• Solen skiner alltid över Arvika.
Stockholms Fria

'Mig blir de aldrig av med'

Arvikafestivalen fyllde moppe och slog samtidigt publikrekord med 15 800 sålda biljetter. Årets line-up innehöll bland annat Franz Ferdinand, Teddybears Sthlm och Laleh men också som vanligt en uppsjö av kända och mindre kända synthband såsom Covernant och Nitzer Ebb. Men Arvika är mycket mer än musiken. Elin Herlitz försöker ge en förklaring till varför hon återvänder år efter år.

För femte året i rad besöker jag Arvikafestivalen som av många olika skäl är en av sommarens höjdpunkter. Jag gillar festival i allmänhet, men Arvika är speciellt. Det blir nämligen alltid väldigt roligt. Typ hela tiden.
Jag anländer i bil i år, med ett gäng förväntansfulla kompisar. Några som är där för första gången och några återvändare. Som vanligt bor jag hos familjen Jansson, och det är värt resan i sig. Bättre gästfrihet får man leta efter, då vi varje år är ett tiotal personer från olika delar av Sverige och Norge som kommer och slår läger i husets alla vrår. Och till råga på allt bjuder Jockes mamma på en frukost som är svårslagen. Och det är nära till sjön, morgondopp går inte av för hackor.
Det finns en del grejer som jag vill beta av på min Arvikafestival. På något sätt känns det som om hela konceptet är det mest optimala. Massa människor som samlas på samma plats för att hylla sommaren, solen och musiken. Att stå i solsken och lyssna på bra musik med bra ljud och ha glada människor omkring sig är nog bland det bästa livet kan ge. Så jag prickar av alla band som jag vill se, och ser till att se dem. Oavsett vad alla andra ska göra. Dessutom ska det ju skrivas och fotograferas och allt det där. Kameran är med precis hela tiden. Som en ständig följeslagare. Varje år. Varje festival.
Att det vallfärdar vänner från hela Sverige som jag känner är nog det som ger största kryddan. Vi är många kompisar till Jocke i år. Fyra av oss bor i huset som alltid, men några andra är utstationerade i lägenheter inne i stan. Vi sluter upp i den kända 'Rondellen', 'Plätten', eller 'Under Volvoskylten'. Där sitter alla Arvikabor för att umgås och prata om gamla och nya tider. Där är det alltid folk. Jag träffar människor här som jag enbart ser tre dagar om året. Hugo kramas länge, länge och sjunger japanska barnvisor för mig.
- Snälla, kan jag inte få vara med på bild i tidningen i år. Snälla, det är min största önskan, säger han. Jockes lillebror Jacob berättar hur kul han tycker att det är att jag är tillbaka, igen.
- Vi frågar alltid varje år om Elin kommer, säger han. Jag minns första året jag var på Arvikafestivalen, det var den sommaren jag lärde känna Jocke. Då pekade han på folk och sa att där borta sitter den, gå och hälsa på honom, och där borta sitter den, hälsa på honom. I år sitter jag stilla.
Efter någon timme vid rondellen är det dags för kvällskonserterna, och det är i skymningstimmen som festivalen går in i sin andra fas. Det är som två tillstånd: solskenet där alla bara går och myser och mest umgås med sina vänner och kvällen som med sitt mörker gömmer hemligheter och människor söker sig utåt. Mot öltältet.
Det är där möten sker. Jag älskar att prata med människor, säga konstiga saker eller bara byta några minnen. Vad vet jag? Människomöten är intressanta i alla former. Jag träffar en kille som jag inleder någon slags märklig diskussion med, vilken kulminerar i ett evigt tjafsande. Han undrar vilken planet jag kommer från men vägrar säga sitt namn. Den här märkliga men spännande killen dyker för övrigt upp senare under kvällen också, men som många andra byter han skepnad, eller inställning kanske är ett bättre ord, och har inte lust att tjafsa mer. Men det är på något sätt där som det känns som bäst. Vänner, musik, glatt sammanhang och fina möten med till exempel sådana som han.

Jag måste besöka backstage också. Inte för att det är så himla speciellt egentligen, utan mest för att kolla läget. Kolla in något av banden som spelar där kanske. Och förundras över hur människor som får känna sig speciella kan bete sig. Hippa journalistkillar och -tjejer, och de fruktansvärt balla fotograferna med sina enorma kameror, helst har de tre objektiv vardera, där de tuppar upp sig på backstage, på området, och hur de knuffas i fotofållan. Störst kamera=viktigast.

