Förutsättningarna för ekonomisk tillväxt står och faller oftast med de ekologiska förutsättningar som står till buds. Så fungerar marknadsekonomin. Ekonomi är handel som grundar sig i varor framstöpta av manipulerade naturresurser eller miljöskadliga industrier. Ekonomier växer medan de ekologiska rikedomarna krymper. En hopplös ekvation. Så vad finns att göra? En hel del görs redan i Latinamerika – i rätt och fel riktning (om vi utgår från att en hållbar miljö är rätt mål). En hållbar framtida demokrati kräver att jordens resurser fördelas rättvist och med andra medel än i dag. Liksom andra kontinenter har krig, konflikter, naturkatastrofer, epidemier och demografiska förflyttningar reformerat Latinamerika. 2000-talets radikala och intressanta politiska processer tycks bereda väg för nya initiativ och idéer. I den aspekten förefaller en hållbar miljö i Latinamerika inte vara en utopi, då de med störst erfarenhet och kunskap kring ekologins bräcklighet och behov närmar sig eller redan sitter på beslutsfattande poster.

I dag är miljön utan självbestämmande, en utnyttjad och manipulerad del i samhällsmaskineriet som varken tillfrågas eller rådfrågas av styrande maktorgan. Radikal miljöpolitik har till stor del vuxit fram ur egocentriska motiv och behov – mänsklighetens överlevnad är hotad eftersom miljön är det. När det kommer till ekologins överlevnad i framtidens Latinamerika handlar det främst om demokrati – direktpåverkan – och om den i mycket progressiva utveckling som vänsterregeringar har sjösatt tillåts överleva. Demokratin vinner mark och momentum då allt fler – oavsett kön, etnicitet, åsikter eller klass – mer direkt kan påverka sin omgivning och tillvaro. Men scenariot kring miljöns roll i framtidens Vänsteramerika bjuder på både skräck och hopp. De sociala framstegen har gjorts på naturens bekostnad.

I Venezuela är oljan ekonomins hjärta och livlinan för att landets ”bolivarianska revolution” ska överleva. De sociala projekt som vinner mark i landet är sponsrade av smörjda oljeprofiter, tacksamma för och rentav beroende av fortsatt höga fatpriser. I Brasilien plöjs under Lula da Silvas presidentskap rekordstora hektar regnskog i Amazonas till förmån för kött-, soja- och etanolindustrin – alla med förödande ekologiska och sociala konsekvenser.

Illavarslande är hur Venezuelas president Hugo Chávez och Lula da Silva har bemött kritiken kring de ekologiska övertrampen i ekonomins tjänst och för den nationella demokratiseringens skull. Chávez har lobbat hårt för att vända debatten kring etanolproduktionen baserad på majs till oljans fördel, och har (till viss del sant) pekat på hur etanolframställningen prioriteras framför livsmedelsproduktion. Lula har å sin sida mött rapporterna om rekordskövlade regnskogsområden med skepsis och förakt, och fräst åt Greenpeace att de kan ”börja odla träd i sina egna länder”. Lularegeringens nyligen sjösatta initiativ för att säkra Amazonas överlevnad med nyplanterade träd har mötts av skarp kritik. Den regnskog som skövlats kan aldrig ersättas, påpekar kritikerna. De uråldriga trädstammarnas roll i ekosystemet kan inte ersättas av unga, nyplanterade träd.

I samma veva gick Ecuador med president Rafael Correa i spetsen nyligen till val gällande en ny konstitution. Valet blev en storseger för regeringssidan och betraktas av många som miljöns största segern någonsin i Latinamerika. Den nya grundlagen säkrar ursprungsbefolkningars rätt till jord och bräckliga naturområden ges immunitet och skydd från världsmarknadens skalpeller.

I Bolivia, som under det senaste året kastats fram och tillbaka mellan inbördeskrig och stabilitet, har landets förste ”indianpresident” Evo Morales trots västvärldens protester genomdrivit en mängd radikala reformer, även där för befolkningsmajoritetens – ursprungsfolkens – och miljöns skull. Men kanske viktigaste av allt fick han sitta kvar som president efter att ha befäst sitt befolkningsstöd efter det utlysta ödesvalet i oktober.

Världsnaturfonden räknar upp regnskogsskövling, sojaodling, dammbyggen och boskapsnäring i naturkänsliga områden som de största hoten mot Latinamerikas befolkning och ekologiska mångfald. Industrier som alla sväljer väldiga markytor utan att erbjuda många arbetstillfällen. Frågan huruvida en välmående ekologi intill en välmående mänsklighet är möjlig har ställts på sin spets ett knappt årtionde in på 2000-talet, med sinande oljeresurser och majoriteten av världsbefolkningen fastkedjad i fattigdom och förvägrad sina rättigheter.

