I våras lagfästes det avtal som tidigare gällt mellan stat och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) angående asylsökandes rätt till vård. Precis som tidigare har asylsökande rätt till ”vård som inte kan anstå”, en formulering som är minst sagt vag. Formuleringen leder i praktiken till att läkare lämnas att själva bestämma om vård ska ges även om patienten, som man kan anta inte befinner sig i ett ekonomiskt särskilt gynnsamt läge, inte kan betala för den. Sverige har kritiserats hårt både internt av olika debattörer och externt av FN:s särskilda rapportör Paul Hunt för att man har en av EU:s hårdaste lagstiftningar kring vård till asylsökande.

Andres Tricalotis, läkare vid Flyktingmedicinskt centrum i Rissne, bekräftar bilden av att det är svårt att ge rätt vård till asylsökande.

– Det händer ofta att vi remitterar patienter till kliniker som sedan säger nej, att de inte anser att patienten är i behov av vård som inte kan anstå.

– Det är som att spela fotboll med flyktingars hälsa. Vi har haft flera patienter som riskerat allvarliga komplikationer. Det kan vara blinda eller psykiskt sjuka till exempel, och ja, ibland har det inte gått så bra, konstaterar Andres Tricalotis.

Men frågan är om regelverket verkligen är så restriktivt, och om läkare alltför ofta väljer att tolka begreppet ”vård som inte kan anstå” alldeles för snävt. Bengt-Erik Ginsburg, överläkare vid Transkulturellt centrum i Stockholm, anser just detta, att läkare är onödigt restriktiva.

– Problemet är formuleringen ”vård som inte kan anstå” som skapar en osäkerhet hos läkare, en känsla av att man måste agera gräsrotspolitiker och fatta egna beslut. Många tror att det handlar om att ha civilkurage när det gäller hur mycket vård man ska ge till asylsökande, men det behövs ju inget mod, det finns inget som hindrar att man ger den vård man anser nödvändig till asylsökande. Det finns ju inga repressalier mot en läkare som gör för mycket, poängterar han.

Enligt Bengt-Erik Ginsburg tillkom formuleringen ”vård som inte kan anstå” just för att inte behöva begränsa läkares insatser vid vård av asylsökande. Fram till 1984 gällde den betydligt tydligare regeln att vård skulle ges om patientens tillstånd var livshotande.

– Inom vården ansåg man att formuleringen var för snäv och oetisk, att man från vårdens sida måste få göra mer för patienten än att bara ingripa vid livshotande tillstånd. Därför ändrade man till det vidare ”vård som inte kan anstå”, säger han.

– Naturligtvis innebär det att landstingen, om läkare skulle välja att ge mer vård än de gör, inte skulle få full ersättning för de insatser som ges, men jag anser att det är oetiskt att neka asylsökande vård på grund av betalningsförmåga, säger han.

Socialstyrelsen brukar vanligtvis kunna räta ut frågetecken av det här slaget, men vägledningen därifrån är återhållen.

– Termen ”vård som inte kan anstå” har diskuterats så länge som den funnits. Regeringen har också bett oss förtydliga termen men den går helt enkelt inte att definiera på ett entydigt sätt, säger Claes Tollin, medicinalråd vid Socialstyrelsen.

Istället har Socialstyrelsen inkluderat exempel på vård som inte kan anstå – som mödravård, förlossning, vård vid abort – och utöver det sagt att det är vårdgivaren som måste ta beslutet från fall till fall.

Eva Nilsson Bågenholm, ordförande för Sveriges Läkarförbund, tycks luta åt Bengt-Erik Ginsburgs tolkning av ”vård som inte kan anstå”, att det finns utrymme för att ge i princip hur mycket vård man vill, men vill ändå ta bort lagen helt.

– Lagen hindrar oss inte från att ge vård, den säger bara vad vi är skyldiga att ge, så i princip är den inte begränsande. Men det är ju kostnader och pengar inblandat vilket gör det hela komplicerat. Lagen ställer till slut krav på att läkare ska behandla människor olika. Sverige erbjuder de sämsta förutsättningarna för vård till asylsökande och papperslösa jämfört med andra EU-länder, säger hon.