Som volontär för hjälporganisationen International rescue committee, IRC, reser jag från land till land med ett enkelt projekt som skapats av IRC:s kvinnovåldsenhet. Projektet, som kallas för Globalt crescendo: Kvinnors röster från konfliktzoner, har skapats för att ge kvinnor en chans att dokumentera sina vardagsliv, problem, tröst och lycka. Det är tänkt att ge dem tid och utrymme för att träffas, prata, och gemensamt komma fram till en agenda för förändring.

Och verktyget är digitalkameror. Jag tar med mig kameror och lånar ut till kvinnorna. Många av dem har aldrig ens sett en kamera förut. De får lära sig hur man siktar och klickar – det är allt – och sedan är de fria att fota vad de vill. Jag ber dem att ge mig fotografier av deras problem och av deras fördelar. De arbetar i lag, två eller tre kvinnor delar på en kamera, och de är oftast väldigt nervösa till en början. Vissa kvinnor skakar faktiskt. De första fotografierna tas av hela laget: en håller i kameran, en siktar, en klickar. Och det lagarbetet som byggs upp är ett första steg mot solidaritet.

I fyra eller fem veckor träffas kvinnorna en gång i veckan – tio eller femton stycken tillsammans – för att se på sina foton och prata om vad de har fotograferat och varför. För de flesta av kvinnorna, som lever sina liv upptagna av ständigt arbete, är det här en sällsynt chans att sitta och prata – verkligen prata – med sina grannar. De flesta är analfabeter. Tv finns inte. Några få har radio. De nyheter de kan få tillgång till kommer från deras män – och männen säger oftast inget, utom vad kvinnorna ska göra. Isolerade från offentligheten har de ingen röst när männen fattar beslut, beslut som påverkar allt från sexualitet och barnafödande till krig och ”rättvisa.” Inte ens i hemmet efterfrågas deras åsikt, de uppmuntras aldrig att ta ett beslut om något. För kvinnor i sådana omständigheter blir verklig konversation nästan undantagslöst en uppenbarelse.

För mig, när jag lyssnar och ställer frågor, känns det som den gamla kvinnorörelsen i USA, och hur de informella medvetandegörande mötena vände upp och ned på hela min generations världsbild. Nu har jag nu förmånen att få surfa på ytterligare en våg av feminism, en kontintent hemifrån.

Så vad pratar de om, dessa kvinnor som kämpar för sin överlevnad, som kämpar för att skapa ett drägligt liv för sig själva och sina barn i länder som krossats av de ”stora männens” krig? Det beror på var de befinner sig.

I Elfenbenskusten pratar bykvinnorna om att de sliter ut sig med arbete medan deras män gör nästan inget.

I Liberia pratar kvinnor i städerna om att de inte har tillräckligt mycket jobb för att kunna tjäna de pengar de behöver för att hålla männen (som gör nästan inget) kvar i hemmet.

I Sierra Leone talar de om krigets änkor som inte har råd att stötta sina barn eller låta dem gå i skola, och som inte kan skydda sina döttrar från sexuell exploatering.

I Demokratiska Republiken Kongo talar de om kvinnor som blir utsatta för gängvåldtäkt – förskjutna av sina makar, infertila och ibland bokstavligt talat sönderslitna, oförmögna att någonsin bli hela igen.

Och i alla dessa länder kommer de enkla frågorna snabbt: Är detta rättvist? Är detta rätt?

I sina fotografier ser kvinnorna vad en hel livstid av erfarenheter redan berättar för dem: att det är män som styr världen, landet, provinsen, byn, hemmet. I dessa länder har män av alla sorters övertygelser fört katastrofala krig, varav de flesta varade över ett decennium, och ett (i Kongo) pågår fortfarande ”inofficiellt”, utmärkta av besinningslösa förfärligheter. Många män erkänner att de har ställt till en fruktansvärd röra. I alla dessa länder, när beväpnade män äntligen slutade skjuta och kallade det för ”fred”, fortsatte våldet, våldtäkterna och morden på kvinnor.

