Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, är en stor folkrörelse och maktfaktor i Sverige som går i bräschen för ett miljöanpassat samhälle. Med åren har riksorganisationen även blivit en betydelsefull kapitalägare och anser sig ha höga krav på de miljoner som bland annat placeras genom fondföretaget Öhman. Styrelsen för SNF har antagit en etisk placeringspolicy för att det här kapitalet inte ska skapa sociala eller miljömässiga problem.

- Vi har en ekonomisk avdelning som ser till att vi har en bra förvaltning av våra pengar, säger Mikael Karlsson, ordförande i SNF.

Men frågan är hur långt ledningen anser att deras ansvar sträcker sig. Vår granskning visar att en stor del av miljöorganisationens kapital satsas i företag som är involverade i smutsig gruvbrytning, regnskogsskövling, vapenexport och oekologisk klädproduktion. Många av företagens affärsverksamheter leder även till att mänskliga rättigheter kränks i olika delar av världen.

Men Mikael Karlsson, ordförande i SNF, håller inte med när han ombeds kommentera artikeln. Han skriver i ett mejl:

- De här uppgifterna innehåller en rad missvisande eller starkt skruvade påståenden med direkta felaktigheter och missuppfattningar. Trött på att hantera denna röra avstår jag från fler kommentarer.

Naturskyddsföreningen är Sveriges äldsta och största miljöorganisation med nära 170 000 medlemmar. En titt på årsredovisningen för 2004 berättar att föreningen förvaltar 126,4 miljoner kronor i investeringsbart kapital. Av detta är 7,7 miljoner anläggningstillgångar, som exempelvis byggnader. Nära 24 miljoner, redovisade som kassa och bank, har föreningen placerade på banken. Kvar är 94,7 miljoner kronor som SNF har placerade i olika aktie- och räntefonder.

Av kapitalet var 88 miljoner kronor fördelade i olika stödfonder för naturskydd. Under 2004 var kapitalvinsten från utlåningen av den här förmögenheten nära 7 miljoner kronor. En ekonomisk avkastningsnivå som bland miljövänner ses som ohållbar, genom att trycket på världens naturresurser blir för hårt. Investeringar i miljövänliga och etiska verksamheter har oftast mycket svårt att ge en vinst på 8 procent eller mer år efter år, och kräver oftast ett engagerat och långsiktigt ägande.

Av det kortfristigt placerade kapitalet är 23 miljoner placerade i räntebärande papper, kapital som det inte heller finns någon etisk redovisning för. Vidare står 20 miljoner i KPA:s etiska aktiefond och nära 3 miljoner i KPA:s etiska räntefond. Cirka 32 miljoner kronor är placerade i Öhman Nordisk Miljöfond, vars totala fondkapital uppgår till 145 miljoner. Dryga 7 miljoner kronor är investerade i aktier och andra fonder som föreningen bara redovisar som en siffra i årsredovisningen. Siffrorna har tagit hänsyn till värdeförändringen hos Öhman under 2005, därför är summan något lägre än i årsredovisningen.

Öhman Nordisk Miljöfond är ett samarbete mellan SNF och Fondkommissionen Öhman. Naturskyddsföreningen skriver på sin webbsida: 'Nordisk Miljöfond lanserades 1988 och placerar i framgångsrika företag som kan möta dagens krav på miljö- och social hänsyn.' Som tack för samarbetet lämnar Öhman en del av intäkten till Naturskyddsföreningen. I enlighet med SNF:s investeringskriterier har fonden under åren sålt aktierna i flera företag som inte lever upp till kraven.

Föreningen har valt en investeringsmodell med främst negativa etiska kriterier för hur pengarna ska investeras. I Öhman Nordisk Miljöfond får företagen inte slösa på resurser, syssla med miljöförstörande verksamheter, skapa sociala problem eller handla med vapen, alkohol eller tobak. Med fondens egen granskning betyder det att man väljer bort cirka 75 procent av företagen.