Enligt Världsnaturfonden är Kuba der enda landet i världen vars ekonomi växer utan att ekosystemet förtörs. Vågar omvärlden låta sig inspireras av Kubas ”gröna revolution”? Latinamerika vandrar in i framtiden i ett vad många anser vara ett unikt utgångsläge: befolkningar har rätat upp tidigare krökta ryggar och blivit medvetna om sina rättigheter, alltmedan sociala projekt ges stöd och demokratiska vänsterregeringar blandar progressiv retorik med radikala handlingsplaner. Andra betraktar Latinamerikas politiska kittel med skepsis, och både EU och USA har flyttat stora delar av sitt ekonomiska och politiska fokus till Sydostasien och södra Afrika.

De ekonomier som antingen trätt fram som en av världens mest lovande – Brasilien – eller som återhämtat sig efter totalkollapser – Argentina – lever mycket på sina ekologiska förutsättningar. ”Vänsteramerikas” främsta exportvaror förlitar sig på att miljön vägrar att ge vika: soja, kött, olja, koppar. Följaktligen väcks farhågor kring framtiden; utvecklingen som beskrivs ovan förutsätter att systemen förblir desamma som i dag. Något som är praktiskt omöjligt då det äntligen råder global enighet kring att mänsklighetens vita minoritet lever efter ohållbara vanor och ekonomiska traditioner, i ett konsumtionshjul som snurrar allt fortare mot sin oundvikliga kollaps. Men på gräsrotsnivå har striden för att visa på andra levnadsalternativ, på en annan värld, bara börjat. Så även i Latinamerika. Och det är med blandade resultat och med olika portioner uppmuntran och visad glädje från respektive regeringar som 2000-talets Vänsteramerika med små men viktiga steg, sprungna ur olika förutsättningar, försöker leva sida vid sida med miljön – och inte längre som dess herre.

Det är dessa projekt och rörelser de inhemska regeringarna och omvärlden måste stödja mer – hellre än oljejättar och multinationella företag. Men mot ett ekologiskt hållbart Amazonas står inte bara ”realistiska” politiker och statsöverhuvuden, utan främst den globala marknaden, som alltsedan kolonialismen planterat sina verktyg, industrier och ideologier i Latinamerikas rika natur. Regnskogar, bergskedjor, savanner, bördiga vulkanmarker och urbana centra är alla tvetydiga kroppsdelar till kompromisslösa frihandelsprojekt. Ekonomiska system som blir de svåraste nötterna att knäcka och få att fungera i en lighet med majoritetens bästa i ett hållbart framtidsperspektiv, vilket blir svårt då den mäktiga men skralt bemannade minoriteten kontrollerar världshandeln.

Under Kalla kriget avlöste diktaturer, militärjuntor och folkliga revolutioner varandra, och följden blev den instabilitet vilken marknaden utnyttjade och byggde sin verksamhet kring. Luspanka stater som ville låna pengar av Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, fick göra det med sina nationella marknader som insatser och på orättvisa villkor. Strukturanpassningsprogram (SAP) tvingade stater att ”liberalisera” sina inhemska marknader, öppna för utländska investeringar och utförsäljningar av sociala rättigheter som vatten, utbildning och sjukvård. SAP följdes upp med de frihandelsavtal som i dag mångt anger toner för många av Latinamerikas stater – och därför även för dess ekologi.

Frihandelsavtal blir oftast, fastän politiker gärna påstår motsatsen, odemokratiska och effektiva instrument som exkluderar civilbefolkningen från samhällsdeltagande och möjlighet att påverka i de politiska och ekonomiska korridorerna. Marknaden blir en enfilig motorväg för regeringar och multinationella företag att färdas längs med, med civilbefolkningar och miljön som kulisser. Förutom USA:s frihandelsavtal med Mexico och Centralamerika (NAFTA och CAFTA) är infrastrukturprojektet IIRSA ett av många statsfinansierade ”megaprojekt” som ämnar uppfylla önskan att bemästra och tänja de ekologiska och mänskliga förutsättningarna för den kortsiktiga profitens skull. IIRSA sjösattes 2000 i Brasilien med stöd av tolv sydamerikanska stater och västerländska investerare. IIRSA:s satsningar på infrastruktur och utförsäljningar av naturresurser i känsliga områden som Anderna och Amazonas fick frihandelsförespråkare att gnugga händer och kritiker att avfyra varningsraketer.

