Statliga myndigheter runt om i världen har redan plöjt ner stora forskningsresurser på att skapa internetdammsugare som kan hålla vår verksamhet på nätet under uppsikt. Ändå är det bara början.

Vilka är då övervakarna som vill dammsuga upp vår privata information? Just nu pratas det mest om myndigheter som FRA. Men bakom kulisserna lurar också företag som vill använda informationen om oss till marknadsföring. De vill veta vilka bekanta du har, vilken musik du lyssnar på, vilka kaféer du går på, vad du äter och handlar.

Våra nya EU-pass innehåller redan i dag en liten radiokrets som kan skicka ut personlig information när de anropas av en särskild sorts skanner. Den typen av RFID-taggar ska inom kort också användas exempelvis vid SL:s kollektivtrafikspärrar. Tekniken byggs också in i mobiltelefoner.

Vid en mängd elektroniska och fysiska platser kommer vi snart att kunna bli identifierade, kartlagda och mönstrade. Samma mobiler som identifierar oss gentemot myndigheter och bussautomater kommer att lagra och skicka våra privata bilder, meddelanden och så vidare.

Allt vi handlar kan snart spåras till samma mobiler. Nokia och betalföretaget Visa har redan färdiga telefoner med tekniken NFC som kan hantera betalningar. Hur länge kan vi betala med vanliga ”anonyma” kontanter?

2011 brukar nämnas som det år då vi börjar sköta våra betalningar genom att vifta med mobilen vid kassan. 2011 är också det år då framtidsforskningen menar att mobilen i allmänhet är ständigt positionerad med information om exakt på vilken geografisk plats vi befinner oss. Vad som också sker är att mobilens information (bilder, musik, kontakter, geodata med mera) tar vägen över internet och ligger online.

Vad som nu sker är att staten tvingar mobiloperatörerna att ha all information om sms och samtal som kunderna genomför tillgängliga för myndigheterna. Om ett par år kommer samma mobiloperatörer sannolikt också att sitta på information om exakt var vi befinner oss, exakt vad vi handlar, vilka vi umgås med (med hjälp av vidareutvecklad ”social mapping”), för att bara nämna några saker.

När mobiloperatörerna skapar system för att lagra all vår personliga information kommer det också att kunna säljas till marknadsförare och andra företag som anser sig ha nytta av att veta allt om våra privata sysslor och preferenser.

Riksdagens majoritet anser uppenbarligen att det är helt okej med den här typen av övervakning av de elektroniska spår som vi i dag lämnar efter oss. Om bara ett par år kommer teknikutvecklingen att göra att den principen får betydligt mer hisnande konsekvenser.

Visst kan man göra som i den amerikanska filmen Enemy of the State – kasta av sig all mobil elektronik för att undgå övervakningen. Men precis som vi idag vill kunna använda internet kommer vi förstås att uppskatta teknikutvecklingen även framöver.

De största övervakningsivrarnas dröm håller alltså på att bli sanning. FRA projekterar redan för en utbyggnad av sitt huvudkontor på Lovön strax utanför Stockholm, allt för att kunna uppfylla sina uppdragsgivares önskan om en kraftigt utökad avlyssningsverksamhet riktad mot medborgarnas internetanvändande.

FRA-lagen kan vara ett första steg i riktning mot övervakning. Men FRA-diskussionen handlar om betydligt mer än om FRA. Den principiella frågan om konstant övervakning – från både privata företag och myndigheter – är minst lika viktig som själva FRA-lagen.