Premiärminister Julia Tymosjenkos svängning från Rysslandkritiker till Rysslandvän syntes redan under försommaren, menar Jakob Hedenskog, analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut.

– Tymosjenko gjorde flera uttalanden som visade att hon inte tänkte förhindra Rysslands fortsatt stora inflytande i Ukraina, och på landets energisituation.

Hennes svängning blev än mer tydlig under Georgien-krisens inledande dagar. När presidenten Viktor Justjenko valde att stötta Georgien på bästa sändningstid, åkte premiärministern på semester. Det dröjde flera dagar innan hon gick ut för att ge sitt stöd till Georgien och då fördömde hon inte Ryssland lika hårt som presidenten. Inte helt oväntat anklagades hon genast för att inta en alltför mjuk linje mot Ryssland.

Julia Tymosjenkos förändrade förhållningssätt gentemot Ryssland är inte helt enkelt att förstå. Så sent som sommaren 2007 lät hon publicera en artikel i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs där hon kritiserade Putins Ryssland i mycket hårda ordalag. Hon hävdade bland annat att Ryssland bedrev en ny expansionspolitik som hotade Ukraina. Hennes förändrade tonläge har därför skapat många frågor, och hennes politiska motståndare menar att det är ett bevis på att hon har ett hemligt avtal för att tillskansa sig Moskvas stöd under det kommande presidentvalet 2010. På så vis skulle hon utgöra ett reellt hot mot president Viktor Jusjenkos ambition att bli omvald.

Den 4 september eskalerade en konflikt mellan koalitionspartierna då presidenten drog tillbaka ett kontroversiellt förlag i parlamentet. Kärnan i förslaget var att framtida presidenter skulle få inskränkt makt, mot en utökad makt för premiärministern. Förslaget hade röstats fram av Tymosjenkos block med hjälp av det socialistiska partiet och Regionspartiet, som leds av Rysslandsvänne Viktor Janukovitj.

Denna, kanske något oväntade allians, skapade frågor kring förslagets egentliga avsikt och president Justjenko anklagade premiärministern Tymosjenko för att försöka destabilisera landet genom att uppvisa splittring mellan koalitionspartierna.

Den 16 september tillkännagavs slutligen att koalitionen mellan premiärministerns och presidentens partier var uppriven och splittringen var ett faktum. Partierna försöker just nu att sammanfoga det som återstår av koalitionen, men sprickan mellan partierna är djup och provokationer kan riskera framtida samarbeten. Julia Tymosjenkos senaste utspel, att initiera samtal med Ryssland om ett långvarigt avtal om gasleveranser från Ryssland till Ukraina, har ansetts vara en sådan provokation. Hon försvarar sig med att den politiska instabiliteten förhalar en möjlig slutpunkt för dessa segslitna förhandlingar och att landet annars riskerar att hamna i en veritabel energikris.

Tymosjenkos politiska ställning är stark just nu. Hennes opinionssiffror har ökat, och hon är långt mer populär är presidenten. Det starkaste stödet för henne finns i centrala och västra Ukraina, men hennes popularitet i östra Ukraina tilltar alltmer .

– I många nyhetsmedia förmedlas bilden av ett Ukraina som ett splittrat land, mellan en ukrainsk pro-västlig befolkning i västra delen av landet och en pro-rysk och rysktalande befolkning i den östra delen. Det är en mycket förenklad bild och det finns ingen sådan fast gräns, säger Jakob Hedenskog.

En orsak till presidentens minskade stöd är att många anser att Viktor Justjenko har misslyckats med att hålla de löften som gavs under orangea revolutionen. Premiärministern Tymosjenko har spätt på kritiken genom att hävda att presidenten avsiktligt försinkat eller avstått från att göra viktiga förändringar för att inte förlora makt. Den ekonomiska situationen i landet är stabilt negativ och konjunkturen försämrades nyligen ytterligare då en nygjord undersökning av det internationella organet mot korruption, Transparency International, visar att korruptionen ökar igen.

President Viktor Justjenkos Rysslandsskepticism kan också vara en belastning. EU vill ha goda relationer till Ryssland och vill inte att Ukraina och Ryssland ska ligga i verbal konflikt. På så vis kan Tymosjenkos nya attityd göra henne till en önskvärd kandidat för både EU och Ryssland, vilket skulle stärka henne ytterligare.

Jakob Hedenskog påminner om att detta är den fjärde regeringskrisen i Ukraina på tre år. Det är alltså inte säkert att någon definitiv förändring kommer att ske med den senaste politiska utvecklingen. Lika osäkert är det att ett eventuellt maktövertagande av Tymosjenko skulle leda till politisk stabilitet i Ukraina.

Det enda som är riktigt säkert i nuläget är att Tymosjenko har gjort en vändning i fråga om Ryssland och att det har skapat en djup spricka i koalitionen som grundlades under orangea revolutionen. Eventuellt är en epok över och en ny politisk situation har fått fäste i landet.