CHIAPAS Morgonen den 4 juni stannade en militärkolonn med en bandvagn och tio lastbilar med sammanlagt 200 soldater utanför byn La Garrucha – en av zapatisternas fem caracoles, det vill säga centrum för de autonoma myndigheterna. Fyra soldater gick in i byn men motades bort av byborna medan de övriga soldaterna ropade glåpord, fotade och filmade från vägen.

Militärerna fortsatte sedan till ytterligare två zapatistbyar, där de anklagade befolkningen för att odla marijuana.

Enligt La Garruchas ledare, det så kallade goda styrelserådet, försvarade sig invånarna i dessa två byar med machetes, påkar och stenar. Soldaterna ska då ha dragit sig tillbaka med hot om att återvända. Byarna har intagit högsta beredskap och flera kvinnor i La Garrucha säger sig vara redo att konfrontera soldaterna om de skulle komma tillbaka.

Zapatiströrelsen består i regel av fattiga bönder från ursprungsbefolkningen. De kräver i huvudsak markrättigheter och autonomt självstyre. “Alla zapatister kan vittna om att det inte existerar några marijuanaodlingar i vara byar. Vi är alla enkla, ärliga och hårt arbetande bönder,” säger det goda styrelserådet i La Garrucha i ett uttalande.

Händelserna den 4 juni måste ses i ett sammanhang av ökad militar aktivitet i Chiapas, särskilt i de områden där ursprungsbefolkningen är i majoritet. Sedan slutet av april har polis och militär gått in i minst sex zapatistanknutna byar.

Den 27 april trängde omkring 500 poliser in i byn Cruztón på jakt efter ett antal män, som anklagas för att vara ledare för en pågaende jordockupation.

Den 19 maj trängde cirka 300 soldater och en helikopter in i byn San Jerónimo och hotade flera zaptister till livet. Den 22 maj blev dessutom Morelia, även det ett centrum för de zapatistiska myndigheterna, angripet av polis och anhängare till centerhögerpartiet PRI som är motståndare till zapatiströrelsen.

14 år efter det väpnade upproret i januari 1994 är zapatiströrelsen, kanske mer än någonsin, en aktiv rörelse med stor betydelse för många fattiga människor i Chiapas i södra Mexiko.

I samband med upproret 1994 ställde Zapatistarmén för nationell befrielse elva krav; arbete, mark, tak över huvudet, mat, hälsa, utbildning, självständighet, frihet, demokrati, rättvisa och fred. Rörelsen hade starkt stöd från ursprungsfolken och de fattiga bönderna. Regeringen svarade med att bomba och invadera zapatisternas områden.

Efter påtryckningar från det nationella och internationella civila samhället inleddes 12 dagar senare samtal mellan regeringen och zapatisterna. Samtalen resulterade i San Andrés-avtalet, som skulle ge ursprungsfolken rätt till mark. Avtalet ratificerades dock aldrig. Istället tillsatte regeringen en kommission som fick i uppdrag att ta fram ett nytt lagförslag. Zapatisterna såg detta som ett svek.

Efter att Vicente Fox valdes till president år 2000 ställde zapatisterna tre krav för att återuppta förhandlingarna: att San Andrés-avtalet skulle uppfyllas, att fängslade zapatister skulle friges och att militärbaser i zapatistområden skulle avlägsnas. Kraven har fortfarande inte uppfyllts och zapatisterna har valt att förkasta allt samröre med regeringen.

Alltsedan 1994 har närvaron av våld varit hög i Chiapas, dels i form av direkta attacker på oppositionella och dels i form av hot, militärbaser och polisiär närvaro.

Sommaren 2005 inleddes ”den andra kampanjen”. Genom denna definierade sig zapatisterna som en antikapitalistisk vänsterrörelse och öppnade upp för ett bredare samarbete med andra rörelser i Mexiko och i världen. Fokus låg på att lyssna nedåt, att fånga upp gräsrötterna och utgå från dessa i det politiska arbetet.

Vapnen har därmed övergivits till förmån för skapandet av alternativa och autonoma sociala system. Vid sidan av de statliga, ofta undermåliga, institutionerna bygger zapatisterna upp sina egna skolor, kliniker och styrelseformer. Ursprungsfolk arbetar för att deras barn ska få utbildning på sitt modersmål och för att gamla och sjuka ska få den hjälp de behöver.