Brist på respekt för kvinnors arbete
Om samhället ska finansiera vården av våra hem, vilket av arbetsmiljöskäl kommer att bli dyrt, ser jag hellre att vi lägger den summan på sex timmars arbetsdag. Det skapar förutsättningar för både kvinnor och män att själva ta hand om sina hem, skriver Fi:s Stina Sundberg.
Jag har städat i många miljöer. Jag har också varit arbetsgivare i en sektor med lokalvårdare. Min mamma har en arbetsskada av städning. Dessa erfarenheter präglar mina tankar om hushållsnära tjänster. Jag är ärligt talat förvånad över bristen på respekt för kvinnors arbete och att man inte använder erfarenheterna från andra sektorers utveckling när man ser över lokalvårdarnas situation.
För ett tjugotal år sedan gjordes nedskärningar inom hemtjänsten. Då diskuterades arbetsmiljön och med tiden kom begränsningar i vad hemtjänsten inte får göra av arbetsmiljöskäl, till exempel begränsad fönstertvätt (och fönstren får absolut inte öppnas utåt).
I skolvärlden ska barn hänga upp sina stolar på bänkarna och borden för att lokalvårdaren inte ska behöva lyfta så många stolar. Det får av arbetsmiljöskäl inte heller finnas mattor som ska lyftas och tas ut. Golv ska vara så tomma som möjligt och alla möbler som innebär obekväma städrörelser ska undvikas.

När städbolag anlitas till frisörsalonger och dylikt får personalen inte lämna sina arbetsskor på golvet, eftersom lokalvårdaren inte ska böja sig ner och lyfta upp saker från golvet. Om skor är kvar städas det bara runt om. I alla miljöer ska lokalvårdare använda ergonomisk utrustning. Hink ska vara på vagn som kan rullas.
Liknande regler finns för hantverkare. Att flytta soffor anses exempelvis vara ett tungt arbete, varför man betalar extra för sådana tjänster.
Inom sophanteringen sker en ständig arbetsmiljöutveckling. Därför får min granne, som är 86 år, själv ta ner sitt sopkärl till gatan. Renhållningsarbetarna får av arbetsmiljöskäl inte dra kärlet nedför ett 15 centimeter högt trappsteg på hans hus. Inte heller hemtjänsten får göra det.
Det sker ett enormt arbetsmiljöutvecklingsarbete i flertalet yrken. Vi har kunskap om kroppsliga skador och om nya redskap att använda. Det finns lagar och avtal. Men jag undrar var all denna kunskap tar vägen när lokalvårdaryrket ska flytta in i hemmen som hushållsnära tjänster. Får den personen tvätta mina fönster (som går utåt)? Jag har samma antal stolar som ett klassrum, ska de bytas ut och hängas upp innan tjänsten kommer? Vad ska jag göra med alla saker på golvet? Ska jag sätta hjul på soffan? Ta bort mattor så städvagnen kan rullas? Ska vi reglera det antal hem som har leksaker utspridda på golvet som de arbetande får städa per vecka? Det är många frågor som väcks om vi tar kvinnors traditionella ansvar för hem på allvar ur arbetsmiljöaspekt.

Detta kan låta överdrivet, men tänk efter och jämför med de krav som råder i andra miljöer som lokalvårdare ansvarar för. För mig är det otänkbart att skapa yrket 'hushållsnärapersonal' (vad heter yrket?) innan det har skett en överenskommelse om arbetsmiljö. Vi kan inte göra förbättringar i vissa miljöer samtidigt som vi med andra handen skapar ett nytt yrke med villkor som möjligtvis skulle ha accepterats för 30 år sedan.
Att ta ut yrket från den svarta sektorn anges som skäl, men då måste även arbetsmiljön 'göras vit'. När det blir ett yrke att sköta hemmet så kan inte miljön som ska vårdas ha hemvillkor. Kvinnor har alltid slitit ut sig på det, men det är inget försvar för en fortsättning.
Om vi vill ha hushållsnära tjänster måste det vara gott om pauser mellan till exempel stols- och skoplockning. Det kostar. Det borde också vara en självklarhet att personalen alltid är två, av flera skäl: trevnad, att kunna växla arbetsuppgifter och hjälpas åt med det tunga. Det skulle dessutom vara en garant för att slippa bli utsatt för sexuella trakasserier (som vi vet sker). Att vara två skapar också förutsättningar för att det här ska ses som ett riktigt yrke, att det inte handlar om att vara piga. Att vara två kostar.
Om samhället ska finansiera vården av våra hem, vilket av de arbetsmiljöskäl jag räknat upp kommer att resultera i höga kostnader, ser jag hellre att vi lägger den summan på sex timmars arbetsdag. Det ger förutsättningar att städa då och då för oss alla - män som kvinnor - och ingen får arbetsskador.
Vi måste någon gång göra saker rätt från början. Vi kan inte komma om tio år och säga 'Hoppsan, vi har en ny grupp sjukskrivna med arbetsskador'. Vi måste överföra erfarenheter och avtal från övrig lokalvård om arbetsmiljö till hemmiljöerna och kostnadsberäkna det. Den summan som nu föreslås räcker inte långt om arbetsmiljökrav ska uppfyllas.

Feministiskt initiativs kombination av kortare arbetstid och individuell föräldraförsäkring är en enhet. Detta måste först åstadkommas och prioriteras. Det är förslag som förändrar den grundläggande strukturen och inte ett lappa-och-laga-mönster med hushållsnära tjänster. Jag håller med om att situationen är akut för kvinnor på grund av dubbelarbete, men lösningarna måste vara långsiktiga.
Den dagen vi har uppnått målet att män och kvinnor har samma relation till arbete och hem, då kan vi fundera på vilka behov som återstår att lösa vad gäller vården av våra hem och hur det ska göras.
Lösningar på jämställdhet ska inte ge nya problem. Feministiska lösningar ska gynna alla och skapa ett bättre samhälle.