Överfall riktade särskilt mot kvinnor, som en gång togs upp som en taktik för krigföring, har blivit en ond vana för före detta soldater. Och även i det civila livet går mönstret igen.

I Kongo har våldtäktsmän börjat fokusera på unga flickor. En kvinnogrupp i en by i södra Kivuprovinsen rapporterar om fem våldtäkter på flickor yngre än nio år den senaste månaden. Den senaste gällde en sexåring – våldtäktsmannen var pastor i hennes kyrka.

Så varje gång kvinnor börjar prata – verkligen prata – om sina liv, och de underligt annorlunda liven som män lever, så kommer ordet ”rättvisa” förr eller senare upp, även om konversationen endast handlar om något på ytan så trivialt som frågan om vem som hämtar vattnet och vem som njuter av badet.

Kvinnorna som jag lånar ut kamerorna till tar beklämmande många foton av fysiskt våld mot kvinnor – män som slår kvinnor i huset, på gården, på gatan, på marknaden. Män som kastar kvinnor till marken. Män som bär på påkar och trädgrenar och kvastskaft. Våld som utövas för att straffa kvinnor för vad de gjort eller inte gjort, eller för att tvinga dem att göra saker de varken har ork eller lust till. Våld som utövas för att kontrollera liv. Kvinnorna kan ta dessa fotografier mycket enkelt eftersom männen känner sig fria att slå kvinnor när som helst och varsomhelst, utan att behöva bry sig om avbrott eller ogillande. Krig har satt prejudikatet.

Och kvinnorna tar många foton av övergivna kvinnor, många gravida, med sina barn – som fotot av en utfattig ung kvinna med tre små barn som lever utan tak över huvudet i utkanten av en by. Det fotot är fruktansvärt på flera sätt som inte är helt tydliga för en utomstående. De flesta västafrikanska kvinnor försörjer sig genom att arbeta på små bondgårdar, sälja det de odlar på marknaden, och tillverka små saker för att sälja eller byta. Men huset och gården tillhör fortfarande mannen, tillsammans med marken det står på och allt som finns i det. Att överges är alltså detsamma som att bli hemlös. Hotet om att bli lämnade är vad som tvingar kvinnor att uthärda alla övergreppen.

Men kvinnorna tar också foton av ekonomiskt våld. I Elfenbenskusten fotograferade en kvinna sin familjs kakaoodling: hennes mans andel spred ut sig över bilden som en tjock grå matta, och hennes andel – hon som ansvarade för nästan allt arbete på gården – var en liten utbuktning, knappt synlig, i utkanten av bilden. En fotograf i Sierra Leone tog ett foto av en kvinna som stod ned till knäna i röd palmolja och arbetade, medan hennes man stod bredvid och stoppade förtjänsten av det hon kunde sälja i fickan.

Sedan finns det bilderna på vardagsbestyren. Fotografier av kvinnor som arbetar på fälten, i skogen, på odlingar, marknader, och i hemmen: kvinnor som plöjer, skördar, sår, säljer, lagar mat, serverar mat; kvinnor som tvättar disk, kläder, barn; kvinnor som sopar hus och gårdar; kvinnor som hämtar och bär på vatten, ved, mat; kvinnor som bär på alla möjliga bördor på sina huvuden – bananstjälkar, korgar med tomater, vedklabbar, tvättpåsar – som går långa sträckor till fältet, till marknaden, eller till floden.

Även i stora städer gör kvinnor dessa saker. I Liberias huvudstad Monrovia spenderar kvinnor som lever i stadens hjärta timmar varje dag med att vandra fram och tillbaka från förorenade källor, på jakt efter vatten. På min dator har jag tusentals fotografier av kvinnor i arbete.

Vad som framkommer från denna massiva mängd fotografier är en större bild – en bredare definition av våld mot kvinnor. Det handlar inte bara om våld i hemmet eller våldtäkt eller sexuell underkastelse. Det handlar inte bara om psykiskt tyranni och hot. För oräkneliga kvinnor i byar och städer är våldet mot kvinnor livet självt – ett liv som begär skoningslöst hårt arbete framtvingat just på grund av att de är kvinnor.

