Johan Coldings inlägg den 7 februari om stadsförtätning illustrerar på ett förträffligt sätt svårigheten att diskutera hur vi ska bygga våra städer. Det finns alltid argument som talar emot, oavsett vad som planeras. Om vi då undviker att rangordna mål och konsekvenser undviker vi att röra oss framåt.

Argumenten från förtätningsivrarna Yimby är vetenskapligt ogrundade, skriver Johan Colding. Problemet som framgår av den blandning av iakttagelser och kunskap han själv för fram är att vetenskapen inte alltid används för att hjälpa oss att ta ställning. Vi kan komplicera en problematik istället för att analysera våra mål.

Naturligtvis vill den urbana människan helst ha allt på en gång. Bostad mitt i city mot en park utan buller. Massor av affärer, restauranger och arbetsplatser att välja på inom gångavstånd på vimlande pittoreska gator. En nationalstadspark inom joggingavstånd. Gärna en lummig kolonilott att sköta eller bara ströva förbi på sin korta väg till jobbet.

En problematik Colding nogsamt undviker att komplicera är att allting har sitt pris. Det vimlande urbana livet kräver många människors deltagande som konsumenter och producenter. Deltagare som inte får plats i staden hämtar vi från förorten. Här börjar det bli jobbigt. Ju glesare vi bygger vår stad desto fler människor måste resa varje dag för att staden ska fungera och det medför, förutom uppoffringar för den som måste resa, störningar i form av buller, avgaser och partiklar.

Omröstningen om biltullar i Stockholm avslöjade motsättningen. Bara innerstadsborna var övervägande positiva. ”Vi behöver er, men vill inte störas när ni kommer.” Ungefär som gamla tiders köksingångar på Östermalm.

Att försvara artrikedomen i gamla trädgårdar, salamandrar på golfbanor eller någon unik planta som trillat ur en container och slagit rot på industrimark kan verka lovvärt och oförargligt men döljer ett annat ställningstagande. Man föredrar då att öka transporter och social segregering för dessa arters skull. Grönkilar förenar fjärilar men skiljer människor.

I mitt arbete har jag försvarat förtätningar på en mängd samrådsmöten. Eftersom det är smärtsamt att avstå något för okända människors skull förstår jag ibland grannarnas motstånd. Ofta handlar det tyvärr bara om rädsla för förändring och en oförmåga att se positiva effekter som bromsad befolkningsminskning och bättre serviceutbud. På några möten har ungdomar från Yimby dykt upp. Det är fantastiskt att se hur stämningen på ett möte kan vända bara någon i publiken fokuserar på fördelar istället för rädsla.

Yimby har också förmågan att lyfta diskussionen till ett övergripande plan. Staden är en social struktur. Vilken social struktur vill vi ha?

Men växter och salamandrar då? Målet kan inte vara att inom staden bevara arter som kräver mycket plats och ostördhet. Det har ett för högt socialt pris. Men inom en tät stad finns en mängd möjligheter att öka artrikedom och grönska.

Varför sköter vi inte våra parker? Varför är inte alla gator planterade? Varför växer inte vildvin på våra husfasader? Jo, därför att vi inte vill betala priset. Vi vill hellre låta uppoffringen för artrikedom och grönska hamna hos förortsbor med långa resvägar.