Naturskyddsföreningen är engagerad i att få marknaden att använda ekologiskt odlad bomull till textilier och kläder. Föreningen driver Bra Miljövalmärkningen, även kallad 'Falkenmärkningen', som kontrollerar användningen av gifter i bland annat tekobranschen. Falkenmärkningen står även för den svenska marknadens hårdaste krav på tvätt-, disk- och rengöringsmedel.

På sin webbsida uppmanar SNF besökaren att handla miljövänligt. De vill att man inte ska diska under rinnande vatten, helst använda tygblöjor och köpa kläder som är miljömärkta med Bra Miljöval, Svanen eller ekomärkningen Krav. Organisationen berättar hur mycket gifter som används i bomullsodlingen och i tillverkningen av vanliga kläder, och de som väljer rättvist producerade kläder kallas hjältar.

Men SNF satsar själva sina pengar i den konventionella klädindustrin genom sin fondportfölj. Öhmanfonden har investerat 600 000 kronor i klädföretaget Lindex. Det är ett av de företag som ligger i täten vad gäller att ha uppförandekoder som deras tillverkare ska följa för att förbättra för arbetarna. Men trots att de införde reglerna 1997 följer inte fabrikerna dem. Och att betala en lön man kan leva på ingår inte ens i målen. Svenska Fair Trade Center har en rad klagomål på Lindex uppförande. Främst tycker de att något måste hända i praktiken eftersom konsumenterna tror att företagets skrivna regler också följs. Fair Trade Center vill också att kontrollerna på fabrikerna ska göras av en oberoende part, inte som nu av Lindex egen personal. Att hitta något plagg av ekologisk bomull i deras sortiment är omöjligt.

- Hur man investerar sina pengar är en spännande fråga. Vad kan man göra med sina pengar? Det är kanske där den stora makten ligger, säger Joel Lindefors, koordinatör på nätverket Rena Kläder som arbetar för att förbättra villkoren för dem som syr våra kläder.

Ytterligare 7,4 miljoner kronor har Öhmans investerat i Hennes & Mauritz. Företaget är välkänt för att pressa priserna på fabrikerna de anlitar. Rena Kläder skriver på sin hemsida att bara 0,5-5 procent av priset på ett vanligt klädesplagg, hos exempelvis H&M, går till lön och övertidsersättning. Enligt Fair Trade Center anser företrädare för H&M att de inte ska behöva sitta i en förhandling och säga att de ska betala mer till fabrikerna så de inte utnyttjar sina arbetare. H&M köpte förra året in 40 ton ekologiskt odlad bomull till sina kläder, men det är en mycket liten del av företagets produktion och några färdiga plagg som certifierats har de inte i butikerna.

- Vad SNF ska göra är deras sak. Men de bör ha en analys av vad de investerar i, och därifrån kanske de drar nya slutsatser, säger Joel Lindefors på Rena Kläder.

De etablerade kedjorna inriktar sig inte på ekologisk och rättvis produktion, trots att det bara handlar om en ökad kostnad på några kronor för varje par jeans eller klänning. Dels finns inte kravet från vare sig konsumenter, investerare eller politiska makthavare, dels anser företagen att kontrollen kostar för mycket eftersom de då skulle behöva höja priserna. Att få sina produkter och företag märkta av exempelvis Krav och IFAT skulle kräva långa kontrakt med fabriksägarna. Hennes & Mauritz kontrakterar bara en fabrik för ett plagg i taget. Längre kontrakt skulle minska företagets möjlighet att pressa priserna och minska företagets vinst.

Naturskyddsföreningen har också investerat pengar i militärindustrin. Öhmans miljöfond äger aktier i Ericsson till ett värde av 10,1 miljoner. Företaget säljer radarsystem som styr missiler och kanoneld. En del av vapentillverkningen består av elektronik som monteras in i robotar och som styr dem mot målet.

