Som utomstående är det alltid lockande att dra slutsatser, men fastän den latinamerikanska vänsterprocessen befinner sig i rörelse kan man se signaler och tendenser. Den kanske viktigaste slutsatsen är att ”revolutionen” i Latinamerika är vital, viktigare för den förbisedda majoriteten än att den stjälper den rika minoriteten.

För den politiskt romantiskt lagda torde utvecklingen i Latinamerika framstå som rena godispåsen. Förföringsmomenten är många och godbitarna tydliga: karismatiska ledare, tydlig antiimperialistisk retorik, en annan politik – strävandet mot något nytt. Under det 21:a århundradet har den latinamerikanska kontinenten tagit många steg, många i rätt riktning, somliga i fel. Klart är i alla fall att utvecklingen i Latinamerika är här för att stanna, det är en sjösatt rörelse och den visar prov på både handlingskraft och populism och på vissa håll är den en sådan utmaning av den koloniala makten att regelrätta inbördeskrig närmat sig.

Under 2000-talet har land efter land valt eller återvalt vänsterpolitiker till presidenter. I många fall har konstitutionen i samma veva skrivits om via folkval. Nya grundlagar som tar fasta på landets intressen, folkens rätt till grundläggande rättigheter och tydliga krav på utomstående ekonomiska intressen. I Latinamerika har befolkningar börjat röra på sig, och tydligt behövdes det ett slut på kalla kriget och ett globalt medvetande för att en fyrsticka skulle ge bränsle åt en hel kontinents dittills kuvade drömmar, vardag och förutsättningar.

Genom resor längs kontinenten framstår det tydligt hur den politiska processen – ja, kalla det ”revolutionen” – på gott och ont påverkar människor socialt, kulturellt och spirituellt. En venezolansk man som ägnade helgerna åt att sälja empanadas vid en välbesökt strand vid karibiska kusten fastslog sin osäkra framtidsprofetia på följande sätt:

”Jag tror ingen med säkerhet kan peka på något särskilt håll och säga: ’Dit ska vi!’ Men vad jag och många med mig känner en lättnad över är att åtminstone vara på väg någonstans. Det är det viktigaste.”

Lättnaden över att den politiska seglatsen garanterar nya destinationer ersätts å andra sidan av frustration från dem som var nöjda med hur det var tidigare.

I Latinamerika står ännu minoritetens intressen över majoritetens, och kärnan till den fortsatta splittringen är att historien lever vidare i generationer, sociala, ekonomiska och politiska klasser som avgör vilken samhällsroll du tilldelas eller kan aspirera till. Ursprungsfolk, kvinnor, fördrivna, landsbygd – samhällsminoritetens representanter är långt fler den styrande klassens dito. Bidrar utvecklingen i Latinamerika med något nytt och unikt i sitt slag, eller kommer den småningom falla in i ramarna för industriell socialism, redan beprövad socialdemokrati eller liberalism bakom röda fanor?

Brasiliens Lula da Silva har ett högt anseende i väst, där hans ”realistiska” marknadsekonomi hyllas av USA och EU. Lula har under sina snart två gångna mandatperioder lyckats resa en av världens mest lovande ekonomier och fört Brasilien till samtal om ett permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Men det har varit en politik som inte nämnvärt brutit med de orättvisa band som Lula i egenskap av stridbar facklig ledare kritiserade och gjorde till sina kärnfrågor. Arbetslösheten hamnar i bakgrunden på grund av ekonomisk expansion, en växande medelklass och belåtna utländska investerare. Slaveriet är fortfarande utbrett, maktförhållandena orättvisa och det ekologiska läget mer alarmerande än någonsin. Lulas ”val” att satsa på den ”realistiska” politiken har gett hans trovärdighet i egenskap av radikal vänsterpolitiker en rejäl törn.

Främst är det just av ekonomiska skäl som omvärlden beskådar utvecklingen i Latinamerika med vånda. Frågorna är många, och skickas ofta hastigt och utan analys över till allmänheten. Fastän utvecklingen i Latinamerika fångar de flestas intresse hämtas informationen oftast från samma källor, och inte sällan från medieröster som har större intressen än att leverera objektiv journalistik.

I några veckor ska Argument närma sig Vänsteramerika med särskilt fokus på ursprungsfolken, kvinnorna och miljön. Tanken är att genom opinionsbildande artiklar och från några enskilda skribenters och sakkunnigas perspektiv försöka problematisera utvecklingen i 2000-talets Latinamerika och istället för svartvita slutsatser erbjuda andra infallsvinklar. Läsaren uppmuntras själv ta ställning kring utvecklingen längs kontinenten som Columbus ”upptäckte” för 500 år sedan. Varför är det viktigt? Eftersom den process som sjösattes och framtvingades av djupa ekonomiska och politiska klyftor, fattigdom och demokratiskt underskott i Latinamerika ser ut att behövas även i västvärlden i en närliggande framtid. Det är dags att förutsättningslöst lära av Syd – av Latinamerika. Då kör vi!