Farmen | Stockholms Fria

Fördjupning


Niklas Zachrisson
Fria.Nu

Farmen

I över hundra år har den finaste jordbruksmarken varit i händerna på den vita minoriteten i Zimbabwe. År 1980 kom befrielsen och Robert Mugabe valdes till president med löftet att ge tillbaka marken åt folket. Hela världen jublade åt segern, Mugabe var en hjälte. Tjugo år senare börjar farminvasionerna, ekonomin kollapsar och i dag svälter människor i tusental. Klyftorna och rasismen lever vidare som aldrig förr, men nu är även de vita fattiga.

Det är tidig morgon och fortfarande svalt ute. Solen har precis gått upp och fåglar och syrsor spelar sin morgonsång. Joan Dodman, farmens ägare, står och tittar ängsligt på sina kor. De är magra och inte alls lika många som när hennes mamma drev farmen. Mjölkningen går extra sakta idag. Ännu ett strömavbrott har gjort att allt blivit försenat. Utanför står två män från det lokala mejeriet som är där för att hämta det lilla som farmen fortfarande producerar. Männen ser trötta ut.

– Så vad ska vi göra åt situationen? frågar Joan när hon närmar sig männen som väntar ute vid mjölkbilen. De vet precis vad hon pratar om.

Inget svar.

– Samla er! fortsätter hon uppmanande.

Mannen som står närmast ser ledsen ut, men minen övergår i ett leende och han svarar till sist:

– Då slår de oss. Innan vi ens hinner prata ihop oss, får militär och polis reda på det. Alla är rädda. Det enda vi kan göra är att be.

Traktorn som driver generatorn dånar i bakgrunden och Joan ser bekymrat på männen och den rostiga mjölkbilen. Hon svarar inte. Hon vet att det är lönlöst.

Joan driver farmen tillsammans med sin bror. Deras föräldrar utvandrade från Skotland i slutet av 1940-talet och köpte farmen i dåvarande Rhodesia, vilket var populärt bland européer efter andra världskriget. En farm i Afrika var något många drömde om och Rhodesia erbjöd god jordbruksmark, underbart klimat och billig arbetskraft. Sedan 2005 äger Joan och hennes bror inte marken längre, det gör regeringen, men de klamrar sig fast vid de två tredjedelar som inte ockuperats av krigsveteraner. För att tjäna pengar kör Joan in till Bulawayo, landets näst största stad, och säljer sin mjölk till vänner och bekanta. Hon tar bara emot Sydafrikanska rand, för Zimbabwes valuta är näst intill värdelös i dagsläget. Då och då åker hon, som alla andra Zimbabwier som har ett pass, till grannlandet för att handla basvaror. Köerna är långa precis som väntan – tusentals Zimbabwier korsar gränserna varje dag. Flera smiter över utan pass och många återvänder aldrig.

Vid två mjölktankar, som kom med norskt bistånd till farmen i början av 1980-talet, samlas farmens fåraherdar i väntan på den dagliga ransonen mjölk. ”Madam”, säger de och nickar god morgon till Joan. Männen har på sig, som alla gårdens anställda, blå overaller. Bälten måste hålla dem på plats, de har blivit för stora på sistone, majsgröten räcker inte till. Med förväntansfulla ögon följer de Joan när hon fyller deras halvliterflaskor.

– Vi brukar ge dem nya skor varje år, men i år har vi inte haft råd, säger Joan och häller en skopa ljummen mjölk i en av petflaskorna. Och hur ska vi kunna ge dem lön när vi inte kan hämta ut våra pengar från banken?

Pengarna från mejeriet finns på kontot, men på grund av hyperinflationen går det inte att hämta ut dem snabbt nog för att kunna betala arbetarna deras riktiga lön – knappa 100 kronor i månaden. Den lilla lönen räcker inte långt, endast till transporten in till stan eller en stor säck majsmjöl.

I Bulawayo slingrar sig enorma köer till bankomaterna. Det dagliga maxbeloppet för uttag räcker till två limpor bröd. Undernäring och svält sprider sig lika snabbt som rykten om opposition. De som inte har tillgång till utländsk valuta har svårt att överleva. Detta gäller för den större delen av befolkningen, men inte för regeringspartiet och fortfarande inte för de vita.

