Det är faktiskt inte så vanligt att artister i allmänhet kan sjunga rent på scenen. Det är svårt med medhörning och rösten är kanske inte på topp, och det finns inte oändligt med chanser som det gör i en studio. Någon automatisk röststämmare finns inte heller.
Så därför kan det ofta låta lite sisådär på scen, vilket inte gör så mycket om det vägs upp med ett bra scenframträdande i övrigt. Laleh Pourkarim däremot kan det här med att ha bra kontakt med publiken, göra något speciellt av låtarna när de framförs live och sjunga rent.

Jag kan inte sluta förundras över hennes röst. Den är verkligen speciell, stark och klar, men med en slags sårbarhet som ger djup och äkthet.
Laleh har inte bara imponerat med sin egenproducerade skiva, utan gör ett av de mest minnesvärda framträdandena på hela festivalen. Hon bara finns där, helt självklar. Hon blandade lite nytt med lite gammalt, hoppade, klappade, sjöng och spelade akustisk gitarr, elgitarr och piano. Hon drog in en kille som ville fria till sin tjej inför publik. Och kärlek, inte bara snack, utan kärlek, det fanns där bara.