Nu, så här väldigt nära 50-årsminnet av den ungerska revolutionen, kan vi åter se stora folkskaror demonstrera utanför parlamentet i Budapest. Då gällde det en kommunistisk diktatur designad av Sovjet och i dag gäller det en lögnaktig regering vald i så kallade fria val. Vad kan vara gemensamt för dessa två situationer?

Mycket kort ungersk historieskrivning kan kanske hjälpa förståelsen. Låt oss börja på 1500-talet. Då delades Ungern i tre delar. Turkarna tog den centrala delen av landet. Österrikarna försvarade Västeuropa mot invasionen och behöll de västra delarna. Kvar var det krigiskt framgångsrika ledarskapet i öst. Allt sedan dess har starka enväldiga makter turats om i Ungern, ofta från andra länder men ibland även ungerska. Motstånd belönades för det mesta med brutala avrättningar, tortyr, mordbrand, deporteringar och så vidare. Folk med minsta självbevarelsedrift ljög sina herrar upp i synen. Det har de hållit på med ända sedan dess. Och riktigt fulländad blev denna konst under nazisttiden och den därefter följande kommunismen.
Samtidigt med detta växte också ungrarnas motståndsförmåga. Ungrarna har egentligen framgångsrikt genomfört två stora revolutioner 1848 och 1956. Problemet var bara att förlorarna alltid kunnat vända sig till stora militärmakter utanför landet för hjälp. Ryssland, Österrike och Sovjet. Alltid redo att krossa folkviljan.
Överlevandets och det underjordiska arbetets villkor blev ett pragmatiskt förhållningssätt. Man ljög åt ena hållet och man pratade bak lyckta dörrar med de förtrogna. En sluten pragmatism kan jag kalla detta. Alternativet, att öppet redovisa att man egentligen väljer det minst dåliga av flera dåliga val, var inte att tänka på.

Det är denna form av ljugande som många i väst fascinerat iakttog när de träffade företrädare för landet i internationella sammanhang. En sak sades i talarstolen och en helt annan sak vid vinglaset. Det är denna lögnaktighet som har smugit sig vidare och som nu väcker en sådan upprördhet i landet. Frihet hit och frihet dit. Makten och medföljande stora ekonomiska klipp är viktigare än sanningen för så pass många att ljugarkulturen kan bevaras, även när den verkar helt onödig. Stor internationell maffia-anknytning hjälper till i detta.
Att detta skulle vara speciellt ungerskt vill jag själv ifrågasätta. Vilket folk har inte umgåtts med enväldiga mäktiga herrar? Var har inte makten blivit viktigare än ärligheten? Det handlar snarare om grader i helvetet. Hur många skandaler ska Dokument inifrån och andra avslöja innan det går upp för oss att vi är en del av en olycksalig mänsklighet?
Folk som, till skillnad från mig, gärna beskriver sig som pragmatiska bör ta lärdom. Det är skillnad på sluten pragmatism och en öppen! Den första leder mycket lätt till ren oärlighet, falska utspel, ogenomskinliga dokument och så vidare. Den senare skulle möjligen kunna bli ett instrument för sökande av rimliga kompromisser, sökande efter koncensus med mera.
Valet som har passerat visar många exempel på sluten pragmatism, där många har hanterat sanningen vårdslöst, minst sagt. Det är en farlig trend!