De flesta vita som bor kvar på de stora farmerna och i städerna är ruinerade av Zimbabwes ekonomiska förfall. Men Joan och andra Zimbabwier med europeisk härstamning lever fortfarande i fina hus med svarta tjänare. De är chockade, men ändå inte så förvånade över vad som hänt nu när ”de svarta terroristerna” styr deras land. Den koloniala lyxen lever kvar med en bitter eftersmak av det hundraåriga förtryck, som för 28 år sedan byttes ut mot ett annat.

När mjölkningen är avslutad går Joan upp mot farmhuset. Det ligger som en grön oas bland allt det torra, med galler för fönstren och låsta grindar. Det är gassande hett. Inte ett moln på himlen. Hennes gråsprängda hår klibbar sig mot pannan och hennes steg är tunga. Utanför det taggtrådsförsedda staketet ser hon storebror Ian tillsammans med veterinären som kommit från stan för att hjälpa till med de sjuka fåren. Veterinären är pensionerad sedan länge, men måste arbeta – de unga har lämnat landet. Han sitter hukad över ett dött lamm med uppsprättad buk.

Farmens förman som har hand om betesdjuren, Manie Delport, är också där. Han går runt bland bräk och damm med ett gevär i handen. Borta vid ena grinden står ett sjukt djur. Manie höjer geväret, skjuter ett skott i nacken och de små, svaga benen viker sig snabbt. Hon rycker fortfarande när Manie sprättar upp hennes lilla, mjuka bröstkorg. Lammet öppnar sig och insidan betraktas av sällskapet som samlas runt omkring. Veterinären letar efter symtom.

– Titta, hjärtat slår fortfarande! Oj vad länge det slår, säger Joan.

– Ja, det är otroligt hur länge de kan slå så här, svarar den gamle veterinären.

– Det är väl ingenting, säger storebror Ian med trött, rispig röst. Jag vet ett hjärta som har slagit i 84 år nu och fortfarande vägrar att ge upp.

De andra tittar upp och ler instämmande.

Joan och hennes bror är några av det hundratal kommersiella farmare som är kvar i landet. För tio år sedan var de över fyra tusen. Under snart ett årtionde har de vita farmarna utsatts för hot, våld och i värsta fall mördats av arga anhängare till regeringspartiet – de så kallade krigsveteranerna. ”Zimbabwe för Zimbabwier, vita ut!” är populära slagord från landets president Robert Mugabe. Han överträffar till och med sin företrädare, Rhodesias Ian Smith, i uttalad rasistisk politik. Båda två är produkter av Storbritanniens råa kolonisation för hundra år sedan.

Det har blivit eftermiddag och några moln börjar samla sig på himlen. Manie kisar upp mot de vita stråken.

– Ett gott tecken, säger han förhoppningsfullt.

Alla längtar efter regn. Det är torrt överallt och gräset innehåller knappt någon näring. Beteskorna fick inte foder som de brukar i vintras, så de svagaste lägger sig ner och ger upp. Manie och farmarbetarna kämpar förgäves för att få dem på benen igen. De måste stå, annars dör de.

En av de sjuka korna hänger i selar och rep fästa i en stor järnställning som används för att få upp de tunga djuren. Repen är hårt spända av ett antal smala, men starka armar. Kon har gett upp, bara hänger där. Hon tittar apatiskt på det foder som är upplagt framför henne. Så mycket väsen för ingenting. Hon bryr sig inte längre och visar ingen vilja att stå i dag heller. Flugor surrar kring de variga liggsåren.

– Stå inte bara där, hämta vattnet! Manzi! Manzi! fräser Manie argt till en av de äldre arbetarna som står bredvid.

Han heter Smart Ndebele och har varit på farmen i 40 år. Smart är en ståtlig man med grått skägg och rak rygg. Han har sytt ihop sina trasiga stövlar med ståltråd.

– Yes boss, svarar Smart och tittar ner i marken som en liten pojke.

Efter en timmes hårt slit står kon på egna ben. Selarna tas försiktigt av. Ett sorl av röster på det inhemska språket ndebele breder ut sig. Några skratt. Nu ska de snart få gå för dagen.

– Vänta, inte så fort, panzi bittana, säger Manie i en blandning av engelska och ndebele. Nu tar vi nästa! Inget att bråka om, om vi inte gör det här blir det inga pengar.

Alla förstår inte hans vassa boerengelska. Men en av de yngre, som gått i skolan och skrivit ”Nevermind” på ryggen av sin blåa overall, tittar argt på Manie när denne vänder sig om. Han förstår precis.

– De behandlar oss som hundar, mumlar den unge mannen med betoning på hundar.

Han ler efteråt som för att dölja allvaret i det han sagt.

