Den digitala revolutionen, rädslan efter terrorattackerna i New York 2001 och ett politiskt etablissemang som tar alla tillfällen i akt att öka sin egen maktsfär. Det är några av orsakerna till den senaste tidens utveckling med accelererande övervakning av medborgarna, menar integritetsdebattören Pär Ström, som i veckan lanserade Integritetens lilla röda, en argumentsamling för storebrorskritiker. Det är lika nyttig som skrämmande läsning.

Under det senaste decenniet tycks en attitydglidning ha skett i allmänhetens syn på övervakning. Riskerna med storebrorssamhället bemöts ofta med en axelryckning. Efter den 11 september 2001 accepterar vi systematisk diskriminering av araber och somaliesvenskar. Vi säger inte emot när vi kläs av på flygplatserna eller när vi avlyssnas i hemlighet för att vi råkar känna en brottsling. Det är ju för vår skull. När uppmärksammade mord som det på tioåriga Engla sker höjs röster för ytterligare inskränkningar av integriteten. Och ingen vågar säga emot. Det är ju för vår skull.

Ensam på barrikaderna står Pär Ström, mångårig debattör i integritetsfrågor som dock upplever att attitydförändring är ett trögt arbete. Någon folkrörelse för integriteten finns inte i Sverige. Den populistiska retoriken för ökad övervakning tenderar tvärtom att få gehör bland medborgarna, kanske för att det är svårt att argumentera emot när staten målar upp ett så diffust hot som terrorismen. Just därför är Pär Ströms mission så viktig.

Ett antal argument brukar återkomma när det handlar om att motivera allvarliga ingrepp i medborgarnas rättssäkerhet och integritet. Sakta men säkert sipprar de ner från makten till folket: ”den som har rent mjöl i påsen har ingenting att dölja”, ”utan de här åtgärderna skulle det bli fler terrorattentat” och ”var inte paranoid, det är ändå ingen myndighet som är intresserad av dina privata förehavanden”, för att ta några exempel.

När den ”goda” staten inför panikåtgärder i syfte att bekämpa brott (eller för att få det att se ut som att de faktiskt gör något) sker det alltså till stor del utan debatt och utan hänsyn till riskerna. Vi har till och med blivit så vana vid att bli övervakade att vi inte ser några risker med det. Det är ju för vår egen skull vi blir övervakade!

Men om makten byter karaktär vid nästa riksdagsval och uppvisar andra avsikter än den nuvarande vet ingen. Även om de flesta är medvetna om att all data är enkelt kopierbar, att information kan missbrukas medvetet eller komma på avvägar och att det är möjligt att återskapa även raderad information, gör vi sällan något för att värja oss.

Kanske har det till och med gått så långt att vi vill bli övervakade. Från tv-programmet Big brother till Facebook flashar vi utan vidare varje vrå av våra privatliv och gör oss synliga för makten.

Ett argument mot övervakning som sällan hörs i den debatt som ändå existerar (till exempel talas det ibland, men alltför sällan och alltför sent, om FRA-förslaget och EU:s datalagringsförslag) är att vi av rädsla för risken att bli övervakade och eventuellt dömda kan komma att bedriva självcensur i sökandet efter information. Att vi exempelvis drar oss för att besöka vissa sajter, skriva vissa sökord, mejla vissa personer. Pär Ström menar att en sådan självcensur redan i viss utsträckning har börjat göra sig gällande bland befolkningen.

Faran är naturligtvis att demokratin urholkas när medborgarna upplever rädsla för svartlistning, registrering eller straff. Vilket passar myndigheterna alldeles utmärkt. Rädda medborgare strejkar inte, kallar inte till demonstrationer, flyger inte till USA med subversiv litteratur i bagaget. De knyter näven i fickan.

I mitten av juni röstar riksdagen om FRA-förslaget. Det innebär att FRA ska få möjlighet att avlyssna den trådbundna tele- och internettrafik som rör sig över Sveriges gränser. Med största sannolikhet går det igenom, alliansen är för. Var är debatten? Socialdemokraterna, som lyckades skjuta upp lagen ett år, har fått klä skott för en storebrorsvision, men i själva verket har den mer med staten i sig än med partifärg att göra. I rättvisans namn kanske det som Pär Ström och andra debattörer kallar Bodströmsamhället nu borde byta namn till Allianssamhället.

När det gäller (frånvaron av) värnandet om medborgarnas integritet ser Pär Ström ingen skillnad på förra och nuvarande regeringen. Han suckar lätt när jag tar upp frågan.

– Oavsett partifärg verkar den politiska klassen alltid hävda att den vet vad folk behöver. Jag har varit på flera möten i riksdagen och visst har de lyssnat artigt, men så fort de kommer hem tänker de: ”Den där FRA-lagen är bra, den måste vi ha.”

Är det någon som tror att terrorismen kommer att försvinna för att myndigheterna får möjlighet att i större omfattning registrera våra privatliv? Svaret är uppenbart, och frågan rymmer egentligen det enda argument som behövs i kampen om rätten till det privata utrymmet.

Systemet är perfekt tills det drabbar dig, som det heter i filmen Minority report med Tom Cruise.