Jordreform, rättvis fördelning av resurserna, nationellt självbestämmande och inkluderande demokrati har varit nyckelfrågor för den latinamerikanska vänstern. Regionen präglas fortfarande av grotesk ojämlikhet och social, politisk och ekonomisk uteslutning av stora grupper. Vad gäller självbestämmande eller autonomi, har de progressiva vänsterinriktade krafterna motsatt sig USA:s på många sätt förödande inflytande i ländernas inre angelägenheter och även regionens problematiska beroende av institutioner som IMF och Världsbanken.

I dag färgas kontinenten röd av vänsterregeringar i Brasilien, Bolivia, Venezuela, Ecuador, Paraguay och Nicaragua och socialistiska reformister i Chile, Argentina och Uruguay. Att minska beroendet av USA och andra externa aktörer fortsätter att vara en vision för vänstern och länderna har försökt distansera sig i olika grad från stormakten. Större nationellt självbestämmande är ett legitimt politiskt mål av största vikt för fungerande demokratier.

Men idéerna om självbestämmande för länderna har inte alltid visat sig sträcka sig till att omfatta ett kulturellt och religiöst koloniserat område: kvinnans kropp. Längs ”machismons” och ”katolicismens” kontinent är diskussionen om kvinnans rätt att själv bestämma över sin egen kropp och därmed sitt liv ett, milt sagt, krigsämne. Frågan delar också vänstern, som svikit kvinnorna och i flera fall valt att gifta sig med kyrkan.

Självklart spelar den religiösa katolska tron in, arvet från kolonialismen. Kyrkans tro och kulturella inslag av machoidealet av den starka, beskyddande och allena bestämmande mannen – har gjort kvinnans kropp till en koloniserad bastion, där tron förblir lag för alla.

Där har vänstern inte bjudit på tillräckligt motstånd. Tvärtom. Så kallade progressiva krafter har i många fall lämnat kvinnofrågor åt sidan när makten har nåtts.

År 2009 är det fortfarande bara Kuba och Puerto Rico som har legaliserat abort, och sedan 2007 även Mexico City. Kuba blev först och legaliserade abort 1965. På andra håll ser det mörkt ut. Totalförbud råder i El Salvador, Honduras, Dominikanska Republiken och nu senast i Nicaragua. I 27 länder behåller man restriktiv lagstiftning där abort bara tillåts i fall av våldtäkt och när kvinnans liv är i fara.

Sandinistledaren Daniel Ortega vände i Nicaraguas valrörelse 2006 kappan efter vinden och gav helhjärtat stöd till ett totalförbud av abort. Nicaragua, med en vänsterregering och Ortega som president, har i dag den mest restriktiva abortlagstiftningen där kvinnor förbjuds att abortera under alla omständigheter.

Ortega är själv i blåsväder sedan styvdottern, Zoliamérica Narváez, anmälde honom för sexuellt utnyttjande och våldtäkter sedan hon var elva år. Narváez tog anmälan ända till Interamerikanska domstolen men drog tillbaka den i november i fjol, på grund av, enligt henne själv, den stora pressen som detta innebar för henne och familjen. Hon tog dock inte tillbaka påståendena som låg till grund för åtalet.

Kvinnoorganisationer i Latinamerika har slutit upp bakom feministrörelsen i Nicaragua vilken blivit föremål för trakasserier från Ortegaadministrationen. Kvinnorörelsens ledare, Sofia Montenegro och Gioconda Belli, var också de med i sandiniströrelsen på 1980-talet men befinner sig nu i en bitter kamp mot de forna kamraterna när de utmanar sandinisternas sätt att försöka klänga sig fast vid makten och i förbifarten trampa på kvinnors rättigheter. Regeringen har beskyllt feministorganisationerna för allt ifrån pengatvätt och spioneri till att olagligt propagera för abort. Samtidigt gör Ortega stort väsen av att gå till kyrkan om söndagarna och hålla sig vid god fot med katolska kyrkan. Frågan är om religiös konservativism är vad sandinisten Ortega egentligen menade med ”revolution”?

