Inför OS har internetcensuren skärpts, polisbevakningen tilltagit och en rad kritiker fängslats. Den kända regimkritikern Hu Jia sattes i fängelse just för att ha kritiserat spelen, även fast han ofta framträtt i västliga medier och därmed ansågs vara ”skyddad”. Mindre känt är fallet Ye Guozhu, som fyra dagar innan planerad frigivning istället flyttades till ”hemlig ort”. Han satt fängslad för att ha protesterat mot demoleringen av äldre byggnader i samband med OS och hans fall är bara ett bland många.

Nyligen upprättades så kallade protestzoner i tre av stadens parker,

– Här kan de som vill säga sin mening om spelen, utan att störa själva tävlingarna, säger studierektorn Ni Jianping som är en av initiativtagarna till dessa zoner.

Han påpekar även att samma slags zoner upprättades inför OS i Atlanta och Salt Lake City. Vad han dock inte påpekar är att tillstånd måste sökas hos polisen fem dagar i förväg, samt att kinesiska lagar alltjämt gäller, vilka innebär att inga protester som skulle kunna hota den nationella säkerheten eller röra upp etniska konflikter får genomföras. Därmed är det fortfarande brottsligt att ta upp frågor som Tibet eller mänskliga rättigheter.

Det har gått fyra dagar sedan OS-invigningen och i Ritan park, en av protestzonerna, finns inte minsta tillstymmelse till demonstrationer. I parken finns fler poliser än vanligt, de går i patruller om två och liksom det stora antalet volontärer som också är placerade här är de utrustade med öronsnäckor eller walkie talkies. Bakom mig går en man i civila kläder som pratar i sin mobiltelefon:

– Ett kamerateam om tre. Det var ingen aktivitet så de lämnade. Ja, de var utlänningar.

Miljön inbjuder som väntat inte till protester.

Min vän Zi Wei jobbar som volontär vid ett av universiteten i Peking. Då jag frågar henne om rätten att protestera, förstår hon inte alls varför jag tar upp frågan.

– OS handlar om idrott och de som vill protestera mot annat kan göra det någon annanstans.

Hennes åsikt att idrott och frågor som Tibet eller mänskliga rättigheter inte hänger ihop är den officiella linjen och även den ståndpunkt som majoriteten av kineserna har anammat. Trots att Zi Wei jobbar utan lön sex timmar om dagen har hon inget att klaga över, hon har nämligen blivit tilldelad en landhockeybiljett och är dessutom otroligt stolt över att Kina får visa upp sig inför omvärlden.

Vid samma universitet talar jag även med Xu Jingjue, en av dem som uppmärksammat baksidorna som OS har fört med sig till Peking. Då världens blickar riktas mot huvudstaden hoppades han och många andra att även orättvisor skulle kunna belysas. Nu har regeringen med styrka kväst dessa förhoppningar, och i sanningens stund ersätts mod och målmedvetenhet av rädsla och osäkerhet hos många kineser.

Xu Jingjue hade själv inte tänkt protestera och tror heller inte att andra kommer våga sig till parkerna i detta syfte.

– Ingen vet vilka följder det får att registrera sig hos polisen för denna sak, säger han resignerat.

Han ser heller inte många andra alternativ för att uttrycka det han anser vara orättvist.

– Då demonstranter är hänvisade till dessa zoner innebär det att protester vid andra platser automatiskt görs olagliga.

Han tror att zonerna ursprungligen sattes upp delvis för att fylla detta syfte. För vem vill riskera följder, för att protestera i en park långt borta från turister och arenor? Och vem vill ta risken att protestera någon annanstans än där myndigheterna har rekommenderat?

Det är alltid studenterna som har gått i täten då röster höjts mot Kinas styre. Men vid mitt gamla universitet finns inga tecken på missnöje bland de leende studenterna i kepsar och tröjor prydda med de olympiska ringarna.

– Vi är stolta över att visa upp våra framsteg för omvärlden, de som vill protestera borde tänka på landet och kollektivet istället för sig själva, anser en av Zi Weis vänner, som även hon arbetar som volontär.

Ingen av dem har hört om någon bekant som haft något negativt att säga om OS.

Jag har tidigare diskuterat censur, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter med såväl Zi Wei som många andra kineser, flertalet känner inte till vidden av ovanstående och Zi Wei visste inte heller vad som utspelade sig på Himmelska fridens torg 1989. Att många bländas av huvudstadens förvandling till den grad att baksidorna hamnar ur fokus är inte så svårt att förstå. Det är svårt att ha invändningar mot det man inte vet någonting om.

Tidigare i veckan åt jag middag med Yang Ying, som talar tre språk flytande och dagligen läser engelska nyhetstidningar. Hon känner väl till de tillstånd som upprör oss i väst men menar att det inte tjänar någonting till att demonstrera. Även om hon ofta är nyfiken och frågar om västerlänningars syn på Kina, så har hon aldrig funderat på att engagera sig politiskt, än mindre att protestera under OS. På den fullsatta restaurangen sänker hon rösten och säger:

– Nu är det farligare än någonsin att gå emot strömmen, misstänksamheten har aldrig varit större.

Hon hänger sig hellre åt sitt jobb som inbringar pengar än åt demonstrationer som bara innebär fara.

