– Situationen är katastrofal, säger Maria Corneliusson, ledamot i kvinnojourens styrelse. Föreställ dig att du blir förminskad och förnedrad, att du inte får ha någon egen plånbok, att du blir hånad för dina åsikter, knuffad och slagen. Det här är vardag för många kvinnor. Många ser då kvinnojouren som en fristad.

Kungsbacka kvinnojour har funnits i 15 år och erbjuder bland annat stödsamtal, juridisk hjälp och skyddat boende. En del kvinnor kommer dit efter jobbet för att få ta en kopp kaffe och prata i lugn och ro, för att på så sätt orka med resten av dagen.

Maria Corneliusson sitter även i kommunfullmäktige för partiet Kungsbackaborna, men hon menar att många kvinnor hellre vänder sig till kvinnojourer än till kommunala socialtjänster. Detta eftersom kvinnorna kan vara anonyma hos jourerna. Men nu kan alltså Kungsbackas kvinnojour tvingas stänga, eftersom man har för lite pengar.

Alla jourens sju medarbetare jobbar ideellt, men de räknar med att omkostnaderna för jourlägenhet, öppna lokaler, telefon och vidareutbildning och stöd för personalen är ungefär 500 000 om året. Därför söker de bidrag på det beloppet från kommunen varje år, men den summan har aldrig gått igenom. Förra året fick de 290 000.

– Det är kris, nu är måttet rågat, säger Maria Corneliusson. Det gör ont i hjärtat om vi måste lägga ner verksamheten, men vi kan inte hålla på så här. Vi får höra att ”ni klarar det ju”, men vi klarar det inte på ett bra sätt, vi vill kunna ge kvalitet och professionalitet.

Bristen på pengar går ut över verksamheten, menar hon. Personalen har i dag ingen möjlighet att gå vidareutbildningar och de har inte råd att renovera jourlägenheten, när städning behövs får de be vänner om hjälp. Enligt Maria Corneliusson kan de heller inte hjälpa kvinnorna i den utsträckning som de vill. Målet är att kunna ge hjälp inom 48 timmar, men i dag kan det dröja en hel vecka innan man får hjälp.

Sedan i november förra året arbetar ett kvinnonätverk till stöd för jouren. I nätverket samarbetar hjälporganisationer, en fackförening och politiker från höger till vänster. Kommunstyrelseledamoten Maj-Britt Rane Andersson (s) är en av dem.

– Det här är en stor och rik kommun, men den betalar ändå inte ut pengarna, säger hon. Folk tror inte att våld mot kvinnor förekommer i kommunen, utan att det är sådant som händer någon annanstans. Vi brukar använda uttrycket ”de höga häckarnas helvete”. Det ser dyrt och fint ut, men bakom häckarna finns det en misär som man inte pratar om.

Den 9 december 2008 lämnade nätverket över ett brev till kommunstyrelsens ordförande Per Ödman (m) med krav på att jouren ska få så stort ekonomiskt stöd att verksamheten kan fortsätta. Ärendet kommer dock inte att tas upp i kommunstyrelsen, enligt Per Ödman, eftersom ansvaret ligger hos Nämnden för individ och familjeomsorg. Nämndens ordförande, Marianne Hultén (m), kan inte ge några löften om att kvinnojouren kommer få de pengar de behöver. Hon pekar på att nämnden endast har 565 000 kronor totalt att fördela till olika föreningar.

– Jag blir så förbannad, svarar Maria Corneliusson, från Kvinnojouren. De bara skyller på varandra. Nämnden skyller på budgetberedningen och tvärtom, så att frågan hamnar i ingenmansland.

I mars ska Nämnden för individ och familjeomsorg ta ställning till hur pengarna för 2009 ska fördelas.

– Det är ledsamt om de tvingas lägga ner, men om de ska få mer pengar innebär det att vi måste lägga ner någon del av vår ordinarie verksamhet, säger Marianne Hultén. Jag ser ingen lösning, inte med de pengar vi har nu.

Maria Corneliusson berättar att de bett nämnden att söka mer pengar för att finansiera jouren.

– Pengarna finns i kommunen, men nämnden söker inte mer. Det kommer att bli ännu dyrare för kommunen om vi tvingas lägga ner. Jag vet inte vad som kommer att hända med kvinnorna och barnen, vi kommer tvingas säga att ”tyvärr vi kan inte hjälpa er”. Nu gäller det att rädda kvinnojouren.