I förra veckan utspelade sig en rätt ovanlig scen vid en fotbollsplan i centrala Malmö. Inför ett fyrtiotal unga fotbollsspelare i laget LDB Malmö uruppförde skådespelaren och regissören Mårten Svedberg sin nyskrivna pjäs om vad som händer när en lagkamrat visar sig vara homosexuell. Och han gjorde det stående inne i omklädningsrummet – samma rum där pjäsen utspelar sig.

– Det är en utmaning att spela upp det här på den allra heligaste platsen man har i idrottsvärlden. Det är lite det som är tanken också. De behöver inte komma till teatern utan pjäsen kommer direkt till dem. Tonåriga fotbollskillar är ju inte den lättaste publiken direkt, så det var en väldigt häftig utmaning.

Fotbollsbögen kretsar kring två lagkamrater. Johan, lagkaptenen, den stenhårde tacklaren, mittfältsstrategen – som har ett oväntat avslöjande. Och så Micke, den först oförstående lagkamraten. Mårten Svedberg spelar själv båda rollerna och har även skrivit pjäsen, som ett avgångsprojekt för teaterhögskolan i Malmö. Efter flera år som aktiv inom både fotboll och handboll föll sig idén om att göra ett projekt inom idrottsvärlden naturlig – men ämnet var inte helt självklart till en början.

– I somras jobbade jag på ett fotbollskollo med 9- till 14-åringar. Och det hade verkligen inte hänt ett dugg sen jag själv slutade spela. Det var ”fitta, hora, bögjävel”, från tioåringar. De flesta föraktade tjejerna som var med, för tjejer kunde inte spela fotboll, och de visade ingen respekt för de kvinnliga ledarna alls. Sedan det togs upp inom ledarstaben tyckte flera av de manliga ledarna att det var ju inget märkvärdigt. Det spädde verkligen på den här tanken att vad fan. Det här stämmer ju inte.

Han berättar om egna erfarenheter under uppväxttidens idrottande, hur jargongen och vardagshomofobin misstänkliggjorde allt som bröt mot normen.

– Det räckte med att jag började på gymnasiet och gick teaterlinjen. Då var jag ”teaterbögen”, och då blev man katten bland hermelinerna direkt. Att syssla med teater var ”fel”; precis som att allt som inte var den ”normala fotbollskillen” var ”fel”. Det är väldigt tydligt att allt som faller utanför den ramen utsätts för påtryckningar eller olika former av utanförskap.

Tanken med Fotbollsbögen är att pjäsen ska kunna turnera runt i både skolor och fotbollsklubbar med ungdomsverksamhet. Men hos de klubbar han har hört av sig till hittills har intresset varit svalt, berättar han.

– Det var varierande förklaringar, man hade inte tid, ”ingen som orkar ta tag i det där” och så vidare. Fast i mejlet jag skickade stod det ”Fotbollsbögen” längst upp. Om det hade stått ”Den härliga fotbollskillen”, undrar vad responsen hade blivit från klubbarna då?

Svedberg pratar mycket om ledaransvaret inom idrotten. Att det inte bara räcker med ”ett papper som man får skriva på”, utan att förbunden och klubbledarna har ett ansvar för att följa upp grupptryck och sexism eller homofobi.

– Tabut är väldigt starkt mot att prata om sånt här. Den klassiska repliken, ”nej, sånt där sker inte hos oss”, är rätt vanlig när man pratar med klubbarna. När spelarna själva får säga sitt så är det däremot många som känner igen sig.

Med pjäsen försöker han vända upp och ned på föreställningarna som frodas i ett typiskt pojklag. Att låta publiken identifiera sig är viktigt, menar han.

– Johan – den homosexuelle i pjäsen – är mittfältare, han älskar att tacklas, inte den ”typiska fjollan” som de här killarna förknippar en bög med. Han är lagkaptenen och en ledare – och han är homosexuell. Vem som helst kan vara homosexuell, även någon som de här killarna kan identifiera sig med.

I vår ska ”Fotbollsbögen” ut på andra skolor och platser, framför allt i Skåne. Sedan uruppförandet hos LDB har ytterligare två lag hört av sig, och dessutom har Svedberg ett återbesök att klara av:

– Jag ska ut till killarna i Malmö snart igen och ha en liten uppföljning. Vi tog ingen diskussion direkt efter föreställningen för det var ett sånt otroligt grupptryck därinne så det hade inte riktigt fungerat.

Han hoppas kunna ta pjäsen vidare.

– Jag tror det finns arbetsplatser som skulle behöva ge det här budskapet en chans, inte bara idrottsvärlden.