I Brasilien gick Luiz Bassuma, kongressledamot för Lulas arbetarparti PT i spetsen och bildade en allians med konservativa och traditionella partier mot abort i den brasilianska kongressen 2005: ”Kongressens front för försvaret av livet”. Den samlar i dag 220 av 513 ledamöter. Målet är att inte tillåta att någon lag som ger kvinnor rätt till att själva bestämma över sina kroppar går igenom.

I Uruguay antog parlamentet Lagen om sexuell och reproduktiv hälsa den 11 november i fjol. Lagen presenterades av vänsterkoalitionen Frente Amplio, den breda fronten, och inkluderar bland annat sexuell undervisning, bättre tillgång till preventivmedel och laglig abort under de första tre graviditetsmånaderna. Tyvärr tog det bara två dagar tills president Tabaré Vázquez, från socialistpartiet, lade in sitt veto. Parlamentet förmådde inte häva presidentens veto. För att göra det hade vänsterkoalitionen behövt stöd från högern, som redan hade röstat emot.

Tabaré Vázquez är förutom socialistisk president också en av de mest berömda läkarna i Uruguay. För tre år sedan hade han lovat Uruguays ärkebiskop, Nicolás Cotugno, att lägga in sitt veto mot en eventuell legalisering av abort – trots att 60 procent av uruguayanerna är för legalisering, och 63 procent var emot att presidenten skulle använda vetorätten. För Vázquez vägde de kyrkliga värderingarna högre än demokratin. Ärkebiskopen å sin sida hotade alla parlamentsledamöter som röstade för med bannlysning från kyrkan.

Den latinamerikanska högern är traditionellt konservativ och djupt religiös, med goda relationer med kyrkan. Progressiva grupper med idéer om jämställdhet satte därför sitt hopp till vänstern. Men när även vänstern och kyrkan ingår äktenskap finns det all anledning att oroa sig för latinokvinnornas hälsa. Nästan 800 000 latinamerikanska kvinnor dör varje år av komplikationer i samband med aborter, vilket utgör 17 procent av fallen av mödradödlighet i regionen. Man uppskattar att ungefär 3,7 miljoner kvinnor genomför ”olagliga” aborter varje år.

Det är inte hela problemet. Abortfrågan hänger ihop med den sociala ojämlikheten. ”I våra länder aborterar de rika kvinnorna medan de fattiga kvinnorna dör.” Så uttryckte Asia Yahira Villegas det under ett möte med vänstergruppen i EU-parlamentet i höstas. Hon arbetar för nationella kvinnoinstitutet i Venezuela. Faktum är att medel- och överklassens kvinnor kan få säkra aborter trots förbudet, medan de fattiga inte kan det.

Kvinnofrågor i Latinamerika, och särskilt aborträtten, är ytterst svåra att få gehör för i ett samhälle med starka religiösa föreställningar om kvinnans plats och aborten som en synd, intill kulturella föreställningar om att beskydda kvinnan. Många som är mot abort menar just att de försöker skydda kvinnor, och Uruguays president sade att han först och främst är emot aborten av ”filosofiska och biologiska” skäl. Vänstern i Latinamerika är i starkt behov av självkritik och måste göra upp med sina kulturella kartor om den menar allvar med ord som självbestämmande och inkluderande demokrati.

Kvinnorna i Latinamerika har vid flera tillfällen ställt sig vid frontlinjen i försvaret av mänskliga rättigheter när kontinenten drabbats av reaktionära styren och militärdiktaturer. I Chile var kvinnorna de första som drev juridiska processer mot militären för tortyr och försvinnanden och stod för 89 procent av anmälningarna. Mödrarna på Plaza de Mayo i Argentina är kända för sitt fredliga, radikala och effektiva motstånd mot juntan och sitt outtröttliga sökande efter rättvisa. Även när vänstern tagit till vapen har kvinnorna stått sida vid sida med männen. I Nicaragua utgjorde kvinnorna drygt 30 procent av sandinistgerillan och några blev ledare. När fredssamtal fördes med regeringarna fanns dock inte kvinnofrågor på agendan, varken i Nicaragua eller i El Salvador. Historien kan upprepa sig i Colombia.