Globalt crescendo kulminerar alltid en fotoutställning. Undantagslöst, på varje ställe, är det den allra första helkvinnliga fotoutställningen, och det blir en väldigt viktig händelse. Varje fotograf väljer ut sina viktigaste bilder. Jag förstorar och laminerar bilderna. Fotograferna väljer en lokal och skickar ut formella inbjudningar till hövdingar och vicehövdingar, familjer och vänner, ibland hela byar.

Om utställningen äger rum i en möteshall eller på en skola hänger vi upp bilderna på väggen. Om utställningen äger rum under byträdet håller fotograferna själva upp sina bilder, så att alla kan se. Och varje kvinna, i tur och ordning, får berätta om sina bilder – varför hon tog dem, vad de visar om rätt och fel i samhället, vad som måste förändras.

Vad som händer sen beror i stor utsträckning på de lokala ledarna. Det är lätt för utomstående att göra svepande generaliseringar om utländsk ”kultur”, som om allt var likadant. Men afrikanska kulturer är föränderliga och oftast mycket annorlunda från plats till plats. Gamla traditioner kan aggressivt upprätthållas i en by, medan en annan by längs samma väg för länge sedan har kastat av sig deras ok. Afrikas ”kulturer” vilar på konservatismen eller modet hos styrande män – och på kvinnornas höjda röster.

Förra september, i byn Zatta i Elfenbenskusten, stod kvinnliga fotografer som tidigare aldrig hade fått närvara vid ett bymöte framför de styrande på torget och visade bilder på hur hårt kvinnor arbetar. Sedan visade Zounan Sulvie ett foto på en kvinnas svullna och blödande ben. Kvinnans man hade slagit henne svårt. Sylvie sa att kvinnan inte skulle överleva ytterligare misshandel. Hon ville att byborna skulle se ett foto av hela den blåslagna kroppen, men hon var rädd att om kvinnan blev igenkänd skulle hennes man döda henne.

Hövdingen höjde sin hand. ”Jag har hört ditt budskap”, sa han. ”Jag vill inte ha våld av någon sort. Om den här sortens våld pågår i vår by så måste det sluta omedelbart.”

Efter utställningen bjöd han in fotograferna – som hade bildat en förening de kallade Aanouanze (enighet) – att ingå i hans krets av rådgivare. Alla byns kvinnor fick tillträde till bymöten. Över en natt, beväpnade med kameror, hade byns kvinnor, som aldrig förut haft en röst, flyttat in i hjärtat av bystyret – och där finns de ännu, åtta månader senare. Det var projektets största triumf, och ett svar till alla dem som håller sig till den gamla truismen: ”det tar tid att förändra någonting.”

Men ni förstår vad jag menar om riskerna med förändring? Väldigt många afrikanska kvinnor har fått nog av våldet, har fått nog av att vara slavar till arbete och till mäns sexualitet. De vill att deras döttrar ska få ett bättre liv. De vill kunna skicka dem till skolor, och hålla dem säkra från vuxna mäns sexuella närmanden. De vill ha förändring, och många av dem är villiga att riskera sina liv.

I regionen South Kivu i Kongo har vi nyligen tvingats ställa in projektet temporärt på grund av säkerhetsfrågor. Kriget ser ut att eskalera igen, och IRC:s säkerhetsspecialister bedömer att kvinnofotograferna kan vara i fara.

Kvinnorna själva, som redan har överlevt våldsdåd som jag inte har mage att berätta om, var villiga ta risker. En av dem berättade för mig hur förkrossande det var för henne att bli ”hatad”, av sin man och familj, efter det att hon utsatts för gängvåldtäkt av beväpnade soldater. Det som hjälpte henne var att gå med i en kvinnogrupp för överlevande – och det finns tusentals. Hon kunde övervinna sin skam, sa hon, när hon insåg att ha blivit våldtagen är ”normalt.”