– Mitt namn är Mr Baboni (Herr Babian), Nevermind Baboni, fortsätter han och skrattar.

Rasismen är fortfarande ingrodd i det zimbabwiska samhället och det är inte lätt att vara farmarbetare – alla de underbetalda arbetarna på farmerna är uteslutande svarta. Fler farmarbetare har blivit förföljda, utkastade och mördade än de vita ägarna under ockupationerna, men blir ofta bortglömda i den hätska debatten om Zimbabwes farmer. Trots att de vet hur dåligt de blir behandlade av deras arbetsköpare och trots hoten från krigsveteranerna står de ut, för de vet att alternativet är arbetslöshet och svält.

Solen har gått ner och vintergatan breder ut sig i den svarta natten. Joan sitter i en fåtölj med sin dagliga gin och tonic i handen. Genom ett trasigt fönster hörs kvällssyrsornas monotona solo och bladens susande från gummiträden utanför. Dofter av eukalyptus sveper in i farmhuset. Det är fortfarande varmt. En uppstoppad leopard tittar ut över Joan och den stora matsalen. Pigan har dragit sig tillbaka till sitt skjul på arbetarnas område en bit bort och storebror Ian har åkt till sitt hus i Bulawayo, där han bor under veckodagarna. Hon är ensam kvar på farmen. Hennes döttrar har emigrerat till Australien, som många andra, och hennes man gick bort för några år sedan. Joan tror att det var situationen i landet, stressen och det ständiga hotet från krigsveteranerna som fick tumören att växa.

– Men jag är inte rädd längre, säger hon och blickar ut i mörkret. Man vänjer sig. Kommer de, så kommer de. Jag menar, farmen är mitt liv. Det enda jag kan göra är att försöka fortsätta.

Fakta: 

Markfrågan:

1890 Cecil Rhodes tågar upp från Sydafrika med sitt företag ”Brittiska Sydafrikanska kompaniet” på jakt efter guld. Rhodes lurar till sig och beslagtar mark och landet får namnet Syd-Rhodesia. De första vita nybyggarna breder ut sig, främst där den bördiga jorden finns.

1930 Lagen ”The Land apportionment act” instiftas och bibehålls fram till befrielsen. Endast de vita får äga den finaste marken. Stora farmer utvecklas. Den vita minoriteten, 1 procent av befolkningen, äger 70 procent av den bördiga jorden.

1979-80 Landreformen påbörjas med ”Lancaster house agreement” under befrielsen. Marken ska redistruberas till den stora befolkningen, men inte mycket sker, trots stora ekonomiska satsningar från Storbritannien.

2000 President Mugabe kommer med ett förslag om beslagtagning av de vitägda farmerna. Förslaget röstas ner. Som svar uppmanar Mugabe krigsveteranerna från befrielsekriget att gå ut och ta det som är deras. Ägare och arbetare hotas, mördas och kastas ut från större delen av de stora kommersiella farmerna under våldsamma invasioner och belägringar. Resultatet blir en total kollaps av landets jordbruksproduktion.

2005 Presidenten inför en lag som säger att all mark tillhör regeringen och förhindrar således markägare att kunna gå till domstol. Antalet vita farmare har sjunkit från 4000 till ungefär 200 stycken. Antalet minskar fortfarande och nästan alla har då bara kvar delar av den ursprungliga egendomen.

2008 De kommersiella farmarnas förbund – CFU – lägger fram ett förslag till landets nyblivna premiärminister Morgan Tsvangirai, om hur landet kan börja producera igen. Men inget sker då samtal fortfarande pågår om maktfördelningen i landet.

Källor: Wikipedia ”Landquestion”, CFU

Sverige och Zimbabwe:

Det svenska biståndet inleddes med stöd till befrielserörelsen, ZANU/ZAPU PF, under Rhodesia tiden. Efter självständigheten 1980 gav Sverige stöd till den ekonomiska och sociala utvecklingen i landet. Relationerna var mycket goda.

Sverige avbröt utvecklingssamarbetet 2001 på grund av det politiska läget och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. År 2002 införde EU riktade åtgärder, som fortfarande är i kraft, i form av visumrestriktioner, förbud mot vapenexport och frysning av ekonomiska tillgångar för ledande företrädare inom regeringspartiet ZANU PF. Statsminister Reinfeldt har offentligt kritiserat Mugabes regering för brott mot mänskliga rättigheter, politiskt förtryck, och misshandel av ekonomin.

Källa: Sida

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria