Nyutkomna Trygghetsrapporten från Sveriges kommuner och landsting, SKL, visar att huvudstaden är våldsammast i landet och att stockholmarna är mest oroliga för att utsättas för våldsbrott. Enligt rapporten är det drygt 40 procent högre andel våldsbrott i Stockholm än i Göteborg – staden som under den senaste tiden utmålats som den stora gangsterstaden i medier.

– Man har fokuserat mycket på de gängrelaterade våldsbrotten i Göteborg, och det är just den här typen av spektakulärt våld som passar medierna. Men ”på riktigt” har Stockholm den högsta våldsfrekvensen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Enligt Brottsförebyggande rådets, BRÅ, nationella trygghetsundersökning är kön, ålder och ort avgörande för hur exponerad och rädd man är för att drabbas av våld. Men relationen mellan utsatthet och rädsla för våldsbrott är motsägelsefull. Unga män är minst rädda men drabbas värst, kvinnor är mest rädda trots att de drabbas i mindre utsträckning.

Det paradoxala sambandet kan ha sin grund i hur media väljer att rapportera om brott. Medieforskaren Ester Pollack, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK, vid Stockholms universitet, menar att brottsjournalistiken har en kraftig inverkan på vilka föreställningar allmänheten har om risken för att utsättas för våld.

– De erfarenheter man har av brott är sällan självupplevda. Man utgår ofta från vad omgivningen eller man själv läst och hört från medier. Dessa föreställningar stämmer ofta mycket illa med verkligheten. Kriminaljournalistiken bygger på det exceptionella, ovanliga händelser med mycket inslag av sex och våld, säger hon.

Jerzy Sarnecki menar att den skeva våldsbilden kan utgöra en viss fara för allmänheten. Okunskapen gör det svårt att förhålla sig rationellt till de mer sannolika riskerna, vilket kan innebära att man vidtar fel skyddsåtgärder.

– Medierna rapporterar gärna om grova våldsbrott, men den traditionella vardagsrapporteringen saknas, säger han och fortsätter:

– Därför är det svårt att förhålla sig förnuftigt till verkligheten. I många fall kan rädslan leda till isolering och därmed minskad välfärd, i synnerhet för kvinnor. Oron kan hindra dem från att gå på teater, bio eller ut med hunden i bostadsområdet.

Ester Pollack tror också att kvinnor missgynnas av brottsrapporteringen.

– Kvinnor är ofta inte lika fysiskt starka som män och är redan från början skolade i föreställningen om att de är offer. Medier borde prioritera att skriva mer om rädslan och faktiskt lyfta fram brottskvantiteten för att förmedla en mer realistisk bild av verkligheten, som exempelvis listor på vilka brott som sker i närområdet, säger hon.

Jerzy Sarnecki anser även han att medierna borde ta ett större ansvar.

– När man rapporterar om de spektakulära brotten så bör man också ge allmänheten en bild av händelseförloppet och personen bakom brottet. Så att allmänheten förstår orsaken till varför det skedde, istället för att bara fokusera på det hemska i brottet, säger han.

Ester Pollack tycker att mediedramaturgin kring brotten säger en del om den samtida journalistiken.

– Det finns en god marknad i att skriva om dramatiska brott. Det är kittlande att läsa och tidningarna vet om att spektakulära brott säljer lösnummer. Det är alldeles för mycket gråt och alldeles för lite analyser, säger hon.