Men i Colombia har kvinnorörelsen uppnått en betydelsefull seger som inger hopp. Med en högerregering, en katolsk befolkning och en opinion på 87 procent emot legalisering av abort var det rejäl motvind för kvinnoorganisationerna.

Mónica Roa blev huvudperson när hon åtalade den colombianska staten inför HD för kränkningen av en mänsklig rättighet, rätten till liv, när kvinnor förbjöds att göra abort även när kvinnans liv var i fara. Bakom henne stod organisationer som på egen hand genomdrev en enorm påtryckningskampanj i media. Demonstrationerna tvingade samhället att ta debatten. HD gav Roa rätt och den 10 maj blev det lagligt att göra abort när kvinnans liv är i fara: i fall av våldtäkt och incest och när fostret lider av allvarliga fysiska problem.

Den första lagliga aborten i Colombia genomfördes i augusti samma år, på en 11-årig flicka som hade våldtagits av sin styvfar. Utanför sjukhuset demonstrerades det för och emot. Men kvinnorörelsen hade vunnit en stor seger också hos allmänheten, opinionen hade redan vänt och 88 procent var nu för abort i de tre fall lagen föreskriver.

Mexico City är en annan ljuspunkt. I hela landet är lagstiftningen restriktiv och tillåter abort endast i samma utsträckning som i Colombia. Men i huvudstaden blev aborten fri under de tolv första graviditetsveckorna den 24 april 2007. Där beskrevs det historiska steget i macholandet som en seger för vänstern. Staden styrs av en vänstermajoritet i partiet PRD som öppet utmanade den sittande presidenten Felipe Calderón och hans parti, PAN, i abortfrågan. En annan viktig sida av beslutet i Mexico City är att aborten nästan blir gratis och tillgänglig för oförsäkrade, ett viktigt element för att komma tillrätta med uteslutningen av de fattigaste när det gäller sociala framsteg.

När vänstern talar om social uteslutning syftar de på den stora massan som traditionellt saknat en röst i politiken, de som aldrig omfattats av makroekonomiska framsteg som länderna sägs ha gjort. Man har syftat på flertalet som står utan undervisning, jobb, hälsovård, utan makt att på riktigt påverka sina liv. Vad kvinnoorganisationer gör är att utmana vänsterns kulturella konservativism och inkludera den grupp som förvägras reell makt att ta kontroll över sina liv och hälsa. Däri ligger utmaningen i begreppet autonomi, som vänstern använt för att markera vikten av att hävda sin suveränitet och fatta egna politiska beslut utan utländsk inblandning.

Om man gör en liknelse med kvinnans situation så har flertalet latinamerikanskor i nuläget ingen rätt att hävda sin autonomi. De har inte rätt att fatta beslut som har högst påtagliga konsekvenser för hennes liv.

Det är ologiskt att kvinnor kan delta i den offentliga sfären och nå höga positioner i en rad områden men inte ensam kunna få besluta över sitt privatliv och sin sexualitet. Latinamerika har, enligt Interamerikanska utvecklingsbanken, 44 procent fattiga; en högre andel än på 1980-talet. I länder som Brasilien har den sociala ojämlikheten gått tillbaka till samma nivå som 1981.

Många hävdar att den sociala uteslutningen har strukturella rötter, faktorer som förs över från generation till generation, och att det är just den uteslutningen av stora massor som är grunden till fattigdomen. Strukturella faktorer kan vara kulturella faktorer, som synen på kvinnan, vad hon får och inte får göra och vem som har rätt till hennes sexualitet. Kvinnor kan inte gå utanför sina kroppar utan måste utifrån dem få bygga sin egen frihet. Kvinnan måste få vara subjekt i sin egen historia. Vänstern kan inte vända ryggen till när kvinnorna tar kampen för sin egen autonomi!