Det är förstås ett smart retoriskt grepp från förnekarna, eftersom det är en debatt som de har betydligt större möjlighet till framgång i, än i debatten om själva sakfrågan. Samma strategi har vi sett till exempel från rasisterna, som hellre för fram att de inte får diskutera invandringen och invandrare.

Man kan fundera på varför det är just dessa avvikande åsikter som släpps fram och diskuteras. Det är som om den offentliga debatten bara har plats för en eller möjligen två åsikter utanför de etablerade.

Eller hur ska man förklara att det inte ens i dessa kristider finns plats för en kritisk diskussion om arbetslinjen? Varför tar inte till exempel Agenda upp en diskussion om det verkligen är rimligt att vi använder en så stor del av vår vakna tid till lönearbete? Är det rimligt att vi stressar och sliter ut oss för att kunna konsumera än mer av jordens begränsade resurser? Är det rimligt att jaga arbetslösa, sjuka, gamla, småbarnsföräldrar och så vidare och försöka piska in dem i arbete, även om det inte finns några? Är det rimligt att lägga miljarder på stimulanspaket för att öka produktionen (läs: förbrukningen av jordens resurser plus utsläppen) och sätta folk i arbete?

Eller hur ska man förklara att det inte finns någon diskussion om att vi har två helt olika lagstiftningar för alkohol respektive marijuana? Trots stora problem och trots enorma kostnader på grund av alkoholmissbruk och att flera undersökningar, ända upp på FN-nivå, visar att marijuana är mindre skadligt än alkohol. Ingen ifrågasätter det rimliga i att alkohol finns omkring oss i de flesta sociala sammanhang, medan marijuana är totalförbjudet. Eller varför diskuteras det inte att det i andra länder, såsom Kanada, är tillåtet med marijuana som smärtstillande, men i Sverige tillåter vi bara diverse kemikalier. Till och med en egen liten planta för självmedicinering är straffbart.

Samtidigt som vi återkommande kan läsa spekulationer om den ena goda effekten efter den andra som ett glas vin om dagen skulle kunna ha.

Eller varför dyker det hela tiden upp en diskussion om när nästa folkomröstning om valutaunionen ska ske, men aldrig om hela EU-medlemskapet? Varför är det okej att rösta på nytt om något som folket bestämde för sex år sedan, men inte om det som det röstades om för femton år sedan? Varför är det okej att ompröva ett folkomröstningsresultat där segermarginalen var 15 procent, men inte ett folkomröstningsresultat där skillnaden var 5 procent?

Eller varför alla dessa matlagningsprogram och djurrecept utan att någon tillåts ta upp diskussion om köttindustrin eller människans rätt att döda?

Listan kan förstås göras oändligt lång, på frågor där de med avvikande åsikter aldrig eller nästan aldrig får plats i mainstreammedia. Men ändå är det bara vissa frågor, som klimathot och rasism, som tas upp när media tillåter en debatt om sig själva. Med allt större ägarkoncentration får vi en alltmer likriktad media och därmed blir också behovet av media där andra och fler tankar får utrymme allt större.