Kvinnorna behov är grundläggande. De vill att deras män ska kunna förlåta dem för att de våldtagits av andra. De vill att deras män ska hjälpa till med arbete, på gården och i hemmet. De vill att deras män ska ta ansvar för barnen, hjälpa till med deras omvårdnad och stöttning. De vill att deras män ska sluta bedriva vansinniga och förfärliga krig. En av dem säger: ”Vi vill känna oss trygga i våra hem och vårt land, och det är vår rätt.” En annan säger: ”Vi har rätt att drömma om ett fritt och tryggt land. Det är möjligt.”

Vad skulle då dessa kvinnor som jag arbetar med vilja se inom fem år? Vera drömmer om att de förstörda byggnaderna ska repareras och att alla pojkar och flickor ska få gå i skolan tillsammans. Anna hoppas kunna gå fritt på gatan utan att vara rädd för överfall. Mantina hoppas att alla kvinnor och flickor ska kunna känna sig trygga i sina hem. Annie drömmer om kvinnor som styr över sina egna arbeten. Esther ber om att kvinnor ska vara utbildade och kunna ta plats i regeringar. Kebeh hoppas att hennes syster, förlamad efter en brutal våldtäkt, ska kunna gå igen. Betty vill att kvinnor ska agera solidariskt. Hon säger: ”Vi är som en bunt med kvistar. Om bunten är lös kan männen plocka ut oss en och en och bryta av oss. Men en tät bunt kvistar kan man inte bryta.”

När utställningen är över samlar jag in kamerorna, packar min väska, och reser vidare till nästa land. Lokala medarbetare från IRC arbetar vidare med kvinnorna och stöttar deras agenda för förändring. Medan jag skriver detta får jag information per e-post om hur IRC-arbetare och kvinnofotograferna i Sierra Leone visade upp sina bilder för en kommitté från landets parlament. De har nu blivit inbjudna att visa upp bilderna för hela parlamentet.

Vi ger inte bort kamerorna eftersom kvinnorna inte har något sätt att hålla dem hela eller framkalla sina foton: och viktigast av allt är att de egentligen inte behöver dem. För projektet handlar inte om fotografi. Det handlar om kvinnors röster som höjs och hörs i konfliktzoner, i ett globalt crescendo av smärta, av protest och av hopp. Kameran är bara ett sätt att påskynda nya synsätt. Diskussionerna som kvinnorna organiserar kring fotografierna stimulerar nya metoder för analys och för övertygande.

Min kollega på IRC i Elfenbenskusten, Tanou Virginie, berättade för fotograferna att de inte behövde kameror. ”Dina ögon är linsen,” sa hon. ”Minneskortet är din hjärna. Och fotografiet kan komma från din mun.”

Jag upprepar det till varje fotograf jag arbetar med. Och de förstår. En fotograf i Liberia sa till sin kvinnogrupp, ”Somliga människor använder en kamera. Somliga människor är en kamera. Jag är en kamera.”

Överallt i Afrikas krigszoner, bland kvinnor trötta på våld och på krig i vilka de aldrig haft en röst eller en roll att spela utom den som måltavla, och som nu inte har någon högre önskan än att kunna sätta mat på bordet åt sina överlevande barn, har vissa kvinnor rest sig upp, sträckt ut sina händer, och organiserat sig för att hjälpa andra.

De har bildat grupper med namn som Enighet och Kvinnornas Kommun. De är smarta och modiga, och många bland dem är arga. De ser med nya ögon på de liv de givits av män och ”traditionen.” Några av dem tog del i projektet Globalt crescendo, såg på saker med nya ögon, pratade om saker, talade ut, argumenterade passionerat för förändring. Och bland ruinerna av deras hemländer växer deras röster starkare för var dag.

Ann Jones är författare och fotograf. Hon har bland annat skrivit Kabul In Winter: Life Without Peace in Afghanistan (Metropolitan Books) och Women Who Kill (Beacon Press). Artikeln är översatt av John Pettersson och har tidigare publicerats på bloggen Tomdispatch.com.