Afrikansk välfärd äventyras av handelsavtal
EU och Sverige trycker på för att få till orimliga handelsavtal med utvecklingsländer, menar Agnes Nygren. Hon anser att de afrikanska ländernas unga demokratier måste få en chans att själva bestämma vilka delar av deras industri som ännu är för sköra för att utsättas för konkurrens i världshandeln.
Sveriges handelsminister Ewa Björling har uttryckt att svenskt bistånd borde fasas ut och ersättas av ökad handel. I handelsavtalet Economic Partnership Agreement, EPA, som EU försöker få till stånd med de så kallade AVS-länderna – de gamla europeiska kolonierna – kommer stora liberaliseringsreformer krävas av utvecklingsländerna. Exakt vilka konsekvenser som ett undertecknat avtal medför finns inga siffror på. AVS-länderna har bett om längre tid för att kunna avgöra vilka effekter en ökad öppen handel skulle ha. Tid de förvägras av EU och Sverige.
Ett återkommande argument från såväl Björling som hennes kollegor i Bryssel är att avtalet måste komma till stånd för att inte bryta mot världshandelsorganisationens, WTO, regelverk. WTO har slagit fast att tidigare avtal mellan EU och AVS-länderna diskriminerar andra aktörer på världsmarknaden. EU trycker på för att införa de så kallade Singaporefrågorna i det nya avtalet, vilka rör investering, konkurrens och offentlig upphandling. Liberaliseringar som WTO medvetet valt att hålla utanför sitt regelverk, och som ibland går stick i stäv med ländernas egna lagstiftningar gällande bland annat arbets- och miljörätt. Med hot om indraget bistånd och högt höjda tullmurar in till EU försöker man pressa AVS-länderna att skriva under vad som kan bli deras ekonomiska undergång.
Sydafrika, ett av få länder som vägrat skriva på handelsavtalet trots massiva påtryckningar från EU, räknas numera som ett medelinkomstland med en av världens största börser. Men i samma land finns världens största inkomstskillnader där halva befolkningen kämpar för överlevnad under fattigdomsstrecket. Var femte människa bär på hiv-virus och de stora naturrikedomar som landet besitter ligger i händerna på en liten (fortfarande väldigt vit) elit. Arbetslösheten ligger på smärtsamma 40 procent vilket gör det lätt för arbetsgivare att pressa ner lönerna. Här har låga importtullar inneburit att den inhemska sockerproduktionen i stort sett slagits ut av subventionerat europeiskt socker. Privatiseringar av statlig egendom har orsakat både lidande och död. År 2000 sålde den sydafrikanska staten ut vattnet i fem kommuner, priserna chockhöjdes och som följd av att människor inte längre hade råd att betala för rent vatten dog ett hundratal människor, medan tusentals insjuknade i den koleraepidemi som varit den största i landets historia.
Ett införande av Singapore-frågorna innebär att multinationella företag skulle kunna stämma den sydafrikanska regeringen för diskriminering om staten favoriserar inhemska företag som följer sydafrikansk lag. EPA-avtalen lovar länderna i Syd ett tidsspann på 10–25 år för att ställa om sin industri så att de ska kunna stå sig i konkurrensen med EU och övriga världen. På dessa år menar man att Sydafrika och övriga AVS-länder ska hinna få bukt med de extremt ojämnt fördelade ägarstrukturerna samt stärka sin industri så att den kan konkurrera utan importhinder. Det är stora förändringar som måste komma till stånd. Om de inte hinner uppfyllas kommer det med största sannolikhet förvärra fattigdomen och öka klasskillnaderna.
Det är möjligt att Sydafrikas totala BNP kommer att öka om avtalen förverkligas, men till vilkas fördel? Utan väl behövda välfärdssatsningar och innan stora strukturella omställningar implementerats som ändrar ägarskap, jordfördelning och arbetslösheten, är risken stor att vinsten kommer i fel händer. Att det är den redan etablerade eliten – storbonden som betalar delar av lönen i sprit till sina plantagearbetare, byggbolaget som byter arbetskraft så fort krav om minimilöner hörs, gruvbolaget som kan strunta i arbetarnas krav om säkerhet, utländska investerare som tar med sig profiten ut ur landet – som kan ta del av den moderna ekonomin. I så fall är det inte de redan marginaliserade och exkluderade fattiga som har något att vinna på affären.
De afrikanska ländernas unga demokratier måste få en chans att själva bestämma vilka delar av sin industri som ännu är för sköra för att utsättas för konkurrens i världshandeln. Om AVS-länderna räds för vad sänkta tullar ska göra för deras industri, vad uteblivna importintäkter innebär för välfärdssatsningarna, vad stärkt patentskydd gör för till exempel tillverkningen av bromsmediciner och om de ber om mer tid – borde vi då inte lyssna?