Ericsson levererar bland annat radarn och en dator för vapenstyrningen till stridsflygplanet JAS. Enligt Svenska Freds är Ericsson Microwave i Mölndal en av världens hundra största vapentillverkare. (Företaget säljs i dagarna til Saab.) Vapensystemet Artur har sålts till både Storbritannien och Italien som använder det i kriget i Irak.

Även om Naturskyddsföreningens verksamhet inte direkt innefattar motstånd mot vapenproduktion ger användningen av vapnen ofta stora miljöproblem där de används. När Nato angrep Serbien medförde bombningarna att stora mängder giftiga ämnen spreds i marken, grundvattnet och luften. Stridsspetsarna innehöll utarmat uran, och från över 80 fabriker och raffinaderier som bombades i Jugoslavien spreds bland annat 500 kilo freon, 460 ton vinylklorid och otroliga 7,8 ton kvicksilver från bara en fabrik. Samma sak har skett under de båda Irakkrigen. Effekterna av bombningar blir ofta att miljöfarliga ämnen släpps ut, exempelvis från förstörda vapenlager, kemikaliefabriker, oljekällor och gasledningar.

Miljöfonden hos Öhman har aktier i det svenska företaget Sandvik till ett värde av 1,8 miljoner kronor. För nära tre år sedan uppmärksammades företaget i tv-programmet Uppdrag Granskning. I Ghana levererar Sandvik utrustning till gruvbolaget Ashanti Goldfields, och programmet visade hur gruvbolaget sett till att minst fem människor dödats. Fler än fyra byar har drabbats av övergrepp och miljöförstöring. Gruvavfall har dumpats på åkermarken och flera stora cyanidutsläpp har skett, vilket förgiftat marken och vattnet. Cyanid används i guldbrytning genom att sprutas på malmen för att utvinna guldet. Därefter samlas cyaniden och guldet på botten av gruvan.

Henrik Lindholm är utredare och projektledare på svenska Fair Trade Center som granskar företagen utifrån ett etiskt perspektiv.

- Som aktieägare kan man påverka ett företag i positiv riktning. Om Naturskyddsföreningen har investerat i Sandvik tycker jag de ska ha en diskussion med både Sandvik och sitt eget förvaltningsbolag, säger Henrik Lindholm.

SNF är en av medlemmarna i organisationen SwedWatch, som granskar svenska multinationella företags verksamhet i världen. Enligt SwedWatch menar Sandvik att det är omöjligt att kontrollera sina tiotusentals kunder. Enligt dem är gruvdrift alltid problematiskt och hänvisar till att det är myndigheterna i landet som har ansvar för att kontrollera miljön och de sociala effekterna.

Enligt SwedWatch har Sandvik även affärsintressen i Indonesien. Där är de leverantörer av gruvutrustning till bolaget Freeport, som bryter guld och koppar i bergen i Papua, den del av Nya Guinea som kontrolleras av Indonesien. Freeport är globalt sett ett av de mest kritiserade gruvföretagen. Företagets verksamhet strider enligt SwedWatchs uppgifter mot lokalbefolkningens intressen och därför har de fått hjälp av den indonesiska militären för att kunna stanna kvar. Eftersom lokalbefolkningen på Papua kräver självständighet från Indonesien har Freeport blivit en del av ockupationen. Samarbetet mellan företaget och militären är intimt. 1996 rapporterade den katolska kyrkan om ögonvittnen som sett militären förgripa sig på människor i Freeports bussar och containrar. Internationella analysgruppen ICG berättar att Freeport är med och betalar militärens verksamhet. Det rapporteras även om en betydande miljöförstöring i området på grund av Freeports gruvbrytning.

I juni 2006 rapporterar SwedWatch att det pågår en utredning om Freeports betalningar till den hårdföra indonesiska militären. Det indonesiska miljödepartementet anklagar dessutom företaget för allvarlig miljöförstöring. Och trots att Sandvik har personal på plats anser de sig inte ha något ansvar för förhållandena.

