Stockholms stad marknadsför just nu kampanjen ”Stockholm, the Capital of Scandinavia” för att framhäva staden som ett ekonomiskt och kulturellt centrum. Flera storslagna projekt har inletts för att sätta Stockholm på kartan; byggnads- och rivningsprocesser för att omforma stadens siluett, inglasning av Sergels torg, med mera. Vi ska bli ”störst, bäst och vackrast”, som det tidigare finansborgarrådet Kristina Axén Olin uttryckt saken.

En levande och mer dynamisk världsstad är något som vi alla skulle tjäna på. Men när de stadspolitiska besluten följer marknadens logik, sker det lätt på bekostnad av alla medborgares rätt att ta del av staden på lika villkor.

De flesta kan nog hålla med om att utbyggnaden av infrastruktur och bostäder är en förutsättning för utveckling i en växande stad som Stockholm. Men när stadsomvandlingen går ut på att släppa marknadskrafterna fria för att locka investerare och turister, reducerar man samtidigt tusentals invånare och besökare till konsumenter.

Vi vill hävda att staden är mer än så. För majoriteten av stockholmarna är staden en mötesplats, ett andra vardagsrum man rör sig genom för att arbeta, träffa vänner och ta del av kulturlivet. För ett mindre antal är staden dessutom en plats där man bor. Staden borde vara till för de människor som bor och vistas i den ,och i sin planering tillgodose de existerande behoven för att alla ska kunna ta del av den.

Den aggressiva gentrifieringspolitiken, med lyxrenovering av innerstad och vissa förortscentra, upprensning av stadsdelar och privatisering av det offentliga rummet, gynnar främst storinvesterare och köpmän. När hyrorna marknadsanpassas och privata aktörer tillåts att skapa egna regler för och inträdesavgifter till utrymmen som tidigare tillhörde alla, minskar människornas handlingsutrymme och möjligheter till delaktighet dramatiskt.

De få fria alternativ som tidigare fanns har exploaterats av marknadskrafterna och det blir allt svårare för människor att hitta lokaler och skapa egna alternativ för att hålla kulturen levande. Förutom att konflikten mellan dem som äger staden och de som bor och vistas i den tydliggörs, innebär det en uppenbar risk för en inskränkning av den grundlagsskyddade yttrande- och demonstrationsrätten.

Förra hösten revs Bryggan Citys lokal, en välbesökt dagverksamhet och samlingspunkt för hemlösa, för att ge plats åt ett nytt lyxhotell. I dagsläget står man fortfarande utan fast lokal för verksamheten. Det kan tyckas som en bagatell, men i en stad där politiker diskuterar marknadsanpassning av hyrorna för att folk själva ”ska inse att de inte har råd att bo i de mest attraktiva områdena”, och avgifterna för kollektivtrafik chockhöjs, verkar det som att rätten att bo och vistas i staden alltmer blivit en klassfråga.

Resultaten av dagens stadspolitik blir segregering. Den som inte passar in i bilden av hur en lyckad innerstadsbo ska vara trängs undan och förpassas till förorterna, där en fortsatt avsaknad av levande förortskultur ändå leder till ett fortsatt beroende av stadskärnan. De sociala problemen som finns i staden avsäger man sig aktivt ansvaret för genom att osynliggöra dem, eller helt enkelt flytta på dem.

Stadsfrågor får generellt en sådan undanskymd plats i valrörelsen och samhällsdebatten att dagens stadsplanering omöjligen kan sägas vara demokratiskt förankrad. När vi talar om vad som händer i staden, säger vi ”De bygger en ny väg” eller ”De river en fritidsgård”. Vårt språk avslöjar glappet mellan folket och politikernas stadsplanering i en stad där vi ser oss själva som åskådare snarare än deltagare.

Allt fler människor genomskådar stadspolitiken som en bluff, där politikernas verktyg för att locka turister och investerare knappast har någonting med majoriteten av invånarnas livsvillkor att göra.

Missnöjet med utvecklingen växer och kampandan har åter väckts. De röda handdukarna som hösten 2007 vajade från Hornstull till Odenplan har spridit sig till förorten, där man tar strid mot utförsäljningen av allmännyttan, för att bevara det lokala badhuset i Aspudden och andra frågor. Lokala boendeinitiativ som Husby Unite kräver en rättvis och ansvarsfull bostadspolitik, och nätverket ”Rädda hyresrätten” har skapats för att motverka ombildningarna av allmännyttans lägenheter till bostadsrätter.

Ännu har vi bara sett början på en gryende proteströrelse. Det är dags att skapa en hållbar stad för alla, där långsiktiga mänskliga och miljömässiga behov går före kortsiktiga vinstintressen.

Kajsa Grytt • musiker
Janne Flyghed • professor i kriminologi vid Stockholms universitet
Dror Feiler • musiker, tonsättare och konstnär
Ella Lemhagen • filmregissör
Hooman Anvari • Husby Unite
Stefan Sundström • musiker
Tompa Eken • konsertarrangör Kafé 44, tidigare engagerad i Ultrahuset
Mian Lodalen • journalist och författare
Hanna Brus • Alarm Sthlm
Mattias Gardell • docent i religionshistoria
Petter Nilsson • vänsterprofil
Ulf Slotte • planka.nu