Folkrätten dog när Nato fyllde femtio
Jag är redan förbannad på de Natokramande minnesartiklar om Kosovokriget som kommer att dyka upp och sprida lögner under våren, 10 år efter bombningarna och 60 år efter Natos grundande. Den här krönikan är ett vaccin. Klipp ut och spara.
På torsdag har det gått 10 år sedan massakern i Racak där serbiska styrkor mördade ett stort antal kosovoalbaner. I spåren av detta startade Nato sitt första angreppskrig någonsin, 78 dagars bombningar av Serbien. Racak var den moraliska grunden, trots att liknande illdåd tyvärr är vanliga runt om i världen. Israels raketbeskjutning av moskéer i det pågående angreppet på Gaza har till exempel inte lett till Natobombningar.
Redan i veckan som kommer kan vi alltså räkna med felaktiga påståenden om Kosovokriget i mainstreammedia, om det finns plats på utrikessidorna bredvid de lika undermåliga rapporterna om Gazainvasionen.
Den vanliga uppfattningen i Nato och i Natowannabeländer som Sverige är att Racak var toppen på ett isberg. Ett bevis på att serberna antingen försökte utrota eller fördriva albanerna från Kosovoprovinsen.
I själva verket var Racak en isolerad händelse. ”Före Natos luftangrepp fanns det ingen humanitär katastrof i Kosovo”, förklarade senare den amerikanska diplomaten Norma Brown i tysk tv.
Enligt Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa som övervakade striderna mellan den albanska UCK-gerillan och de serbiska styrkorna var situationen ”instabil” och präglades av terrorattacker från UCK och av oproportionerligt våldsamma svar från serbiska säkerhetsstyrkor. Mycket illa, men knappast någon anledning att starta krig.
Nästa tema för minnesartiklar kan mycket väl bli ”fredsförhandlingarna” i franska Rambouillet som inleddes i februari 1999. Trots att få journalister hade tillgång till avtalstexten kunde de rapportera att serberna var fredsmotståndare eftersom de vägrade göra några överenskommelser.
Men fastän showen kallades förhandlingar var avtalstexten, som lades fram av USA och några av dess Natokompisar, inte förhandlingsbar. Det var ett ultimatum: skriv på annars bombar vi.
Och när journalisterna hade lämnat Rambouillet och mer genuint intresserade analytiker tittade på texten upptäckte de att den var formulerad så att ingen suverän stat i världen hade kunnat underteckna den. Inte minst för att den krävde att Nato skulle få total rörelsefrihet i hela Serbien på obestämd tid, att Natos soldater inte skulle lyda under serbisk lag och att Kosovoprovinsen i praktiken helt skulle avskiljas från Serbien. Snarare en krigsförklaring än en fredsöverenskommelse.
Det finns många fler lögner om Kosovokriget än det finns plats för i den här spalten, men de viktigaste är antagligen ändå de som har med själva bombningarna att göra. Det visade sig till exempel senare att man medvetet bombade el- och reningsverk för att göra livet svårt för den serbiska civilbefolkningen i förhoppningen att det skulle få dem att störta president Miloçeviç. Ett klart brott mot krigets lagar.
De civila i Kosovo drabbades av ett ännu större helvete. Under bombningarna drev de serbiska styrkorna ut över 800 000 kosovoalbaner ur provinsen, enligt OSSE. Bomberna som skulle stoppa en humanitär katastrof utlöste alltså en kampanj av etnisk rensning. Detta orsakade inte den våg av kritik mot bombningarna som man hade kunnat vänta sig utan fördrivningen sågs istället som bevis på att insatsen var nödvändig.
I det nya ”rättsläge” som världen befinner sig i efter Kosovo kan Israel invadera Gaza. Strider i befolkningscentra kritiseras då med hänvisning till folkrätten, men inte själva angreppet. Det är inte en ”utveckling av den internationella rätten”, som det ofta påstås. Det är en avveckling.