Förespråkare för marknadsstyrda projekt menar att projekt som IIRSA blir en ”garant för multilaterala finansieringar” i isolerade områden. Med andra ord skulle infrastruktur knyta band mellan ”oupptäckta regioner” och ”civilisationen” – men på bekostnad av försämrad miljö i redan utsatta regioner, främst Amazonas regnskogar. Bland kritikerna fanns Luis Brasiliano och Igor Ojeda som i tidskriften Brasil de Fato i februari 2008 skrev att dessa projekt enbart gynnar starka marknadsaktörer men försämrar förutsättningarna för bräckliga naturrikedomar och utsatta civilisationer och kulturer, ursprungsfolk och bönder. De som, enligt skribenterna, indoktrineras i den liberala livsstilen utan andra valmöjligheter.

Kapitalismen har först nu med ”miljötrenden” börjat föra in små doser av ekologiskt tänkande (mest för att det finns pengar att tjäna), men de frihandelsavtal som sköljt över Latinamerika har medfört förödande ekologiska konsekvenser och mänskliga tragedier. I ekonomins tjänst och på bekostnad av natur, djur och människor har tvångsförflyttningar ägt rum jämte markkonfiskationer, huvudlös industrialisering och marknadsutsatta sektorer som tidigare och i alla tider drivits av småbönder. I dag är stora delar av Latinamerikas befolkning inhyst i en ekonomisk återvändsgränd förvisad till storstädernas utkanter där de upprättar en tillvaro längs med samhällets yttersta rand. Där lever de i slumområden, i ett autonomt och parallellt tillstånd med den verklighet som hyllas för sin ”ekonomiska återhämtning” av borgerliga politiker och ekonomer. En utveckling som kallas demokratisk. Åtminstone finns det i dag inga system som bryter den illavarslande spiral som leder världen mot en osäker framtid, där det enda som förefaller säkert är den starkes överlevnad på den svages bekostnad. Medan regeringar presenterar siffror och tabeller om återhämtande ekonomier och knutna band till Asien, USA och Europa glömmer man bort – eller förtränger – hur verkligheten egentligen ser ut. Miljöns muskler och uthållighet bryts ner, arbetslösheten i Latinamerika förblir hög och den informella sektorn blir mångas enda livlina. Den informella sektorn tillhandahåller de element – usla löner, villkor och handelsvaror som vapen, narkotika, barnarbete och människohandel – som inte får vara en del av framtiden. Många i Latinamerika har inget val utan måste ta de jobb som erbjuds medan andra, som klättrar upp påsamhällshierarkins stege, skor sig på den ljusskygga marknaden och samhällets rådande status quo.

Zapatisternas ledare, subcomandante Marcos, påminner i sina essäer läsaren om det kanske märkligaste fenomenet i dagens moderna och ”medvetna” värld: fattigdomen. Den globala världens fattigdom är, menar Marcos, omöjlig att jämföra med andra tiders, det vill säga en naturlig följd av resursbrist. ”Den beror istället på ett antal prioriteringar som de rika tvingar på resten av världen”, skriver Marcos i essän Oxymoron från 2000.

”Fattiga är inte problemet, utan lösningen”. Det är kärnan i den peruanske ekonomen och hyllade IMF-förespråkaren Hernando de Sotos bok Kapitalets mysterium (en modern bibel bland troende kapitalister). Genom fältstudier i Tredje världen fastslår han att mindre regelverk och ägenderätter åt boende i slumområden per automatik placerar världens missunnade i ett lyckosamt utgångsläge. Vad den intellektuella högern och de Sotos tankesmedja Institute for Liberty and Democracy ofta missar i sin förenkling av invecklade och globala ödesfrågor är att det just är ”ägarmentaliteten” som försatt planeten i en ekologisk ödestimma. Äganderätten har genom kolonialismens, imperialismens och 2000-talets paranoida ekonomi transporterats i famnen på maktminoriteter. Äganderätten till utveckling, inflytande och naturresurser. Så länge världens fattiga fortsätter att användas som försökskaniner i olika ekonomiska experiment, och oftast med samma utfall för både sig själva och ekologin, faller de Sotos förenklade nyliberalism på sin fastbundenhet kring just de koloniala mönster han påstår sig bryta med.

