Identitet byggd på en tröja
Jag är en västerländsk konsument i ett rikt land. Det innebär att jag, varje dag, påverkar visionen om ett hållbart samhälle i negativ riktning. Men jag har lyckats inbilla mig att jag trots allt är en hyfsat ”vettig” konsument. Försöker välja rätt matvaror. Äger ingen bil. Diskar inte under rinnande vatten. Ja, ni vet. De små, nästan bagatellartade handlingarna som gör att vi upprätthåller någon sorts privatmoral inför den överväldigande insikten att vårt kollektiva beteende är ohållbart.
Men. Det finns ett område i mitt liv – ett stort område – där den här svajiga ”medvetenheten” fullständigt fått stå tillbaka. Och jag är absolut inte ensam om det.
Jag tycker om idrott. Jag följer idrottslag. Och där uppstår helt andra värderingar för mig.
Att gå på fotboll är nämligen en mycket mer konkret moralisk handling för mig än att avstå från ett inköp av en icke Rättvisemärkt vara. Eller än att avstå från inköp, punkt. För jag har byggt min identitet kring en tröja och ett lagmärke. Och varje vecka ska den tröjan och det lagmärket försvaras mot De Onda. De Andra. Skurkarna på andra sidan planen.
Det moraliska engagemanget kräver uppoffringar av mig. Till exempel att jag köper vissa kläder. Att jag investerar i långa resor. Att jag betalar för vissa tevekanaler och accepterar en stor mängd reklam för olika varor. Det har tillochmed krävt av mig att jag köper en viss sorts hamburgare.
Det har alltid varit okej för mig. För syftet har alltid varit godare, högre. ”Vi” ska ju gynnas.
Och jag är en rätt typisk idrottskonsument. Här till höger kan ni läsa en lång intervju med forskaren Björn Anders Larsson. Han kan berätta att sporten är bra mycket starkare än vad resten av ekonomin är.
För vi som gillar sport är extremt duktiga konsumenter, riktiga superkapitalister.
Vi är tåliga. Vi är plikttrogna. Vi investerar alltid. Vi är lojala intill vägs ände mot ”våra” varumärken och företag och villiga att acceptera i princip alla sorters beteenden från deras sida.
Kan vi fortsätta med det? Kan vi som älskar elitfotboll fortsätta räkna med en framtid där vi ska kunna flyga till andra länder och följa våra favoritlag– kanske varje weekend? I dag finns det fans som gör det.
Kan vi fortsätta upprätthålla en enorm underhållningsindustri som förutsätter ständiga flygresor, energikrävande jättearenor, en köttindustri i nuvarande skick, en textilindustri i nuvarande skick?
Det finns lösningar. Det finns alltid lösningar. Jag är optimist. Men i slutändan kommer vi bli tvungna att offra något.
Och jag har, i arbetet med det här numret, insett att jag själv är beredd att offra jävligt lite av det som betyder mest för mig. Sporten. Bollen. Min identitet, min tröja, mitt märke.
Det är en oroande insikt.