Femte dagen efter invigningen, i Purple bamboo park, är stämningen ännu lugnare än i Ritan park. De gamla spelar mahjong, barnen badminton och på en bänk ligger någon och sover. Poliserna är fler, de sitter ibland i klungor om fem eller sex och stirrar slött på min kamera. En ny skylt med regler sitter vid parkens ingång, regel nummer ett: ”Love motherland, love Beijing, cherish national harmony and maintain stability”.

Klart är att här varken har det eller kommer det att bli några protester.

Enligt siffror från statliga medier finns nu i Peking förutom 150 000 militärer och poliser, även 300 000 volontärer vilkas uppgift är att hålla utkik efter abnormaliteter. Sammanlagt beräknas otroliga en och en halv miljon volontärer vara i arbete. Vilken gata jag än går på i Peking syns nu grupper av denna gratis arbetskraft med vita piketröjor eller röda armbindlar, redo att hjälpa men också att utan tvekan ange misstänkta aktiviteter. Alla jag talar med är stolta och nöjda med att vara volontärer.

Denna uppvaktning verkar ha givit resultat. Dagen då den olympiska elden kom till Peking begicks ett antal mindre aktioner runt om i staden, bland annat utvecklades en banderoll med texten ”One World, One Dream, Free Tibet” av utländska aktivister i närheten av nationalarenan. Vad dessa protester har gemensamt är att de alla utfördes av just utlänningar och inte av kineserna själva. Som utlänning riskerar man häkte i 72 timmar och sedan utvisning, medan man som kines de facto är fången i ett system där ett arresterande av denna art får förödande konsekvenser även efter avtjänat straff.

En annan förklaring är att kineserna helt enkelt inte vill demonstrera. Samtliga jag talat med, förutom Xu Jingjue, har uteslutande positivt att säga om vad OS har fört med sig till Peking. Inte någon har heller vetat om att de tre protestzonerna faktiskt existerar, vilket stärker tesen om att dessa sattes upp för att blidka utländsk media. Inte ens min vän Zhi Ying, som arbetar med media och översätter dokument åt flertalet utländska tidningar var klar över det hela – hon hade bara hört talas om Purple bamboo park.

Zhi Ying medger dock att det förekommer ett visst missnöje över OS på internet. Men eftersom bevakningen även där har skärpts är det endast korta meddelanden med kodord som utbyts i chattprogram eller forum och det verkar otroligt att någon skulle våga organisera sig där heller. Hon är övertygad om att ingen vågar ta risken.

För att skänka staden renare luft och bättre miljö har hälften av stadens tre miljoner bilar genom ett tvångssystem tagits bort från gatan samtidigt som en del större fabriker och industrier tillfälligt har slagits igen eller flyttats. Främst märks nedstängningen av det enorma stålfabrikskomplexet vid Shougang, vilket höll ofattbara 134 000 människor med arbete. Åtgärderna verkar dock ha kommit för sent. Dagligen vaknar pekingborna upp under den sedvanliga blygrå himlen istället för den utlovade klarblå.

Luftvärdena sägs dock ha blivit bättre och trafiken är inte längre hopplöst igenkorkad under morgon och kväll. Kritiker hävdar att åtgärderna endast är kortsiktiga och att regimen avser att genast efter spelen återigen ta upp den utveckling vilken är baserad på subventionerade bensinpriser och enorma industrier.

Den alltid lika optimistiska Zi Wei tror dock att Peking kommer att vara grönare och renare även efter spelen. Varken hon eller någon annan kines jag talat med är medveten om baksidorna som slogan ”Ett grönt OS” innefattar. För att hålla vegetationen grön i Pekings ökenklimat urvattnas samtliga kringliggande vattendrag, och genom ett enormt dammbygge forslas även 400 miljoner kubikmeter vatten in från norra grannprovinsen Hebei, som i sig redan är snustorr. Stora flertalet av Hebeis tiotusentals sjöar har helt torkat ut och bönderna måste gräva allt djupare efter det grundvatten som årligen sjunker med närmare två meter.

Tiotusentals människor har tvångsflyttats i och med dammbygget som utfördes av de utfattiga bönderna som nu går miste om sina skördar för att säkra en grön olympiad. Varken Yang Ying eller Zhi Ying har hört om detta vattenprojekt och Zi Wei konstaterar rätt och slätt att grönområdena är bra.

– Grönska är bra för alla, det ser mycket trevligare ut på gatorna nu.

Problemen vill hon inte se över huvud taget, de kommer att lösas hävdar hon med sedvanlig kinesisk optimism.

Den kinesiska regimen har lyckats med att skapa ett grönt OS och visa upp en glad och enad nation genomsyrad av stolthet. Frågan är till vilket pris, då de torra sädesfälten i Hebei knappast inbringar någon stolthet, och då Pekingborna knappast kommer uppskatta tillbakagången till igenkorkade farleder och fatala luftvärden.

– Vi tror på regeringen, säger Zi Wei och hennes vänner instämmer.

För utomstående är det dock alltjämt en tidsfråga innan problemen och orättvisorna blir alltför allvarliga för att gömmas undan.

Fotnot: Namnet Xu Jingjue är fingerat.