Det måste vara ett helvete att vara mamma år 2006. I alla fall verkar det så, när jag läser Linda Skugges roman Ett tal till min systers bröllop. För det är väl en roman? Karaktären Sylvia Svensson tycks ha lite väl många likheter med författaren själv för att man ska känna sig lugn. Och det står inte 'Roman' på försättsbladet. Men vänta nu! 'Detta är inte en självbiografi' skriver författaren. Okej då. Not based on a true story som försäljningsargument. Hm. Originellt. Brukar alltid vara tvärtom.
Hur som helst. Hur hinna med två barn, arbete, äkta man, husdjur, bilparkering, sömn och allt annat här i livet? Sylvia tycks inte hinna med någonting och stegrar sitt typ A-beteende ju längre boken lider, det vill säga stressar upp sig för allt, blir aggressiv för inget. Och det är klart, med högst två timmars sömn varje natt kan vem som helst bli kinkig. Och med en timmes arbete varje dygn klarar fåtalet ekonomin. Men Sylvia skriver krönikor i tidningar, minst 2500 kronor styck ska hon ha. För er kära läsare som inte vet vad en krönika är, kan jag berätta att det är en fritt formulerad text utan krav på research eller nedlagt arbete ute på fältet. Med andra ord: väldigt lite jobb för mycket pengar.

Sylvia får inte tiden att räcka till, ett klassiskt läge för många tvåbarnsmorsor i det moderna svenska samhället. Ska vi summera? Hon sover två timmar per dygn och jobbar en timme, det blir, hm ..., tre timmar per dygn. De andra tjugoen timmarna? Ägnas åt barnen? Parkera/leta efter bilen? Svara på sin systers dumma frågor inför hennes bröllop? Oroa sig för att hennes bortresta karl ska vara otrogen?
Alla vet att det kan vara jobbigt att tidsmässigt kombinera familj med karriär och självförverkligande nu för tiden. Om jag vore tvåbarnsmamma och arbetade heltid, åtta timmar om dagen, skulle jag också knäa. Sylvia måste jobba en timme om dan '... och de flesta tidningar betalar bara 3 500 för en artikel, fatta hur många artiklar man måste skriva'. Problem med identifikation, någon?

Identifikationen är då lättare med Ebba von Sydow och hennes bildbok på sig själv (71 stycken) Ebbas stil. I alla fall om man identifierar sig som Kvinna. Man föds inte till kvinna, utan blir uppfostrad till kvinna - Simone de Beauvoirs ord har väl aldrig illustrerats tydligare. Ebba har också dåligt med tid över tycks det, trots att hon inte är mamma. Ansiktsmasker ska läggas, pedikyr avnjutas, shoppinglistor uppställas för att sedan verkställas. Yttrandet 'Allt blir så mycket roligare med ett rosa sidenband i håret' får sin förklaring när Ebba några sidor senare varnar för djupsnackare när man går på fest.
Vikten och betydelsen av det banala når sin fullbordan när Ebba delar med sig av sin visdom: 'visa mig dina jeans och jag ska säga dig vem du är'. Konsumtionsfilosofin har fått sin mest flärdfulla uttolkare: Jag konsumerar (rätt), därför existerar jag! Och följdriktigt verkar inte Ebba ha några depressioner, hon har klädkriser.
Det kuriösa med denna bok är att överklassen à la von Sydow inte är överklass för att de är smartare än oss andra, utan för att, tja, jag vet inte... För att de redan är överklass. För att de har pengar och med hjälp av dem kan bestämma vilket konsumtionsmönster som är 'rätt'.
Och när hon motvilligt erkänner att hon har fyrtio par jeans i sin garderob, kommer jag att tänka på Imelda Marcos, den filippinske diktatorns fru fram till 1986, hon som för statskassan bland annat köpte 2 000 par skor medan befolkningen i det närmaste svalt.

Det är något visst med böcker som provocerar stort utan att vara avsedda att provocera. Men det har väl med författarens position att göra. Det som är naturligt och normalt i Ebbas värld, är en taskspark (eller vad det nu heter med kvinnlig metaforik) mot alla dem som näppeligen har råd med ens två par jeans, eller ännu mindre när det gäller de kvinnor i Bangladesh som syr plagget för svältlöner under slavliknande förhållanden.
Äh, varför bry sig, tänker nu någon irriterad läsare. Skaffa dig ett liv istället. Säg det till dem som varken har tid eller pengar, de som jobbar sexton timmar om dagen, sju dar i veckan, men ändå inte har råd att konsumera varorna de själva producerar.
Det är när man läser Skugge och von Sydow som man riktigt börjar längta efter en global ekonomisk tvångsutjämning.