Mats är på festival för första gången. Sara säger att han måste beta av vissa grejer för att kvalificera sig som äkta festivalare. Allt eftersom festivalen fortlöper bockar han av punkt efter punkt. Och det ser ut som om han trivs med det, och det är ju bra det. Han gör bra ifrån sig, med råge, tycker Sara.
Jamobilen är nog den bästa scenen på Arvika, i alla fall den allra mysigaste. Och jag ser med glädje att Planeten Jorden är där i år igen, och självklart är jag på plats. Det får inte missas. Jag gillar att ha min egen grej. Gå ni andra om ni vill, men för mig är det här viktigare än det mesta. Kung Henry missar jag inte heller. Hans engagerade texter får mig att jubla. Och jag är inte ensam om det.

Tappa bort alla sina kompisar är ett ständigt återkommande element. Det är kul ett tag, för det är rätt skönt att gå runt lite själv och titta på folk, och lyssna på det som ska lyssnas på. Men efter ett tag är det inte riktigt lika kul. Har jag dessutom lagt mobilen i någon annans väska finns det bara en sak att göra: fortsätta gå tills jag hittar någon, eller blir hittad. Jag blir hittad av Sara på The Knife-konserten. Hur hon nu lyckades med det. Men Sara har rätt bra koll. Både på sig själv och på andra. Varje kväll kör Frej hem oss till huset med bilen. Det är nytt för i år. Och väldigt uppskattat. Inget trams med taxi, ingen väntan. Bara bekvämt. Tack Frej.

Och innan jag ens hunnit kolla igenom festivalprogrammet så är festivalen plötsligt slut. Underbart är alldeles för kort, och det är dags för söndag på stranden och hemfärd. Varför går det alltid så fort?
Och ungefär så här ser det ut, varje festival. Men det händer nya grejer varje år, nya artister, nya människomöten. Jag tror jag fick med det mesta. Men hur var det nu? Laleh (tänk vad det är skillnad på en artist och en artist, hur kommer det sig egentligen att Laleh märker ut sig så?), Teddybers Sthlm och Thåström var bäst. Och Planeten Jorden förstås. Jag såg inget bråk någonstans, och jag blev inte knuffad i magen av någon fotograf från Nöjesguiden för att han hade större kamera. Funktionärerna var ju alldeles underbara. Killen i öltältet hette förresten Tomas och han sa att vi skulle åka till Riksgränsen, men redan kvällen efter att vi pratade planerade han till synes resor med annat folk. Det brukar vara så på festival. Mötena är intensiva men korta, och plötsligt borta. 15 800 personer på samma ställe, vi ses i några dagar och kanske aldrig nånsin mer.
Men familjen Jansson, de träffar jag igen. Redan nästa år. Mig blir de aldrig av med.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sagor, färg och rymd

Elin Herlitz plockade med sig kameran och åkte till cirkusfestivalen Subtopia i Alby. Hon mötte en värld där man fick vara hur underlig man ville, och publiken bjöds inte bara på trapetser och motorsågar, utan även förunderliga sagor.

Kärleken sprudlar hos Laleh

Laleh Pourkarim har en självklar publikkontakt, sjunger rent och gör ett av de mest minnesvärda uppträdandena på Arvika, skriver Elin Herlitz.

Det handlar om magi

Boken om Åke Axelsson handlar först och främst om den legendariske inrednings- och möbelarkitekten som har gjort det mesta man kan göra inom sin bransch, men också om folkhemmets framväxt och ett historia som börjar i ett småländskt bondehem.

Ett tillhåll utanför Babylon

I en liten källarlokal på S:t Göransgatan vid Fridhemsplan finns det golv av konstgräs och fullt av kläder, konst, cd-skivor och mycket annat. Kollektivet Livet öppnade nämligen en butik i november. Där finns allt möjligt både från deras eget klädmärke Yta, men också från bland annat JIV, Solouniko och Vex. När jag kommer dit står Georg och Calle i butiken, men då och då rusar det ut andra killar från kontoret.

© 2025 Stockholms Fria