I Peru var de Soto i början av 1990-talet ekonomisk rådgivare åt president Alberto Fujimori (som betraktas som en av modern tids mest korrupta statsöverhuvuden) och dennes administration genomdrev nyliberala reformer på bekostnad av den offentliga sektorn. Fastän experimentet upprepade gånger har hyllats av ansedda politiker och ekonomer och anammats i exempelvis Afghanistan och Ghana ökade arbetslösheten med 50 procent och satte djupa avtryck i Perus bräckliga ekologi. Än i dag råder bittra marktvister i isolerade regioner och tusentals peruaner har använt sig av våldsyttringar mot multinationella företags miljöövertramp och illegala marköverlåtelser för att kasta markkonflikterna in i västmedias blickfång. En politik som förespråkar fortsatta utförsäljningar av offentliga tillgångar – något svensk biståndspolitik allt mer riktar in sig på – är inte vad väljarna i Latinamerika visat sig önska. Ändå har på ytan radikala vänsterregeringar upprätthållit handelsvillkoren, och inte brutit beroendet med västvärlden som de verbalt sett haft som prioritering. Förstatliganden av industrier – olja, koppar, naturgas – medför inte per automatik en radikal miljöpolitik. Men med industrier och ekonomier i händerna på enskilda stater blir ansvarsfrågan tydligare, och motståndare till ekologiska övertramp och uteblivna demokratiska rättigheter får en tydligare adressat att vända sig till. Tendenserna i 2000-talets Vänsteramerika – med nybildade unionsmotsvarigheter till EU (Unasar) och allehanda handels- och utbytesprojekt – pekar åt flera håll samtidigt. Men tydligt är att kontinentens 560 miljoner invånare tillåts större plats i samhället och att en medvetenhet har väckts till liv.

”Transformeringen av verkligheten är inte en uppgift för en ensam aktör”, summerar subcomandante Marcos. ”Det är ett kollektivt arbete. Inte bara i handling, utan också i analysen av denna verklighet och i besluten om vilken riktning och mål som denna rörelse för transformering ska ha.”

Omvärldens uppgift blir att främst stödja dessa personer och ge de legitima regeringar som äntligen fått någorlunda arbetsro den chans till samhällsutveckling som sekel av huvudlös kolonialpolitik förvägrade Latinamerika.

Expanderande sojaproduktion, oljeprospektering, skövling och gränslös urbanisering ger en svårtydd framtidsbild av Latinamerika. Bilder av brinnande svedjebruk och utsläpp ur isolerade men jobbskapande industrier visar på ett ohållbart motsatsförhållande. Samtidigt som övertramp på de ekologiska resurserna är en nödvändighet för att skapa förutsättningar för en tillvaro inom de system som upprättats är det tydligt att det inte finns några andra alternativ när naturens sista krafter har svunnit.

Det yttersta ansvaret för ett systemskifte i miljöpolitiken har de regionala regeringarna, men deras makt kan ofta diskuteras, och vilka de i slutändan väljer att prioritera och företräda skiftar ofta från fall till fall.

75 procent i Latinamerika lever i städer, och således måste det urbana miljöarbetet ges större plats i bygget av en hållbar framtid. Landsbygden håller inte bara i Latinamerika, utan i hela världen, på att avfolkas. Kvar finns geopolitiskt eftertraktade zoner, kontrollerade och reglerade främst av ekonomiska makter för en liten utvald maktminoritets skull. I ekologiskt bräckliga områden – regnskogar, savanner, stäpper, flodmynningar, bergssluttningar – har människan historiskt sett levt sina liv, rest civilisationer och format sig den medvetenhet och de kunskaper hon besitter. I dag är dessa områden oftast intressanta för naturresursernas skull, och människan måste flytta på sig för ”den gynnsamma ekonomins skull”. (I Sverige fördriver statliga gruvjätten LKAB invånarna i gruvstäderna Malmberget och Kiruna genom manipulation och propagandakampanjer för att bereda väg för framtida borrningar.) Urbaniseringen kräver en helt ny uppfinningsrikedom, konsten att koka vatten på en spik. Kanske rentav en ”ny sorts människa”. Naturen står och faller med den politiska, ekonomiska och militära maktens beslut och intressen. Kanske är det inte en återockupation av landsbygden som en hållbar framtid kräver; miljön måste bli självständig och återfå sitt egenvärde. Människans plats i tillvaron måste reduceras och ekologin inte längre vara underställd och mindervärdig människan som med sin uppskruvade livsstil och kortsiktighet knuffar miljön allt närmre stupet.

2008 års nobelpristagare, J M G Le Clézio, skriver: ”Numera har varje liten jordplätt ända in i hjärtat av Amazonasflodens urskogar och fram till Antarktis isbelagda raviner undersökts, fotograferats och analyserats av satelliternas iskalla blickar. Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden och som plötsligt dyker upp och löper på folkens hud likt kornblixtrar på en sommarhimmel”.

Le Clézio har rätt i att naturens styrka och bräcklighet är väl kartlagd och dokumenterad. I analysens spår kommer människan inte undan, och Latinamerikas demokratiseringsprocess måste inkludera ekologin och politisk praktik i större utsträckning. I dag finns det skäl för både hopp och oro. Och frågan som alltid dyker upp, ofrånkomlig och tydlig, är om inte Latinamerikas tillstånd hade varit tio gånger sämre utan 2000-talets demokratiska utveckling. Demokratiseras Latinamerika fortast, mest genomgripande och ekologiskt hållbart genom vänsterpolitik? Härmed bollar jag över resonemanget till dig.