- Det finns en gräns för när man inte längre kan påverka företagen i rätt riktning. En klar gräns går åtminstone vid samarbete med militärdiktaturer. I fallet med Sandvik bör Naturskyddsföreningen se till att sälja aktierna om företaget inte är berett att agera, anser Henrik Lindholm på Fair Trade Center.

Naturskyddsföreningen arbetar målmedvetet för att skydda regnskog. Men kapitalplaceringen och bankinnehavet arbetar för att utrota regnskog. Föreningens miljöfond hos Öhman placerar 8,6 miljoner kronor i Nordea. Dessutom har SNF bankkontanter i Plusgirot och Nordea.

De här pengarna används bland annat för att möjliggöra papperstillverkning av regnskog på Sumatra i Indonesien, där Nordea finansierat ABB:s leveranser av utrustning till företagen Indah Kiat och Riau Andalan Pulp & Paper. En yta i regnskogen motsvarande halva Schweiz skövlas varje år i Indonesien. De båda pappersföretagen har en begränsad yta att ta skog från, och planerna är att när den naturliga regnskogen på deras områden är slut ska planterad skog stå för råvaran i fabrikerna. Problemet är att det sker en omfattande illegal skogsavverkning, vilket WWF kunnat bevisa, och SwedWatch berättat om i rapporten Svenska affärsintressen i indonesisk pappers- och massaindustri. Fabrikerna köper upp det illegala virket, och även lokalbefolkningen har blivit beroende av den illegala skövlingen eftersom den regnskog de var beroende av tidigare har skövlats och ersatts av plantager.

- Min personliga åsikt är att vi bör se till att aktierna i Nordea säljs. Som investerare bör man vara försiktig med att tro att man kan påverka och minska skövlingen, säger Maria Rydlund som är handläggare av tropisk skog på SNF.

SNF verkar bland annat för att möbler, papper och andra träprodukter ska produceras enligt FSC:s, Forest Stewardship Council, krav på skogsbruket. Förutom ekologiska krav ska hänsyn tas till lokalbefolkningens väl, arbetsförhållanden, ursprungsbefolkningar och att produktionen ska kunna ske uthålligt. Det här gör att föreningens finansiella placeringar motarbetar de egna verksamhetsmålen.

- Vi har bjudit in Nordea på ett seminarium om tropisk skog, där även företrädare för miljörörelsen i Indonesien var med. Jag vet inte om Nordea har gjort något sedan dess, säger Maria Rydlund.

Flera svenska företag är involverade och hela den indonesiska pappersmasseindustrin är ohållbar, både ekonomiskt och ekologiskt. Det finns inte tillräckligt med plantager och man måste ta naturlig regnskog. Parallellt med att investera i Nordea stödjer SNF därför även indonesiska miljöorganisationer och kräver samtidigt en rad förbättringar av de svenska företagen och finansiärerna.

Ute i SNF:s lokalföreningar tycker man att det inte är riktigt bra om det stämmer att riksorganisationen placerar i företag som bryter mot miljö och etik.

- Att placera i rätt aktier är svårt, miljöfonderna har dessutom gått riktigt dåligt, men det är inte bra om våra pengar används för att motverka det vi arbetar för, säger Peter Nolbrant, styrelseledamot i Marks Naturskyddsförening, som är en lokal SNF-förening.

Att Naturskyddsföreningen själv ska ha en högre moral än privatpersoner ser man på lokalplanet som en självklarhet, även om aktiemarknaden är svår att analysera. Även ordföranden i Marks Naturskyddsförening, Lars-Åke Andersson, håller med.

- Vi har ett större etiskt ansvar än folk i allmänhet för var vi placerar våra pengar. Vanliga medlemmar i Naturskyddsföreningen borde få säga sitt om investeringarna.