit att man kunde bo kvar i sin hembygd även om man tvingades acceptera nya herrar, ett nytt språk och religion.

Västra Asien hade genomlidit några folkomflyttningar redan före andra världskriget – den turkiska nationalistregimens förintelse- och förflyttningspolitik mot de kristna armenierna, och folkomflyttningen mellan greker och turkar efter avslutningen av det grekisk-turkiska kriget 1923 innebar att miljoner fick lämna sina hemtrakter.

Det anmärkningsvärda är att man så ofta glömmer att den hågkomst som i dagarna är aktuell – upprättandet av staten Israel och flykten/fördrivningen av huvuddelen av Palestinas ursprungsbefolkning från sina hemtrakter – har detta historiska sammanhang. De oerhörda förbrytelserna av tyskar under kriget innebar att man godtog en hämndeaktion som historien aldrig tidigare sett maken till. På samma sätt ledde uppdelningen av brittiska Indien i två delstater också till en oerhörd folkomflyttning, frivillig eller påtvingad, där muslimer fördrevs från Indien och hinduer från Pakistans båda delar.

Att upprätta ett judiskt nationalhem – målet för den sionistiska rörelsen i Europa – i Palestina var inte oomstritt. Man hade faktiskt tidigare haft idéer om att upprätta en judisk stat på Krim, där det för tusen år sedan fanns ett rike, chasarriket, med judendomen som statsreligion. Men det blev alltså Palestina som uppläts som ett ”judiskt nationalhem” av den brittiska regeringen, genom Balfourdeklarationen efter första världskriget. Israels tillkomst var en följd av denna historiska process.

Britternas koloniala historia uppvisar över hela världen många skräckexempel på hur man inte förstod att organisera territorierna sedan det världsomfattande brittiska imperiet gått under. På Irland hade man – precis som FN-beslutet om Palestina – efter första världskriget delat upp ön efter koloniala och religiösa linjer i stället för att ge självständighet åt hela ön. De gamla brittiska kolonisternas ättlingar, protestanterna, fick norra Irland medan man efter blodiga krig gav självständighet åt den katolskt dominerade södra delen. Vi vet alla hur det gick: den irländska självständighetsrörelsen gav inte upp tanken om en odelad ö. Terrorism blev vapnet för de republikanska irländarna under mer än åttio år, och först det växande välståndet inom den Europeiska unionens ram har kunnat ge fred i den gamla engelska kolonin Nordirland.

Uppdelningen av Palestina efter national-religiösa linjer har inte gett bättre resultat. Invandringen från främst Europa och Nordafrika och fördrivningen av urbefolkningen till grannländerna samt flyktingläger i de nu ockuperade delarna av rest-Palestina har åtföljts av sextio år av återkommande krig, terrorism, ockupation, kränkningar av mänskliga rättigheter och människovärde. Den motsvarande franska förvaltningen av Libanon och Syrien efter första världskriget har också satt sina blodiga spår som bekant. Kolonialmakterna har inte varit skickliga att förvalta arvet efter sig.

Föreställningen att statsbildningar måste ha någon form av religiös, kulturell eller etnisk grund hade sin höjdpunkt kring år 1920. Vi har sett konsekvenserna och den mänskliga slutsatsen kan bara vara att en stat måste hysa människor av olika religiös, kulturell eller språklig tillhörighet inom samma geografiska område.

En nation måste, precis som den schweiziska, svenska, amerikanska, egyptiska, algeriska eller ryska kunna inrymma många olika folkgrupper. En stat i Palestina måste självfallet också kunna rymma judar, muslimer, ryssar, ukrainare, polacker, amerikaner, palestinier, araber, kristna, etiopier, jemeniter, tyskar och marockaner. Det är den enda lösningen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria